Malte Persson: Errata

Recensenter som vill slippa blodfläckar på manschetterna. Just det. Jag associerar skamlöst tillbaka till mitt senaste inlägg i ämnet.

Hängning i tysthet var ordet. Ingen vacker metod – men effektiv.

(All heder åt Aris alltså. Trots allt.)

http://www.apolloprojektet.com/2005/11/kaffe-och-manniskoskinn/#comments

Jag har varit förtjust i Ahlgren ända sedan jag snavade på en text av honom i en kritisk antologi vars namn jag tyvärr glömt (överhuvudtaget märker jag att jag är lite småslarvig med fakta när jag bloggar — Kritiska stycken hette ju t ex Ahlgrenboken jag nämnde — till skillnad från när jag skriver artiklar eller översätter — då är jag naturligtvis ett underverk av faktakontroll). Ahlgren hade skrivit en artikel om Lars Ahlin som var full av mäktiga oneliners. Han är ganska välvillig till Ahlin men han tycker att influenserna ibland slår igenom väl start, fast han uttrycker sig betydligt snärtigare: "Det är en väldig trafik i skorstenen till trollkarlens verkstad. Andre Gidé och Dostojevskij gör åskväderslika framträdanden och slår lyran ur handen på honom." (Jag citerar ytterst approximativt, för det var tio år sedan jag läste texten och jag har tyvärr aldrig hittat den igen.)

Ahlgrens senare skriverier är inte riktigt lika helgjutna. Han verkar lite nertyngd av sitt rykte för kvickhet och blir ibland rentav krystad i försöken att få till det (ett tydligt exempel är hans bok om franskt sjuttonhundratal, som jag också glömt namnet på). Men även här finns det förstås gott om guldkorn.

Sen är det ju en smula trist att han skulle sluta vara en bildstormande Gossen Ruda och istället blev chefredaktör för Veckojournalen, där han inte fick lika mycket spelrum för sin infama formuleringskonst. Även om han ibland levde upp, som när han skrev sin legendariska sågning av Ingrid Bergmans Jeanne D'Arc-föreställning. Karl Gerhard, kompis och trätobroder med Ahlgren, konstaterade om kontroversen att den inte tog riktig fart förrän Veckojournalen "la en Ahlgren uppå bålet". (Ahlgren figurerar f ö ofta i Karl Gerhards femtiotalskupletter — K G var förtjust i att häckla sina vänner offentligt, vilket både Ahlgren och Moa Martinsson fick erfara gång på gång).

Öh — som sagt var — faktakontroll. "Obehagliga stycken" — inte "Kritiska stycken". Och inte "Det obehagliga uppdraget" heller. Uff. Min hjärna är en mjukost.

David,

en tragisk aspekt i Stig Ahlgrens liv var väl äktenskapet med Birgit Tengroth. Jag hörde någonstans att han slutade sina dagar på ett Stockholmssjukhus, där han reducerad till en spillra av sitt forna jag låg och lyssnade på P3 dagarna i ända. Är det inte Tomas Forser som skrivit en bok om detta, har du i så fall läst den?

Hans byte från radikal marxism till Veckojournalen och Magnus von Platen var nog ett livligt samtalsämne i den kulturella offentlighetens 50-tal. När du nämner Karl Gerhard så kommer jag att tänka på ”Därför är jag monarkist” (som f.ö. innehåller en obetalbar sågning av Bo Setterlind):

Veck’journalen får väl inte vi
uti denna fråga gå förbi
Herr von Platen som ett flitigt bi
surrar ikring tronen

Han säger: ”Ahlgren får svara för mig
Rätt radikal är förvisso vår stig
Men han är mångsidig, denne stilist
Därför är jag monarkist!”

Sedan vill jag nog inte påstå att Karl Gerhard häcklade sina ”offer”, snarare fanns i satiren en underton av varm och insiktsfull humanism – frånvarande i dagens mer primitiva tv-humor.

Ah, dessa gamla storhetstider.

Hurra för Malte det är hans dag idag!

Hädanefter ska jag försöka skriva mina blogginlägg i fullt vaket tillstånd (sade han sömndrucket). I gamla SF-romaner har de alltid bildtelefoner som täcker en hel vägg, där det ständigt dyker upp folk i silverfärgad sparkdräkt med en triangel på bröstet som säger saker i stil med "Greetings, Councillor!" Däremot verkar ingen ha förutsett att man skulle kunna skriva saker och sedan offentliggöra göra dem för hela världen med en liten knapptryckning. Utan möjlighet att korrigera sina misstag. Tänk så trevligt att kunna rätta sina inlägg — t ex diskret retuschera dem om man märker att man är på väg att förlora en debatt. Ja, ja. Istället kanske jag skulle ta och börja korrekturläsa texten innan jag trycker på knappen.

Oskar: Tack för tipset om Forserboken (som jag alltså inte har läst). Birgit Tengroth verkar också ha haft en del synpunkter på äktenskapet. Om inte annat så heter hennes memoarer "Jag vill ha mitt liv tillbaka" vilket antyder ett visst missnöje.

Och visst fanns det en värme i Karl Gerhards elakheter — även om jag tvivlar på att Moa Martinson uppskattade versraderna om hennes samröre med den indiciedömde mördaren Olle Möller och hans fru i "Vitsippor små":

Av fru Kerstin Möller en bok har getts ut
på Tidens förlag där de inte vet …
något som hindrar att det blir en bok
och Moa förorda, ty hon är ej …
fördomsfull, nej, hon är en rättskaffens dam
till Örebro for hon för att få … "

(Citerat ur minnet, skyndar jag mig att inflika.)

KG kan verkligen vara minst lika elak som dagens TV-satiriker — men till skillnad från dem nöjer han sig inte med att säga "Dr Alban är dum i huvudet" utan formulerar sig så spirituellt och slagfärdigt att man är böjd att förlåta honom även en del övertramp. Dessutom var han mera benägen att hoppa på Per Albin eller andra maktens män än avdankade popsångare.

Men det jag beklagade mig över i fallet Ahlgren var inte hans eventuella glidning högerut på skalan, utan snarare att han uppslukades av — host — "etablissemanget" (jag hatar det ordet, men vad ska man säga) och att ormgiftet i hans penna efter det blev en smula urvattnat.

Nu har jag ögnat igenom texten och mitt finger närmar sig — svälj — knappen.

Noterade Maltes underskrift på frilansuppropet mot GP:s internrekrytering av ny kulturchef. Kanske kan vara ämne för en errata-diskussion, möjligen denna, även om jag sällan på mina gästspel i Hjörnes magasin noterat några större blodfläckar på hr van Reis manschetter.

Jag har Orfeus i folkhemmet, du får gärna låna den av mig vid tillfälle — under förutsättning att jag lyckas hitta den i min babyloniska, borgeianska bibliotekslabyrint i Borås. I värsta fall finns den i botten av banankartongerna med böcker i en klädkammare (som tyvärr inte börjar på B). Men jag kan inte tänka mig att Ahlgren har rönt detta oblida öde — jag borde ha ställt fram honom i själva labyrinten.

Däremot minns jag inte om jag läst mer än strödda stycken i Orfeus. Det du talar om känns vagt bekant, men jag slukade stora mängder Ahlgren som nyfrälst, så böckerna tenderar att flyta ihop — jag minns inte var jag läst vad.

Så … det är till att fylla tjugonio? Jag ber också att få gratulera. Om min Ahlgreninventering avlöper lyckligt kanske jag hittar lite dubletter som du kan få som försenade födelsedagspresenter.

Det är vådligt vad jag alliterar anspråksfullt i afton.

Jag menar förstås allitererar. — Kapten Korrektur-Kille

Malte,

jo, den essän har jag läst, och jag har nu läst den igen. Jag vill nog säga att den är ett skräckexempel på hur det kan bli när en litteraturkritiker är mer intresserad av politik än litteratur och använder litteraturanalysen för att legitimera den politisk-ekonomiska teorin. Det blir inte så mycket väsentligt sagt när man tolkar utifrån författarnas ”klasstillhörighet”. Ahlgren tror att Selander i sin slughet är ute efter att bibehålla ”produktionsordningen”. Detta är nonsens. Det är inte den här typen av texter jag tänker på när jag menar att Ahlgren var ett kritikergeni. Han skulle väl också sluta att teoretisera efter de här linjerna.

Jag vet inte om det överhuvudtaget fanns någon ”borgerlig” i motsats till ”radikal” naturuppfattning. Selander (som Ahlgren avskyr) och Martinson (som han uppskattar) hade i själva verket mycket gemensamt, vilket deras senare utveckling skulle visa (båda varnade för miljöförstöring, industrialismens ”baksidor” osv). Selander skrev i sin bästa dikt:

Vi har tummat allt och fläckat allt
på den jord, vi våldtagit tusenfalt.

Jämför med Martinsons civilisationskritik och det är identiskt. Också mellan Martinsons Aniara och Malmbergs Dikter vid gränsen finns det likheter – det är inte bara versmåttet Martinson har lånat. Mellan Malmberg och Selander finns det å andra sidan få likheter, tvärtemot vad Ahlgren hävdar.

Vad gäller Malmberg och Dikter vid gränsen så retar sig Ahlgren på den ödesbundna pessimismen. Det beror på hans hans tro på att socialismen ska ställa allt tillrätta. Där var han rejält ute och cyklade. Betecknande är att han viftar bort kritiken mot ytterkantsideologier.

Nej, den här typen av sovjetisk litteraturanalys tycker jag mycket illa om.

Lägger här in en artikel jag skrev om Ahlgren eftersom det efterfrågas biografiska upplysningar - hoppas ni ursäktar längden.

HIN HÅLES SPÄCKHUGGARE
STIG AHLGREN

Snabbt och svårfångat som en utspilld kvicksilverkula i handflatan är hans språk, giftigt som gammalt hederligt arsenik är bläcket han ofta doppar pennan i och därtill stilistiskt elegant som en florettfäktare av vigaste världsklass. Stig Ahlgren saknar sin like - om än icke jämbördige - i de kulturella publicisternas ullstrumpetrampande och makligt marscherande led, anförda av de varje år växlande och lika snabbt avlivade teoretiska modeflugorna som surrar runt i deras surnande skallar.
Motvalls och alltid rapp gick Stig Ahlgren till attack mot det etablerade, det stelnade och falskt upphöjda. Under sina yngre år gick han fram som en pionjär och brännmärkte med vässade argument det som aldrig tidigare varit ens ifrågasatt. Marxisten och samtidsgranskaren Stig Ahlgren, som nagelfor högt som lågt - Tage Erlander likaväl som Birgitta Trotzig - var allt annat än någon baktung dogmatiker eller av trosvisshet förblindad akademisk politruk. Han, i likhet med en jämnårig Per Meurling eller en äldre idol som David Sprengel, flög höklikt högre än sina samtida och tillät sig aldrig att snärjas av det språk som de politiskt aktiva alltsomoftast fångas i och då omedelbart går ner sig i oläsbarhetens träsk.
Idag är han måhända glömd av många; okänd för de flesta. En gång var Stig Ahlgrens ord en riksangelägenhet, alltid ivrigt slukade av den genom hans karriär skiftande läsekretsen, dock ständigt med den djupaste bävan läst av landets författare och andra offentlighetens koryféer. Skratten, från såväl de milt försonande till de råaste av förödmjukelsens kalla gapflabb, var så gott som alltid på Stig Ahlgrens sida; måhända tänker de flesta inte på denna publicistiska sanning - men det är en skribents stora dröm och därtill det allra starkaste vapnet i pressens oftast ytliga åsiktsbataljer.
"Hin håles späckhuggare" var det öknamn han en gång fick, därtill döpt av sin stilistiske frände Sven Stolpe. Något senare kontrade Ahlgren med att ge en av Stolpes närstående kristna vänner i Oxfordrörelsen, den idag bortglömde författare - Harry Blomberg - epitet "Guds lilla guldfisk". Stig Ahlgren behärskade till fullo den svåra konsten att kunna vända ett angrepp mot sig själv till att få motståndaren att framstå som ett sorgligt patetiskt patrask.
Stig Ahlgren hade en i många avseenden sorglig uppväxt. Han föddes 1910 i Karlskrona. Hans egentliga namn var då Stig Johan Axel Blommert. När han var ett år gammal dog hans far, som var rektor för Tekniska Yrkesskolan, i epidemisk hjärnhinneinflammation. Två veckors senare dog modern i samma sjukdom. Stigs moster och morbror - Ahlgren - fick ta hand om honom. På så sätt kom Stig Ahlgren att växa upp i Kristianstad i ett pedantiskt och tråkigt småborgerligt hem. Morbrodern Ernst Ahlgren avancerade till aktuarie vid Hovrätten i Malmö och familjen flyttade.
Efter studier i Lund, där Stig Ahlgren kom i kontakt med marxismen och dåtidens radikala kretsar med färgstarka personer som Per Meurling och Per Nyström, inledde han sin publicistiska bana i framför allt tidningen Arbetet. När han samlade sina av Marx och historiematerialismen inspirerade litteraturanalyser i volymen "Orfeus i folkhemmet" ledde det till att han blev ett allmänt omtalat namn. Hans position på Arbetet förstärktes, och när arbetarrörelsen 1942 startade Aftontidningen - som motvikt till det då mycket bruna och tyskvänliga Aftonbladet - gick tjänsten som kulturchef närmast självklart till Stig Ahlgren.
Stig Ahlgren hade ingen önskat att bli omtyckt. Men läst och omtalad - kanske rentav fruktad - hade han självfallet inget emot. Angreppsmålen de första åren var ofta de skribenter och författare som stod högerns Svenska Dagblad nära - "den talande stärkkragen" som Ahlgren kallade tidningen. En av de som passerade revy var lyrikern och litteraturrecensenten Sten Selander. "Detta liknade ju mest ett rötmånadsskämt", skrev Stig Ahlgren apropå en artikel av Selander. "Men å andra sidan. Sten Selander skämtar aldrig. Han är tråkig som en påstigande i Alvesta."
Efter Stig Ahlgrens recension av diktsamlingen "Sommarnatten" skrev Sten Selander aldrig fler dikter. Däremot blev uttrycket "tråkig som en påstigande i Alvesta" ett bevingat uttryck.
Efter fyra år som kulturchef på LO-ägda Aftontidningen och ett flertal volymer med artiklar som "Obehagliga stycken" (1944) och "Det kritiska uppdraget" (1946) lämnade Stig Ahlgren år 1946 tidningen och tog anställning som chefredaktör på Vecko-Journalen.
Han var vid denna tid hjärtligt trött på och uttråkad av LO-ledningens ofta outtalade krav att vissa politiska ämnen var tabu och att ett allvar, som inte passade Stig Ahlgren bättre än senap till chokladglass, helst skulle prägla även kultursidorna. Dessutom fick Stig Ahlgren av herrarna Bonniers en försäkran om fullständigt fria händer att skriva vad som än föll eller rann honom till i sinnet, och han fick dessutom - och läs noga nu - "carte blanche" att göra exakt vad han själv önskade med det stolta flaggskeppet i veckopresshavet. Ägarna ställde sig inte ens främmande inför tanken att Stig Ahlgren skulle göra om Vecko-Journalen till en radikal tidning.
Men i pressen, där det blev till en stor och uppmärksammad angelägenhet, talade man om Stig Ahlgrens avfall och jämförde det med Erik Gustaf Geijers. Skillnaden denna gång var att Stig Ahlgren gick åt höger. Men läser man vad Ahlgren skrev under de första åren på Vecko-Journalen så levde den marxistiska livsåskådning i allra högsta grad kvar i analyserna och de grundläggande utgångspunkterna.
Böcker var Stig Ahlgrens livsluft, tyvärr fick han med tiden alltmer intresse för såväl plånbok som bankbok, något som passade honom illa och alltmer frätte sönder hans karaktär. Ty han var, på gott och ont, en stor snobb. De avgörande spikarna som för gott klubbade fast skattekistan i det pampiga salsgolvet som hans viktigaste möbel, och inte längre de älskade bokhyllorna, var dock giftermålet med skådespelerskan och dåtidens diva nummer ett, Birgit Tengroth. Hon var, omvittnat och skildrat av många, utstuderat sadistiskt elak mot sin nye man. Stig Ahlgren - den enväldige domaren utåt i offentligheten - levde helt under toffeln, fylld av en outsläcklig kärlek till denna kvinna.
Äktenskapet var i flera avseenden märkligt och i grunden olyckligt - åtminstone för en utomstående betraktare. Stig Ahlgren föll handlöst för den framstående och vackra Birgit Tengroth. Gustaf von Platen har skildrat mötet: "Han steg i in hennes liv när han följde med en av sina kvinnliga journalistvänner, Kid Severin, på en hummersupé hemma hos den stora filmstjärnan, som han ännu inte kände. Birgit var den tidens populäraste filmskådespelerska - hon hade debuterat som mycket ung och fått roller praktiskt taget på löpande band /…/
Och nu hade hon alltså bjudit några bekanta och den obekanta Stig Ahlgren på hummer. Efter kaffet och groggarna gömde Stig sig diskret i en garderob och trädde ut ur mörkret först när de andra gästerna hade gått och värdinnan blivit ensam. Sedan stannade han hos henne för alltid."
Två år efter giftermålet debuterade Birgit Tengroth även som författare med novellsamlingen "Törst". Den filmades av Ingmar Bergman och i en av huvudrollerna uppträdde författarinnan själv. I senare böcker figurerade Stig Ahlgren i högst kränkande och lätt genomskådade porträtt. Överhuvudtaget förnedrade Birgit Tengroth ofta sin man offentligt. Han bara teg, tog emot och fortsatte att dyrka sin hustru.
År 1950 lämnade Birgit Tengroth plötsligt äktenskapet med Stig Ahlgren för att gifta sig med den kände danske politikern Jens-Otto Krag. De hade träffats på en middag i Oslo. Skilsmässa togs ut. Stig Ahlgren var svårt drabbad; nedbruten och inbunden. "Han var likblek i ansiktet men sade inte ord om det som inträffat", har Lars Ulvenstam - som då var reporter på Vecko-Journalen - berättat. När sedan Birgit Tengroth flydde sitt danska äktenskap, vilket blev en etter värre katastrof och som hon skildrade med stor indignation i sina memoarer, återvände hon till Stig Ahlgren som tog emot henne med öppna armar. Nu hade hon dock drabbats av cancer. I åratal vårdade Stig Ahlgren sin före detta hustru. De flyttade ut från den vackra våningen på Storgatan mitt inne i Stockholm ut till sommarstället i Ösmo i närheten av Nynäshamn.
De förhållande som rådde därute var nära en form av psykologisk misär. Parets hemsamarit, Evy Alderstrand som stannade år efter år närmast som en god stöttande vän, har berättat hur bedrövligt paret levde. Birgit Tengroth låg i princip sängbunden, det ena benet hade svullnat upp efter en stomioperation, hennes fötter var blåsvarta på grund av dåliga blodcirkulation. Till och från tillstötte akut lunginflammation.
Stig Ahlgren skötte henne, dag som natt. Snart började han också skriva hemma. Han lämnade Vecko-Journalen och påbörjade ett medarbetarskap i det av honom avskydda Svenska Dagbladet. Han var tvungen att skriva ihop en ansenlig summa pengar. Birgit Tengroths vård var dyr. Hon låg periodvis inne på kostsamma privatkliniker och ville gärna ha guldkant i hemmet.
Stig Ahlgren började dricka och blev snabbt alkoholiserad. Gustaf von Platen hävdade att han även började använda sig av hustruns tabletter och till slut även hennes morfin.
Det är den näst sista sorgesamma akten i den äktenskapliga tragedi som var deras, bundna som de var vid varandra de sista åren som två skeppsbrutna. De kunde inte leva utan varandra. De kunde inte leva med varandra. Sista akten påbörjades först när Birgit Tengroth dog 1983. Från den dagen skrev Stig Ahlgren inte ett ord till. Det dröjde heller inte länge förrän han tvingades lägga in sig på långvården i Nynäshamn. Gustaf von Platen berättade om ett av sina besök: "Jag greps av samvetskval och några dagar senare åkte jag ut till Nynäshamn. Stig låg ovanpå sängen i en sjukhussal, i grå flanellbyxor och en gammal cardigan; han hade blivit mycket mager och var nästan helt tandlös, såg ut som en statargubbe i en roman av Ivar Lo-Johansson.
'Jag är blind, Buster', sade han.
Några dagar efter Birgits begravning hade han upptäckt att han inte kunde läsa tidningen, och undan för undan hade hans syn försämrats.
'Men det lär inte finnas något fel på mina ögon - det är en psykologisk blindhet', tillade han."
Med hustruns död upphörde Stig Ahlgrens liv. Han ville inte leva, ville inte skriva, ville uppenbarligen inte ens läsa. I hela tretton år efter Birgit Tengroths död levde Stig Ahlgren detta ickeliv i sitt plågsamma purgatorium.När han dog 1996 var han åttiosex år gammal. Han hade inte skrivit en rad sedan hustrun levde. Han som en gång var stilistikens allra förnämsta ryttare. Dit nådde Stig Ahlgren genom ett hårt och ivrigt studium av såväl de stora svenska som mer fullödiga franska föregångarna; genom kunskap, begåvning och idog träning lyckades han ta sig allra längst ut på stilkonstens skärande klinga dit få varken har kurage eller begåvning nog att ta sig.
Stig Ahlgren lyckades med det svåra konststycket att bli en svensk Voltaire - och det i folkhemmets grådaskiga tidevarv!

Crister Enander

Malte,

jag klandrar dig inte för att du inte behärskar Selander, det är inte så mycket att läsa. Jag menar inte att han var en stor författare, bara att Ahlgrens hyperideologiska kritik är orimlig i många delar. Till exempel: Selander ser en humla jaga en insekt, eller vad det var, och tycker skådespelet är underhållande därför att de små djurens värld är så långt borta från hans egen. I Ahlgrens hysteriska tolkning blir detta ett uttalande av den ondsinte kapitalisten om det njutbara i kapitalismens rovdrift på arbetarklassen. I motsats till Martinsons naturdikt, som utgår från den rätta läran. Osv. Ändå finns det värre exempel på politiserad kritik från den här tiden, Per Meurling t.ex.

Vad gäller fascismen så fanns det väl en vändning i början som tydde på uppskattning av dess socialistiska drag.

Mycket bra artikel om Ahlgren.

Ett år för sent kanske. Väl medveten om att det här tydligen är ett kritikerforum och med all respekt för Stig Ahlgren, men vore det inte, någonstans, dags att vända blicken tvärsöver det ahlgrenska frukostbordet till Birgit Tengroth, författarinnan. Inte skådespelskan eller hustrun, inte heller den uppenbarligen rätt jobbiga privatpersonen, utan just författarinnan? I nutida litteraturöversikter hittar i alla fall inte jag henne någonstans, i äldre finns oftast en kortfattad verkslista. Så död är hon sannerligen inte, flera av hennes böcker är omistliga: Julibarn, Jag vill ha tillbaka mitt liv. Hennes reportage och porträtt. Rolig, bitsk, sänningssägande. Fast jag är lite orättvis, i något som heter Ikoner 6/2005 skrev Hans-Erik Ströander en riktigt bra artikel. Finns det mer på gång? Forskning? Biografiskt? Någon som vet.

Vänligen, Pär Pärsson, Stockholm