Malte Persson: Errata

Ja. Men detta är ett enormt ämne där Borges själv bara är den under 1900-talet tydligaste exponenten för ett sätt att betrakta världen som visst kan kallas symmetriskt. Han anger själv helt öppet sina källor, den tradition han spelar med: Lullisk konst, kabbala, Fludd, Kircher - i fel händer blir det Dan Brown-soppa av alltihop, men i rätt blir det guld.

Jag undrar förresten vad Madonna anser om Borges?

Och du nämner inte de franska dramatikerna? Corneille…

Nej. Ödet, i den mån det är en aktiv part i förloppet, styr ju också berättaren och därmed berättarens teknik.

För all del. Men glöm inte den "kronomatiske" Ireneo Funes i Ficciones, han som minns allt och därför inte kan tänka. Visst arbetar Borges symmetriskt. Men för mig ter de sig snarare asymmetriska, berättelserna, så sett att han i högre grad osäkrar världen, än upprättar konstifika samband inom den. Det symmetriska i Borges berättelser återfinns i mina ögon på detaljnivå. I stort däremot: asymmetri. Ekvivalensen utmynnar i kaos. Den är skenbar, eller möjligen skenbart skenbar. (Som i "Trädgården med gångar som förgrenar sig".)

Kompositionsmässigt finns förstås en underbar balans, eller symmetri, som i all litteratur värd namnet. Kanske är det så ni menar? (Sedan har han visserligen skrivit annat än noveller, Borges, men det är framför allt novellsamlingarna – El aleph och Ficciones – jag förknippar honom med.)

Det roligaste med Funes tycker jag hur som helst är hans vansinniga talsystem: "Jag försökte förklara för honom att denna blandning av osammanhängande termer just var motsatsen till ett talsystem. Jag förklarade vidare att om man säger trehundrasextiofem var det detsamma som att säga tre hundratal, sex tiotal och fem ental, en uppdelning som inte förekom i "tal" som t.ex. Den svarte Timoteus eller köttfilt. / Funes förstod mig inte, eller ville kanske inte förstå." (övers. Sun Axelson)

Jag menar enbart det berättartekniska. Om människorna i den grekiska tragedien går under pga gudarnas outgrundliga vilja, och i den franskklassiska pga sina känslor och sitt bristande förnuft, gör de det hos Borges så att säga av rent strukturella skäl. Struktur går före både psykologi och moral, och blir huvudperson mer än huvudpersonerna. Om man generaliserar, alltså.

Bland Borges influenser finns ju för övrigt även de klassiska deckarmysterierna, som hos Chesterton och Agatha Christie, vars symmetriälskande detektiv Poirot kanske förtjänar att nämnas i sammanhanget.

Struktur, komposition, tematik, motiv, stil… För mig är berättarteknik ett slags badvattenbegrepp. Som alltså innefattar allt det där, och lite till. Usch. Berättartekniken blir då hopplös att försöka urskilja. Ungefär som formen visavi sitt innehåll.

Att själva strukturen hos Borges spelar en huvudroll verkar rimligt, troligt. Men symmetrisk? Vet inte. Å andra sidan som du antyder: "Att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera." (ur "Funes med det goda minnet")

Ergo: B ställer begreppen på ända — men abstrahera måste man.

Åter till källorna!

När jag läser en novell som Trädgården vars gångar förgrenar sig (eller vad den kan förväntas heta på svenska) blir jag alltmer övertygad om att deckarfantasten Borges måste vara väl förtrogen med ett av den amerikanska litteraturens mest udda namn — Harry Stephen Keeler (som jag för länge sedan skrev en tämligen spretig artikel om, som man kan hitta här:

http://stupidoweb.tripod.com/art_stranger_than_truth.htm)

Den centrala tanken i Trädgården v. g. f. s. — att romanen är själva labyrinten — skulle kunna stå som devis för hela Keelers författarskap.

För övrigt skulle jag hellre kalla Borges för geometrisk än symmetrisk — fast det kanske är att trädgårdsgångsklyverier …

Pyssel och pynt: foga in orden "ägna sig åt" i ovanstående inlägg och se syntax födas …

Tja, fast rent BERÄTTARTEKNISKT så är det väl mer påtagligt hos vissa franskklassicister som lade in en vändningar efter fasta strukturer. Du pratar om något annat.

Men var inte Guldsmedens hemlighet också en beskrivning av en förfärlig asymmetri - att dessa personer inte kunde mötas för att det berättartekniskt var inkompatibelt, utom genom trixet att bryta sig ut ur historien?

"Geometrisk" var mera träffande än "symmetrisk".

Men visst handlar det om världsbilders möjlighet/omöjlighet/nödvändighet och inte bara om berättartekniska grepp? Vårt sökande efter mening handlar alltför ofta om att söka mönster därute, som växer ur vårt inre: biblioteket i Babel, språket som raster, kniven som driver handen att hugga.

Om Borges noveller bara vore utsökt självrefererande handarbete vore det inte mycket att ha. De träffar något mycket djupare än så.

Om passion är "hinder", är detta exempel på en passion. I så måtto ger jag Tobbe rätt. Men man kan fundera över på vilken nivå Guldsmedens hemlighet drabbar en. Som passionshistoria eller som handarbete? Det behövs ett verkligt mästerskap för att bryta sig ut ur det hantverksmässiga och inte låta det bli självändamål. Frågan är om Barceló har det.

som sagt: "berättartekniskt" är en föga förtjänstfull term. jag tror du tänkt helt ok, men det du talar om som berättarteknik bör snarare kanske diskuteras i form av genrekrav, förväntningar etc. det är väl inte "berättartekniken" som ställer krav på ngt? möjligen gör den det givet att (som OlaK säger) termens innebörd är såpass nebulös.

tror ändå att ditt påstående om Borges är rimligt (om än reduktivt, berättar inte hela sanningen etc bla bla bla). det är nog både klokt och koolt att vara pragmatisk och köra ad hoc strategier, så länge anspråken anpassas därefter, och om jag förstod det hela rätt var det ju en liten recensionsjävel det var fråga om.