Accessoarlitteratur
Åtskilliga har redan noterat att den nya liberala kulturtidskriften Neo kommer att vara till ”för alla som älskar frihet och framsteg, krämig cappuccino och halvfranska band”. Jag avstår från vidare omdömen till jag sett den färdiga produkten, men hoppas att den även kommer att innehålla något för folk som gillar bryggkaffe och bryr sig mer om böckers innehåll än deras pärmar.
Åtskilliga har också refererat undersökningen som säger att ”en av tre medger att de valt sin reselitteratur 'bara för att verka intelligenta'”. Jag kan bara säga att om det var avsikten, så har de misslyckats. Själv brukade jag ta med mig TLS att läsa på X2000 mellan Göteborg och Stockholm, men det var aldrig någon som inledde några intressanta samtal för den sakens skull. Jag betvivlar att ens ett halvfranskt band hade imponerat på affärsresenärerna.
Men tänk så tragiskt… Många bra författare säljer kanske bara 2000 ex och så visar det sig att av den ringa summan är en stor majoritet posörer, det kanske bara är hundra köpare som faktiskt läser boken. Dra därifrån även de som läser just innan de somnar och alltså inte kan ta till sig nåt.
David | 2005-10-26 kl 17:08 | #Mitt intryck från tågresor är att folk läser arbetsmaterial, kompendier, kurslitteratur, vidareutbildningsmaterial. Eller också löser de korsordet i SJ.s tidning, vad är det nu den heter - Kupé, tror jag.
Eva Ström | 2005-10-26 kl 17:18 | #Men nog blir man nyfiken när man ser någon på spårvagnen som sitter fördjupad i Finnegans Wake — under förutsättning att de håller boken på rätt håll …
David Nessle | 2005-10-26 kl 17:33 | #En hel vetenskap, det där med kulturmarkörer på offentliga transportmedel. För egen del ser jag alltid till att omslaget på min bok eller tidskrift inte kan synas av någon presumtivt nyfiken medpassagerare. Vill ju inte verka pretto (om jag t.ex. läser Gilgamesheposet) eller ge intrycket av att vara mentalt instabil (om jag t.ex. läser Dennis Cooper, Peter Sotos eller Expressen). Ett ganska egendomligt beteende egentligen, eftersom jag själv alltid glädjer mig åt att se någon läsa något intressant. "Jasså, herrn läser TLS minsann!" hade jag sagt till dig Malte. Upptakten till ett långt och vindlande samtal om allt mellan Samuel Johnsons favoritläsställning till fjärilssamlandets roll hos Nabokov!
Henrik T | 2005-10-26 kl 17:58 | #Själv väljer jag min reselitteratur för att få vänner. Jag panikköper Guillou och Mankell på flygplatsen, Café eller Slitz om stämningen är sån, Arena eller Ordfront om jag ska åt det hållet, och sen går jag fram och tillbaka med dessa publikationer under armen, går in på toaletten ett varv och ser till att lägga mitt lockbete väl synligt, ler och tvättar händerna tills tvålen tar slut. Men aldrig att det lyckas… Om någon tilltalar mig märker den direkt att jag inte läst boken jag släpar på, litteraturteoretiska grodor hoppar ur munnen på mig, jag blandar ihop skinkor och brön och av bara farten råkar jag, som en skenmanöver, säga nåt kritiskt om Chirac, och då vet ju alla vad klockan är slagen! Tur att man inte blir muggdoppad längre åtminstone…
Tobbe | 2005-10-26 kl 18:02 | #Jag inser mer och mer att det här är en hel vetenskap som jag sorgligt har försummat. Så sent som igår läste jag Knut Ståhlbergs memoarbok Storklockan i Paris på väg hem i spårvagnen. Vad sänder det ut för signaler? Vem förväntas dra skarpt efter andan och låta blicken spela beundrande över en? Jag får helt enkelt ta skyddsomslaget till någon passande volym för att dölja min Knut Ståhlberg-vurm…
David Nessle | 2005-10-26 kl 19:43 | #Knut Ståhlberg… hmm… det låter skrämmande rätt på nåt sätt. Men fråga mig inte hur.
Tobbe | 2005-10-26 kl 20:51 | #Boken ifråga är faktiskt förbluffande bra; för första gången får jag någon slags känsla för fransk efterkrigshistoria — interfolierad med Knut Ståhlbergs utsvävande och galliska kärleksliv …
David Nessle | 2005-10-26 kl 21:40 | #När jag går genom en tågkupé kan jag aldrig låta bli att notera vad folk läser, men samtidigt vet jag om att denna nyfikenhet anses ofin, och jag måste alltså samtidigt dölja mitt intresse. Detta är nog anledningen till att inga samtal inleds om vare sig TLS, Knut Ståhlberg eller Jan Guillou. Jag har heller aldrig varit med om att någon inlett konversation med mig, med anledning av vad jag läst- Att läsa en bok signalerar ju också att man vill vara ifred.
Eva Ström | 2005-10-26 kl 22:45 | #Henrik T: Peter Sotos! Gissar på att han har ungefär femton läsare i Sverige. Skulle bli grovt chockad om jag såg någon läsa hans böcker på ett offentligt transportmedel. Men det vore väldigt roligt. (Nästa nummer av tidskriften Subaltern, med tema Erotika, nnehåller för övrigt ett fint Sotos-block, han medverkar bland annat själv med ett nyskrivet stycke.)
Olofmartin | 2005-10-26 kl 22:46 | #Fransk efterkrigshistoria är intressant, utan den begriper man inte turerna idag. Frankrike är fr a unikt genom att två ggr grundligt förlorat världskrig, men ändå på nåt mystiskt sätt uppträtt på segrarsidan i efterhand, hmm - vad säger Ståhlberg om det? Deras besinningslösa hatförakt mot de verkliga segrarna kanske har något med den saken att göra?
Ser jag nån med Curtius, Proust, Yates 'The Art of Memory' eller nåt annat smaskens på T-banan kastar jag mig givetvis genast över den arma stackaren och börjar vrålkonversera helt hämningslöst! Inte tusan ska man få läsa sånt i fred medan jag håller till godo med Metro!
Tobbe | 2005-10-27 kl 0:04 | #Ståhlberg är ju — som man kanske kunde vänta sig — rätt lojal med sina baskerprydda bröder. Men han berättar dessutom något som jag aldrig har läst om tidigare, nämligen att Roosevelt och Churchill tänkte dela Frankrike i två zoner och ställa dem under allierat överkommando. Den ena av dem skulle inbegripa beneluxländerna och hetta — just det — Gallien.
Varför just Frankrike av alla ockuperade länder skulle utsättas för denna behandling kan man ju fråga sig. Man kan peka på den falska legitimitet som Laval, Petain och Vichyregimen gav ockupationen — men isåfall borde ju i konsekvensens namn även Norge ha kluvits på mitten. De allierade tyckte kanske att det var vanskligt att klyva ett land som redan från början var så långsmalt.
Enligt Ståhlberg — som av allt att döma har bra på fötterna och tillochmed hänvisar till engelska dokument med diarienummer och allt — var det enbart genom diverse lömska PR-kupper från De Gaulle (han utnyttjade bland annat det förestående valet i USA) som Frankrike lyckades tvinga de allierade att avstå från projektet.
Ståhlberg tycker det ursäktar en del av De Gaulles senare förehavanden.
David Nessle | 2005-10-27 kl 0:25 | #Vid närmare eftertanke tror jag förresten inte att det var hela Beneluxpaketet som skulle ingå i det nya landet, utan bara Belgien och möjligen valda delar av något annat land.
David Nessle | 2005-10-27 kl 0:39 | #Jag har aldrig blivit så uttittad på tunnelbanan som den gången jag satt och läste poesi. Annars gör jag som någon annan skrev, och gömmer bokryggen så gott jag kan (extra noggrant den gången jag gjorde misstaget att ta med mig Incest av de Sade på en tågresa). Men versmått kan man ju inte gömma lika enkelt som en bokrygg, och då ser alla att man är en konstig jävel och givetvis ordentligt misstänkt för fuffens. Jag har även blivit utstirrad när jag suttit med plastkassar överfulla med böcker. Och tillfälligt kär när jag suttit mittemot folk som läser fina böcker (som de alltså tydligen bara läser av den anledningen, då).
Men egentligen tror jag att det är en myt att folk inte läser, eller att folk bara läser för att se bra ut. Eller att bara två personer i hela världen har förstått relativitetsteorin eller att ingen orkat igenom hela På spaning efter den tid som flytt eller fått ut något av att läsa Odysseus, och att resten bara låtsas. Jag kontrar med att påstå att bara ett femtontal personer i hela Sverige egentligen följer Paradise Hotel, resten håller god min men orkade inte ens igenom premiäravsnittet.
Johan | 2005-10-27 kl 10:20 | #Oj, den där delningen kände jag inte till. Kan det vara sant? Man kanske hittade på det för att reta de Gaulle? Jag tror ingen av hans allierade gillade honom särskilt mycket, för yvig, för substanslös. Dessutom vore det en stor orättvisa att klyva Frankrike - Vichy var iofs en vidrig liten vasallstat, men kollaboratörerna var också i norr avgjort fler än motståndarna, åtminstone fram till slutet av 1944.
Ök (ja, man borde väl skriva artiklar egentligen, men va fan…):
Flertalet av medlemmarna i det franska socialistpartiet stödde f ö Petain, man såg rumpstaten Vichy som ett fredsprojekt - att säkra freden var avgjort viktigare för flertalet socialister, liksom många intellektuella (t ex Giraudoux, vars pacifistiska drama "Kriget i Troja kommer inte att äga rum" med sin poetiskkritiska framställning av politikers cynism, missbruk av symboler och pervertering av rättskänslan gjorde succé på teatrarna innan han själv blev informationsminister… öh? Just det. Vore intressant att sätta upp idag, med facit, s a s.) än att bekämpa Hitler, han var en tysk angelägenhet och de som ville bekämpa honom gick bara judarnas och det militärindustriella komplexets ärenden. Quoi? Låter bekant på nåt sätt… Leon Blum själv däremot, partiledaren alltså, ansåg givetvis att Hitler till varje pris måste bekämpas. Men med ett sånt namn, herregud! klart man inte har någon trovärdighet då. Fred till varje pris! Judiska (eller för den delen kurdiska) särintressen betackar vi oss för.
Tobbe | 2005-10-27 kl 10:59 | #F.ö. är halvfranska band inte liberalt.
Pietro | 2005-10-27 kl 12:02 | #Tobbes inlägg ovan Pietro här är ju ge-ni-alt! Jag har aldrig läst något liknande i hela mitt liv.
P | 2005-10-27 kl 13:18 | #Nej — det här med delningen var inget som de allierade bara sa till De Gaulle. Planerna var långt framskridna och finns som sagt dokumenterade i offentliga handlingar.
Natten innan landsättningen i Normandie blev Churchill för övrigt så förbannad på De Gaulle för att han vägrade samarbeta (d v s läsa upp de tal som man hade skrivit åt honom) att han utfärdade en arresteringsorder på den halsstarrige generalen. De Gaulle fick oväntad hjälp av Anthony Eden som lyckades hindra arresteringen — Eden var mot delningen och ansåg väl också att ett gripande av frihetssymbolen De Gaulle skulle vara mindre lyckat ur PR-synpunkt.
Motståndsrörelsen i Paris fick instruktioner av de Gaulle att sätta igång med befrielsen direkt, mot de allierades uttryckliga order — allt för att göra det svårare för de allierades styrkor att ta över huvudstaden och kommandot.
BBC:s franska radioavdelning hjälpte också till genom att tillkännage att Paris var befriat ett dygn innan det faktiskt var det, återigen för att ställa Churchill och Roosevelt inför fait accompli och förhindra delningen.
Den drivande kraften i delningen var framför allt Roosevelt — det var han som lanserade planen och var mest ovillig att ge med sig.
Och när krutröken hade lättat, De Gaulle hållit ett helt annat tal i radio än det han blivit tillsagd och motståndsrörelsen i princip hade befriat Paris på egen hand kunde ju Churchill och Roosevelt inte göra så mycket åt saken. Särskilt inte Roosevelt, som stod inför ett val och vars hemmaopinion älskade De Gaulle.
Följden blev att det sedan dess har pratats väldigt tyst om den där delningen …
David Nessle | 2005-10-27 kl 14:18 | #Tobbe & Nessle,
Har ni sett Jacques Audiard's 'Un héros très discret - A Self-Made Hero'
Jerka | 2005-10-27 kl 14:45 | #(1996)? En både komisk och obehaglig film om en kille som inbillar sig att han haft anknytning till motståndsrörelsen (om jag inte minns fel är morsan till och med kollaboratör). På sätt och vis lysande om Frankrike och dess "komplicerade" historia.
Herr W, en arbetskamrat på Göteborgsposten, hävdar att han i början av sin karriär som redigerare tog han gärna med sig korrekturutskrifterna som han läste med viktig min på spårvagnen hem.
Jonas Bergroth | 2005-10-27 kl 16:42 | #Det hände dessvärre aldrig att någon inledde en konversation imponerad av att åka samma vagn som en äkta Tidningsman.
Jag har fått intrycket att herr W numera gett upp de här försöken. Synd kanske, med tanke på denna diskussion. Om jag tillåter mig att summera är slutsatsen: jo, folk tittar och jo, de imponeras. Fortsätt träget posera!
Jag känner till fenomenet, en positiv verkan är dock att vissa av de där accessoar-böckerna blir lästa av folk som annars aldrig skulle läst dem. Kanske leder det till och med till ett genuint intresse för litteratur.
Malin | 2005-10-27 kl 17:13 | #Det som inte är diamant kan ändå, med rätt putsning, börja glittra.
Var fick du tag på TLS? Egen prenumeration?
MG | 2005-10-27 kl 17:30 | #Jag tycker att det händer ofta att folk kommer fram (eller sitter bredvid) på tåg och frågar om det man läser. Men för det mesta kvittar det nog vilken bok det är. Det känns mer som när folk frågar vart man ska eller liknande, som ett sätt att ta kontakt på. Eva: Ofint? Hur då menar du?
s | 2005-10-27 kl 17:57 | #David Nessle:
"… och motståndsrörelsen i princip hade befriat Paris på egen hand…"
Säg inte så. Det var Hemingway som gjorde det, med en tänd pipa i mungipan rullade han i sin stridsvagn från café till café och befriade Europa. Han hann nästan ända till Odenplan. Men icke, och Odenplan förblir i tyskarnas våld.
Jag har hört den amerikanske journalisten/krönikören Andy Rooney, som var i Europa vid den tiden för att skriva för Stars and Stripes, säga att den franska "Fria Armén" intog Paris helt tack vare amerikanarna och med stridsvagnar de lånat av dessa.
David | 2005-10-27 kl 18:15 | #Hemingway flimrar förbi i Ståhlbergs skildring men han spelar dessvärre ingen mera central roll.
Stridvagnar? Jag vet inte … Enligt K.S. (inte Kapten Stofil utan Knut Ståhlberg, alltså) hade motståndsmännen sexhundra gevär och ganska ont om ammunition. Men det hjälpte väl att tyskarnas stridsmoral inte var den bästa efter Normandie — enligt K.S. intogs en offentlig byggnad av ett ungt par som kom ledande en cykel.
Sedan undsattes de ju efter ett tag av franska arméförband som — helt i strid med sina instruktioner — rullade in i Paris istället för att fortsätta österut. Det kanske är de stridsvagnarna Rooney syftar på. Men så vitt jag förstår var det värsta över vid det laget.
David Nessle | 2005-10-27 kl 18:45 | #Jo, ofint, som att man är nyfiken och ska ta reda på något som man egentligen inte har att göra med, nämligen vad folk helt privat läser. Att man är en aning "snokande". Kanske är detta inte längre något "ofint" beteende utan bara charmigt och trevligt. Om det kan leda till intressanta intellektuella diskussioner, så mycket bättre. Men mannen som läste korrektur på spårvagnen, var det inte bara så att man respekterade hans arbetsro?
Eva Ström | 2005-10-27 kl 21:46 | #Själv har jag en reflex, jag kan närmast inte låta bli att se efter vad mina medresenärer läser, och det är något jag lätt skamsen försöker dölja. Hädanefter ska jag blicka mer oförväget, och raskt inleda konversation med var och en som läser TLS, OEI, spårvagnskorrektur med mera.
Jag har läst en del undergroundtidningar på bussar och tåg och hamnat i spännande samtal med äldre herrar som har frågat: "Är det där ett sånt där fanzine?", och så har de börjat tala om sina liv och konstnärliga drömmar.
Pär Thörn | 2005-10-27 kl 22:08 | #Neo: Liberal tidskrift eller partiblad? (se länk)
Neo | 2005-10-27 kl 22:13 | #Är det inte i Räddaren i nöden som Holden Caulfield blir störd hela tiden när han försöker läsa och till sist svarar på frågan "Är den bra?" med orden: "Den här meningen är fantastisk".
Så vitt jag minns — det var nog trettio år sedan jag läste boken — befinner han sig inte på något allmänt transportmedel, men det kanske är så många reagerar om man försöker inleda samtal med dem i det offentliga rummet.
David Nessle | 2005-10-27 kl 22:25 | #Befriade inte Hemingway vinkällaren på Ritz?
Om folk jämt och ständigt kommenterade ens läsning bleve det nog ansträngande, men jag kan inte påminna mig att det någonsin hänt mig. Jag minns att en dam från Kalifornien skrev på ett klassikerforum att hon när hon läste grekiska texter på bussen fick allt från hotfulla kommentarer om att hon faktiskt borde lära sig engelska när hon nu flyttat dit, till "det där är stickbeskrivningar, va?"
Jag brukar också ha med min grekiska grammatikbok på tunnelbanan (inte för att sända ut några signaler, utan för att tråkiga tunnelbaneresor är som gjorda för tråkiga verbkonjugationer) och hittills har ingen uppvisat det minsta intresse. Vilket jag nog föredrar i just det fallet.
Annars sätter jag mig gärna i närheten av andra personer som läser, nyfiken på vad det kan vara. Tyvärr är det nästan alltid Dan Brown eller något i den pseudofilosofiska management-/självhjälpsgenren.
MG: TLS lånade jag från tidningsredaktionen som jag vikarierade på då och som även var huvudorsak till att jag åkte mycket tåg. Jag har ofta tänkt skaffa en egen prenumeration, men det har inte blivit av.
Malte | 2005-10-28 kl 0:27 | #Själv cyklar jag i stan, så jag får nöja mig med tunna, lätta böcker lämpade för enhandsfattning och munbläddring. Däremot går jag alltid totalt ouppfostrat igenom bokhylla och möjligen skivsamling hemma hos folk 1a gången jag är inbjuden. Finns inget härligare än personliga bokhyllor!
Tobbe | 2005-10-28 kl 10:34 | #Jag tycker det är läskigt att komma hem till folk som inte äger några böcker eller möjligen istället skivor. Och de är många.
Johan | 2005-10-28 kl 10:58 | #Jag tycker det är läskigt med folk som har vare sig böcker eller skivor utan kattmumier i hyllorna.
Tobbe | 2005-10-28 kl 11:24 | #For the record. Det var inte jag som länkade till min egen blogg däruppe anonymt.
Allra läskigast är folk som har målat sina speglar svarta.
Hörde talas om det en gång.
Agnes | 2005-10-28 kl 11:30 | #Jag hade en bekant som visserligen inte målade sina speglar svarta, men som smyckade sina rum med tejpbitar, tejpade upp dammsugaren i taket, som ett skydd mot strålning har jag för mig, samt följde han efter sin katt med en burk sprayfärg för att kartlägga dess, kattens alltså, väg genom rummet. Rätt fint. Bokhyllan var dock medelmåttig, bara nån enstaka tummad Huxley som verkade intressant.
Tobbe | 2005-10-28 kl 11:53 | #Jag minns hur jag som ung en gång reagerade när någon mycket ingående började granska min bokhylla. Jag sa att jag inte tyckte om det. Men varför det, sa han, man vill ju bara veta om det finns något spännande. Jag sa då, men det känns som om någon försöker få ett grepp om en.
Eva Ström | 2005-10-28 kl 12:09 | #Vet inte om jag fortfarande reagerar så. Det var måhända överkänsligt. Däremot reagerar jag ( tyst) när människor inte har några böcker alls- och det är inte så ovanligt. I heminredningsreportage ser man sällan bokhyllor, böcker tycks vara uppburna på vinden, slängda eller helt enkelt aldrig inköpta. Ett asketiskt renhetsideal som utrensar också tankar.
Själv blir jag faktiskt lite misstänksam mot folk som INTE kollar bokhyllan.
Tobbe | 2005-10-28 kl 13:44 | #Jag brukar ingående studera folks bokhyllor, och jag misstänker att det är av ungefär samma anledning som Eva misstänkte sin vän för, dvs att jag försöker få grepp om vad det är för en person.
Jakob | 2005-10-28 kl 15:55 | #Uppriktigt sagt - jag tror faktiskt det är en genväg till att lära känna en människa om man ser deras bokhylla. Det är ju den andliga kost en människa livnär sig av. Jag har flera bokhyllor, men en är särskild, där har jag "vännerna", de oundgängliga. Och sedan har jag också " bekanta", och däremellan en hel hop mer eller mindre besynnerliga klassificeringssystem.
Eva Ström | 2005-10-28 kl 16:27 | #En gång den 10 december satte jag upp en ny bokhylla - för det är ständig trängsel - och då, dagen till ära, inrättade jag en Nobelhylla med Selma Lagerlöf med flera. Alltid lika spännande att se om någon ska få flytta in där i oktober - men det blev ingen i höst. För inte kan jag sätta in Grantanumret " What we think of America" där.
Är också en sån som helt ogenerad bläddrar igenom skivsamlingar och kollar bokhyllor hemma hos folk. Mest imponerad blir jag av människor som har intressanta grejer som inte precis hanterats varsamt av sin ägare. Dvs de äger spår av ett lässätt och en köpstrategi som vi kan kalla "den slarviga bohemstilen". Trots små försök lyckas jag aldrig göra mig fri från mina småborgerliga bemödanden om att alltid hålla böcker i bästa skick, sky utgallrade biblioteksexemplar och böcker utan skyddsomslag etc. Åh, att helt bekymmerslöst kunna knöka ner en förstaupplaga i en proppfull gymbag med fuktiga träningskläder! Lugnt låta ett biblioteksinbundet exemplar med grön bokrygg ogenerat få stå kvar i bokhyllan! Att likt Strindberg, när han var bosatt utomlands, låta skicka efter sina böcker med bortrivna omslag (!), bara för att få ner portokostnaden!
Olofmartin: Sotos på svenska? Nästa Subaltern ska jag låta klä in i presentpapper med glada igelkottar och rosa hjärtan på. Så att jag kan förleda mina medresenärer på spårvagnen till att tro att jag sitter försjunken i min systerdotters matematikbok för lågstadiet.
Henrik T | 2005-10-28 kl 16:32 | #En gång blev jag evakuerad från min lägenhet med bara några dagars varsel eftersom de hade hittat hussvamp i taket under. Då stormade ett antal flyttkillar in och skulle packa ner precis allt i lådor, och det jobbigaste var faktiskt bokhyllorna. Han som packade ner alla böcker var också tydligt intresserad, man såg att han snabbt kollade titlarna innan han lade ner dem, och det kändes väl intimt, ungefär som om en helt okänd människa skulle rota bland mina underkläder (dem hade jag hunnit packa ner själv).
Aniara | 2005-10-28 kl 17:08 | #Jag förstår mycket väl Aniaras reaktion. Intimt är ordet.
Eva Ström | 2005-10-28 kl 22:27 | #Konstigt, jag har inte alls samma känsla av intimitet på det där sättet. Givetvis speglar boksamlingen i viss mån mig själv, men vet man inte hur jag fått, förvärvat, läst och på andra sätt använt böckerna förstår man bara till hälften och knappt det. Alla böcker betyder inte riktigt lika mycket - dessutom är det just innehållet och inte volymerna i sig som är viktiga. Många av mina favoritböcker (t ex alla av Jurgis Baltrusaitis) har jag f ö lånat på bibliotek och tvingats återlämna, så de står inte ens i hyllan.
Jag blir glad om någon uttrycker särskilt intresse för någon viss volym och så, i fullt medvetande om att man aldrig får tillbaka utlånade böcker, lånar jag ut nästan vilken som helst (om det inte är för mycket marginalanteckningar i den…). Men då gillar jag ju generellt att få mina cirklar rubbade, då jag märkt att de likt svampar sprider sina sporer och förmerar sig på det sättet (konstiga cirklar…) medan de annars riskerar att krympa ihop till strypkoppel.
Tobbe | 2005-10-29 kl 10:20 | #Jag instämmer helhjärtat med föregående talare, och bra skrivet var det dessutom.
Jakob | 2005-10-29 kl 15:47 | #Diskussionen har tagit en mycket intressant vändning från den litteratur man verkligen vill visa, vill posera med, till den litteratur man helst vill gömma för andras ögon, inte vill visa, därför att den skulle kunna vara ett alltför naket avtryck av ens själ… Jag vet inte riktigt hur det gick till.
Eva Ström | 2005-10-30 kl 11:38 | #Ja, det är intressant att se hur olika man kan se på saken. Men nu kommer jag på en annan läsepisod som jag hade glömt, apropå tåg som det pratades om tidigare: för ungefär ett år sen satt jag och läste vetenskapliga artiklar om migration och etniska relationer på väg mellan Stockholm och Göteborg. Bredvid mig satt en man i min fars ålder och läste någon deckare som han inte verkade tycka var särskilt bra, eftersom han sneglade en hel del i mina papper. Efter någon timme frågade han lite försynt vad jag jobbade med och sedan pratade vi oavbrutet hela resan. Det visade sig att han var professor i freds- och utvecklingsforskning och hade massor att säga om det jag höll på med just då.
Aniara | 2005-10-31 kl 17:03 | #Idag hade jag med en Pleïade-utgåva (brunt band med lite guld, mycket tunt papper) av Francis Ponge på tunnelbanan, och kunde inte låta bli att oroas över att folk kanske trodde att det var en bibel.
Malte | 2005-10-31 kl 22:57 | #Ha ha ha ha!
Plågsamt Malte, men du gav mig ett uppslag. Jag gillar inte att sitta tätt intill främlingar, så inför nästa pendeltågsresa köper jag en sån där kolsvart ruttnande tio-kilos Gustav Vasa-bibel från Myrorna och sitter med den över knät på pendeln, då får jag vara i fred.
David | 2005-11-01 kl 0:14 | #I Jönköping är det tvärtom. Där sitter det små evangelister på stadsbussarna och oroar sig för att Bibeln de bär med sig ska misstas för en bok av Francis Ponge. (I Fjärilslära skriver Jesper Svenbro f.ö. intressant om Ponge-dikten Ostronet, som Svenbro menar är en allegori över sin egen tillblivelse. Det vill säga den imiterar verkligheten snarare än avbildar den. Till skillnad från alla oss accessoarläsare, med andra ord, som i stället härmar det vi önskar vore verkligheten. Glory glory halleluja.)
Ola K | 2005-11-01 kl 10:26 | #