Läsekretsen har demonstrerat att den har åsikter om poesi, och poesi är kanske den genre som ger mest tid över för gräl, vad vet jag… Men vad har ni att säga om prosa? Till exempel om "infantiliseringen av samtidsromanen" som Åsa Beckman undrade över häromveckan i DN. Eller något annat.
Kommentarsfunktionen är tills vidare avstängd, på grund av en efter hand alltmer permanent semester från det interaktiva infernot!
Malte Persson: Underjorden
Dante Alighieri: Inferno (Oxford)
The Norton Shakespeare
Hugh Kenner: The Pound Era
Francis Ponge: Tallskogshäftet
Erik Beckman: Alla är vi stora romaner
Willy Kyrklund: Prosa
Willy Kyrklund: Prosa
70 kommentarer till "Och prosan då?":
Beckman har helt rätt. När kommer det en svensk roman som tar läsekretsen på allvar?
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Vilken mystisk fråga. Är svaret 42?
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Bara om du heter Aris.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Men skämt åsido. Låt mig försöka förklara vad jag menade. Hur ofta kommer det en svensk roman som vågar utmana läsarna? Som inte jamsar med i infantiliseringen? Som vågar utmana tematiskt och stilistiskt? Som vågar vara allvarlig?
Etc.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Tematisk timing igen: tänka sig, just idag, den sjuttonde september, har O- gjort en liten genomgång av höstens debutromaner. Det största problemet med dem verkar vara att de inte finns.
M. | 2005-09-17 kl 8:12 | #
O har inte gjort nåt. Eller har ni gjort det ogjort?
För nån uppdatering finns inte. Nej just det, det fanns ingenting.
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jodå. Prova att ladda om sidan. Annars är direktlänken: http://www.otidskrift.se/050917.htm
M. | 2005-09-17 kl 8:12 | #
En ganska rolig tirad från O.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
En fullkomligt uppriktig, kan jag lova. Nåhum, frånsett just debutanterna tycker jag att det verkar bli en hygglig prosahöst. Och Beckman överdriver - eller är böcker som "Personliga pronomen", "Försvinnarna", "Grand Zero", "Vinthunden" och "Sex liter luft" också "infantiliserade"?
M. | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Hur skriver man en bok om sig själv utan att verka pretentiös, frågar sig en debutant. Jag upplever inte frågeställningen som den mest brinnande i litteraturhistorien.
Jag citerar Proust som i ämnet menade att:" "
Joyce uttryckte det mer kärnfullt med:" "
I övrigt manar jag till eftersinning mot debutanterna, för det är som Daniel Sjölin har sagt svårt att skriva böcker. It's so f-n hard.
Exeget:
Varje aktion leder till en reaktion. Misströsta inte, tänk på vilken gigantisk anti-diskbänksrealistisk EXPLOSION som kommer att skaka landet när som helst som reaktion på de böcker vi klankar på (har genren ett namn)?.
Stubinen är tänd.
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Man ska vara snäll mot debutanter så länge de menar väl.
Den där explosionen lär vi nog få vänta på, men man kan ju alltid hoppas. Finns det några ljus på horisonten? Hör vi redan mullret av det annalkande tåget?
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Mullret är Katrina som närmar sig.
Håkan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Vad är det för fel på infantiliseringen? Beckman klankade på Nilsson, som jag gillar. Varför? Sedan kan jag tillägg (eller måste jag för att tas seriöst i denna prettosamling?) att jag gillade både Vinthunden och Personliga pronomen.
Dessutom - dagen efter Beckmans artikel bad hon om ursäkt för att hon tagit fel. Jag har glömt den exakta formuleringen.
Alla romaner tar sin läsekrets på allvar, men det verkar inte som om alla läsare tar romanerna på allvar. Alla har dem något att berätta för oss. Vissa starkare än andra - men få är helt fel ute.
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Hon skyllde, oförskyllt, en specifik författare för att bidra till infantiliseringen. Det huvudsakliga omdömet om samtidslitteraturen tog hon väl inte tillbaka?
Så du gillar infantiliseringen då, Johan? Kan du förklara varför? Det skulle vara roligt att få veta vad det är som lockar så förbannat.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Ska inte blanda mig i detta, jag lovar, men det är andra gången på två dar som jag ser ordet "pretto", som är nytt för mig, är det "pretentiöst"? Nån som vet var det kom ifrån?
Gunnar | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Samhället är i sig infantiliserat. Romanerna speglar, som all övrig kultur, samhället. Dessutom har de alla något att berätta om det. Det finns ingen bok som är obetydlig. Bara för att en roman är så svårt skrivet som det bara går betyder det inte att den är bra. Otillgänglighet betyder bara att författaren har ett aningens stort ego och inte vill att alla ska förstå romanen. Är det bra?
Gunnar: 1. Ja. 2. Vet ej. Folk som tröttnade på litteraturdiskussioner som denna?
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Johan, varför förolämpar du oss? Pretton har också känslor.
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jag förolämpar ingen. Det är diskussionen som är förolämpande.
Infantiliserande författare har också känslor.
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Just det där med känslor gör att jag, till exempel, sällan nämner de jag är kritisk mot med namn. Hellre klumpa ihop dem och dra dem alla över en ungefär likvärdig kam, men samtidigt poängtera att det finns undantag. Ljusglimtar i det becksvarta mörkret. På så sätt kan den som känner sig träffad dels rannsaka sitt eget skrivande (beskriver man sig själv som en infantiliserANDE författare så finns det nog anledning till det), dels misstänka att "äsch, det där handlar ju om de andra, inte om mig". Det senare stämmer, ibland.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Förresten: visst tusan finns det obetydliga böcker. Eller är boken som objekt och som subjekt helig?
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Infantiliseringen som begrepp är det jag reagerade emot. Alla böcker - även om de verkar infantiliserade - har något att berätta. Vissa verkar dock ha problem med ren prosa och behöver prosalyrik för att starta hjärnan. Fast det finns ljusglimtar i det svarta hålet. Nöjd?
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Det finns obetydliga böcker - men de är faktiskt få.
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jag tycker nog tvärtom - det finns få betydande böcker. Men efter ett par hundra år brukar det ju utkristalliseras ett slags essens.
"Nöjd?"
Nej, endast sällan.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Även i ett infantiliserat samhälle kunde man ju tänka sig böcker som tematiserade eller analyserade det infantila, snarare än att vara en del av det.
Och apropå författares känslor: De har ju trots allt frivilligt givit ut sina böcker, och ställer därmed något slags anspråk på att bli lästa. Då måste man väl som läsare kunna ställa anspråk tillbaka, utan överdrivet inlindade invändningar.
Malte | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Exeget: Alla romaner betyder något kortsiktigt. Hur långt detta kortsiktiga är förblir olika. Dock kan jag nästan säkert säga att ingen roman överlever en miljon år. Om tiden får bestämma är allt obetydligt.
Malte: Det är det jag tycker att de faktiskt gör. Ungefär som ironi. Ironin är det som den kritiserar. De infantila romanerna är det samhälle som de ogillar.
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Men Johan, enligt det resonemanget så finns det ju inget fenomen som går att kritisera överhuvudtaget. I så fall innehåller varje fenomen (varje text, i det här fallet) sin egen motsägelse, dessutom medvetet. Det senare är ju ytterst tveksamt. Och tänker man på den infantila romanen är det inte bara tveksamt, utan smått otroligt.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Det som fick igång mig mest var Beckmans kritik mot Johanna Nilsson. Jag kan erkänna att de känns infantila, men böckerna innehåller samtidigt en direkt kritik mot det de beskriver. Kritiken som ofta framförs mot Nilsson och hennes gelikar håller inte. Det vore kanske bättre om diskussionen började komma in på exempel för att bevisa den tes som beskrivs. Börja gärna ta upp de enskilda författare eller verk som nu hyser ag mot. Då kan vi som gillar dem förklara varför vi gör det. Okej? För vi är många och vi är inte dumma i huvudet.
Johan | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Som omväxling mot samtidsromaner - infantila eller ej - kan man läsa en genial roman från 1924 nämligen Chefen fru Ingeborg. Här skildras människor som också är en spegling av sin tidskänsla. Några av de verkar faktiskt också ganska infantila. Dock inte chefen själv. När chefen fru Ingeborg går under är hon bara 45 år och hon skildras som en gammal människa. Något har hänt. Tonåren börjar vid 8 års ålder och håller numera på till 36. Naturligtvis kommer det att avspeglas också i prosan. Och om man vill kan man kalla den infantiliserande. Men allt av detta kommer inte att överleva i motsats till Chefen fru Ingeborg.
Eva S | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Nej, frågan är väl vilka av dagens författare som är aktuella om åttio år? Att försöka identifiera det "epokgörande" medan det händer är mycket svårt. Eller det "kvalitativt högtstående". Kanoniseringen - vare sig vi vill den eller inte - sker i det tysta, och kanske utanför det vi diskuterar idag. Vilka av Augustprisvinnarna de senaste åren kommer vi att läsa om åttio år?
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Vi kommer alla vara döda då så det är lugnt.
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Nåja. Jag planerar att vara med ett bra tag ännu.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Förutom några tappra försök från M. så har konkreta exempel lyst med sin frånvaro i den här debatten.
Det syns mig tämligen poänglöst att dryfta "infantiliseringen" i/av den svenska samtidslitteraturen i så svepande termer.
Vad åsyftar ni med "infantilisering"?
Vilka författare bidrar till den?
Vilka gör det inte?
Exeget: vad innebär egentligen en roman som "vågar vara allvarlig" alt. vågar utmana sina läsare tematiskt och stilistiskt?
Personligen tycker jag att Daniel Sjölins Personliga pronomen, som inte av en slump redan nämnts ett par gånger i den här debatten, är stilistiskt utmanande så det både räcker och blir över; vad gäller tematiken där så känns den inte lika fräsch och spännande.
Pyret | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jag är obenägen att hänga ut sånt jag tycker är uselt. Det finns olika orsaker till det, men så är det. Däremot håller jag gärna fram sånt som jag tycker är bra. Dagens recensioner av Mats Kolmisoppis nya roman lovar gott, till exempel: utan att ha läst den ännu är ju exempelvis Eva Johanssons sågning i SvD en ofrivillig hyllning (för det hon säger sig ogilla gör istället mig nyfiken). Och i Aftonbladet avslutas recensionen med en närmast programmatisk slutkläm som talar till både det tematiska, stilistiska, allvarliga och "prettointellektuella": "Det är väldigt begåvat och sorgligt och lustigt och prettointellektuellt samtidigt. Jag tycker om det. Jag tycker om de tre flickorna. Visst hade jag velat lära känna dem närmare och läsa en "större" berättelse om hur det gick sen men då måste ju Kolmisoppi göra precis det han valt bort: nagla fast sina gestalter med nålar, tvinga dem att vara "sig själva"." (Pia Bergström). Sånt gör mig nyfiken, och även om det skulle visa sig att romanen är mindre intressant än jag tror så är ansatsen spännande – att vägra den stora berättelsen, att skriva fram ett annat slags berättelse genom något annat än den episka trådens rödfärg.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
M. fortsätter tappert:
Beckman verkade åsyfta böcker som inte är mer komplexa än en "ungdomsbok" till stil och tema, och det tycker jag är en vettig definition - man skulle kunna placera in till exempel Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" och Jens Ganmans "Mess" i den kategorin. Eller (två från i våras) den där "Utan reservdelar", eller "I närheten av solen". Böcker man läser lite för lätt och fort för att de ska fastna. (Inget ont om dem, dock. Alla vill och kan inte vara Gösta Oswald, tack och lov.) Men att använda termen "infantil" om allt man inte anser vara kvalitativt högtstående är att bredda dess innebörd till idioti. Man kan ha en mängd invändningar mot böckerna jag nämnde ovan (det är inte utan att jag har det själv), men vidare ungdomsboksmässiga tycker jag inte att de är.
M. | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Och, för tydlighetens skull:
"ovan" syftade alltså på inlägget där jag skrev:
"Och Beckman överdriver - eller är böcker som "Personliga pronomen", "Försvinnarna", "Grand Zero", "Vinthunden" och "Sex liter luft" också "infantiliserade"?"
M. | 2005-09-17 kl 8:12 | #
I sammanhanget är också Johan Cronemans TV-krönika om filmkrönikan intressant. Han undrade varför den sändes så sent som 22.30 när alla barn gått och lagt sig , när det var ett riktigt Bolibompainlägg, helt enkelt ett barnprogram.
Är vi på väg mot en Bolibompakultur? Är det vad Beckman menar?
Eva S | 2005-09-17 kl 8:12 | #
"Hur ofta kommer det en svensk roman som vågar utmana läsarna? Som inte jamsar med i infantiliseringen? Som vågar utmana tematiskt och stilistiskt? Som vågar vara allvarlig?"
Exeget: din argumentation förefaller mig ganska lättviktig om du inte är beredd att nämna några titlar som INTE överensstämmer med kraven ovan. Åtminstone jag får ju en känsla av att det mesta, enligt dig, inte gör det…
Sällsynt och originellt är nog inte att vägra den episka berättelsens rödtråd, inte i den konstnärligt syftande svenska samtidsprosan i alla fall. Det är det åtskilliga som gör, som gjort, som nog kommer göra framledes också. Det där är postmodernistiskt allmängods, som på gott och ont varit inflytelsrikt i snart nog 25 år.
Snarare ligger väl utmaningen i att visst våga den någotsånär episka berättelsen, att våga svinga sig upp och utanför fragmentet (som sysselsätter så många), utan att för den skull glida ner i ett enkelspårigt A-Ö-berättande. Det bästa av två, eller flera, världar, således. Här i vårt land har vi ju flera goda exempel: Enquist, Sem-Sandberg, Östergren, Sjölin et al.
Återigen, vad menar du med infantilisering, Exeget?
M: håller med i stort.
Pyret | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Pyret: håller med dig i stort. Också. Heja, fragmentariska epik!
Själv tyckte jag att Kolmisoppis "Ryttlarna" var snygg, välgjord, trist.
M. | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Nej, Pyret, jag tänker inte nämna namn.
Vilket slags berättelse är det som premieras av kritiker och läsare idag? Är det den fragmenterade berättelsen, den som är märkt av ett "postmodernistiskt allmängods"? Eller är det den breda epiken, den brett upplagda berättelsen med freskartade svep över händelser och karaktärer? Att publiken väljer den senare är inte konstigare än att ett bokomslag med en bild av en kvinna på säljer bättre än ett bokomslag med bara text, eller att en tjock bok säljer bättre än en tunn. Det handlar om förväntningar, identifikationspotential, och något slags krass ratio mellan investerade pengar och underhållning per timme.
Och det finns romaner - eller prosa, kanske man ska säga - som går på tvärs med detta. Men de tillhör undantagen: Annika Korpi, Malte Persson - för att nämna två.
Finns det något egenvärde i att skriva fram en motvallslitteratur då, kan vän av ordning undra. Tja, det beror naturligtvis på vad man anser att litteraturen kan göra. Men om man som jag tror och hoppas att litteraturen kan vara något mer än lättsmält underhållning för stunden - ha en inbyggd, fördröjd sprängverkan - så är svaret ja. Jag vill se en litteratur som är en motståndshandling mot det förenklade. Hellre ett stort förbaskat estetiskt magplask med pretentioner och ambitioner utöver det vanliga än en kassaskåpssäker roman med skräddarsydda identifikationsmönster.
Almqvist skriver så här, i Dialog om sättet att sluta stycken:
"Jag har studerat konsten föga i böcker, men icke obetydligt i menniskor, i verkliga händelser, i egna och andras inre tillstånd, utvecklingar och öden. Har deruti varit ett misstag? Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i verlden med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Den har af omgifvande åskådare varit förstådd i mycket, anad i åtskilligt, hemlighetsfull och dunkel i det öfriga. Så är allt lif, jag rår icke för det, och jag kan icke hjelpa att dess intresse, dess underbara dragning framåt hvilar till en del härpå. Så har också ingen katastrof eller upplösning […] vid uppfinningen framställt sig för min imagination såsom någonting till fullo utredt och klart, likt problemets slutupplösning i en afhandling; utan till hälften dunkelt, allenast anadt; i något visst kanhända evigt oförklarligt, outtömligt. Det är icke af begär att vara underlig eller med flit mörk, utan emedan tingen äro så: barret, som myran drar, ej mindre än stjernan, som fästet bär. Sådan är ock hvarje sann och verklig händelse i menskliga lifvet. Att den målas af konsten sådan den är, kan det vara ett misstag? Nej. Det är derföre ej genom ett konstmakeri jag sökt slingra mig undan det dimmiga […] utan äro dylika dimmor (omgifvande det klara med en krans af blånad) naturens och den sanna tillvarelsens tafla. Det är endast dåliga och i grunden orimliga konstalster, som småningom vant de litterära ibland menniskorna, att i dramatiska kompositioner ej vilja se annat än dialogiserade afhandlingar - äfvenså i episka skildringar ej heller annat än afhandlingar - hvilka, såsom sådana, böra sluta i sin uppgifts lösning, i det blott klara. Att afhandla har jag äfven någon gång försökt, men kommer aldrig att göra det i konst."
Det handlar om synen på verklighet, om litteraturens mål och medel.
Jag återkommer till min egen fråga. Vilka kommer vi att läsa om åttio år? Enquist, sannolikt, men den Enquist som skriver "Hess", "Musikanternas uttåg", "Nedstörtad ängel", och "Kapten Nemos bibliotek" snarare än den Enquist som skriver "Livläkarens besök" och "Boken om Blanche och Marie". Varför? För att de förra har en tematisk och stilistisk sprängkraft som de senare till stora delar saknar. Gustafsson - lyriken snarare än prosan. Odensten, borträknat den senaste. Tranströmer snarare än Greider. Malte Persson snarare än Torbjörn Flygt. Annika Korpi snarare än Johanna Nilsson.
Sedär, några namn trots allt. Men det är under protest.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Eva: det är väl lika logiskt att Bolibompatimmen sträcker sig allt längre in på nätterna som att ungdomsåren nu går från 8 till 36. Målgruppen ökar ju hela tiden.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Sådärja, Exeget, huvudet på spiken!
Enquist hör, också i de verk du tror blir lästa om 80 år, till de prosatörer som förenar fragmentet och epiken, Den Stora Berättelsen, som inte alls är död; Hess ska jag dock inte uttala mig om.
Se där en författare som förenar narrativ dådkraft med komplex gestaltning. Sen tror jag ju definitivt att Struensee kommer att överleva. En sån tajt dramaturgi komibinerad med blicken för människans och maktens natur är svåröverträffad.
Lästips: Thomas Bredsdorff (1991) - De svarta hålen: om tillkomsten av ett språk i P O Enquists författarskap.
Märkligt, va, det här med att vara saklig. I andra Errata-diskussioner har de som nämnt diskussionsobjekten vid namn beskyllts för name-dropping. I den här, däremot, tycks det svårt att få dem som hackar på "infantiliseringen" att lämna det generiska planet. Men så plågsamt var det väl inte, Exeget?
Pyret | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Ingeborg Bachmann:
"Som det ser ut har vi (…) nått fram till det tillstånd som Herrmann Broch gisslade med en kraftfull sats:'Moral är moral, affärer är affärer och krig är krig och konst är konst'. Om vi tillåter detta konst är konst (…) och om diktarna tillåter och underbygger det genom förlöjligande och genom att medvetet upplösa den ständigt hotade kommunikationen med samhället (…), och om samhället undandrar sig diktningen där en allvarlig, obekväm och förändringsvillig anda uppträder, då skulle det kunna likställas med bankrutt."
Och:
"Litteraturen, som själv inte kan säga vad den är, som bara ger sig till känna som ett mångtusenårigt och tusen gånger upprepat brott mot det dåliga språkets regler - för livet har bara ett dåligt språk - och som därför kontrar med en språkutopi, denna litteratur (…) bör äras för sitt förtvivlade sökande efter detta språk."
http://agnesoftheislands.blogg.de/eintrag.php?id=86
Dessutom:
"(Vi) måste anstränga oss med det dåliga språk vi har runt oss i riktning mot ett som aldrig haft makten, men som styr över våra aningar och som vi söker efterlikna. (…) Vi äger det som fragment i diktningen, förkroppsligat i en rad eller en scen och inser, medan vi andas ut, att vi där anlänt till språket."
http://agnesoftheislands.blogg.de/eintrag.php?id=91
Naturligtvis lever vi i en bolibompakultur. Fint ord förresten. Men det har vi gjort sedan ett antal decennier. En österrikare jag pratade med nyligen hävdade att efter Beckett kommer inget mer. I vissa avseenden är Beckett faktiskt den sista. Men det måste vi glömma så snart vi tänkt tanken. Bachmann har en mer konstruktiv-utopisk syn på språket, fast hon i princip säger att det är en omöjlig utopi. Men det är punkten. Det omöjliga är samtifdigt det som ger mening.
Det finns och har alltid funnits, fast nu finns det mer och mer, dåliga böcker. Självklart. Det är en vara som allt annat. Intressant blir det först när varan närmar sig gränsen fmot det utopiska språket. Och jag förmodar, fast jag inte orkar läsa artikeln i Maltes länk, att den infantiliserade romanen är en som inte ens försöker närma sig det utopiska. Kanske är den inte ens medveten om att det finns en sådan rörelsemöjlighet. Kanske skiter den i det. Men sålla bort underhållningslitteraturen från alla tiders bokproduktion och kvar blir ett litet fält av oroväckande, svindlande, sig ständigt förnyande, alltså oändlig litteratur som håller.
Detta tror jag, och om jag inte trodde det skulle jag vara ett kreatur.
Agnes | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jo, det var mycket plågsamt.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Men Exeget, i all välmening, för jag drömmer också om att "se en litteratur som är en motståndshandling mot det förenklade. Hellre ett stort förbaskat estetiskt magplask med pretentioner och ambitioner utöver det vanliga än en kassaskåpssäker roman med skräddarsydda identifikationsmönster." (som du skriver). Men det kan ju få den bäste att gå och dra nåt gammalt över sig när man sitter där vid tangentbordet med ett blankt dokument och en textmarkör som blinkar! Vi måste väl (och här riktar jag mig till alla och envar och ingen särskild) tillåta en startsträcka. På skrivarskolor där jag vistats har man talat längtansfullt om en svunnen tid då debutanter tilläts att spreta, vackla, vingla, där de uppmuntrades och uppmuntrades för att någon såg en potential, inte ett färdigt episk-fragmentariskt verk med sprängkraft. Idag ska allt vara välslipat, duktigt, ängsligt. Det brukar skyllas på skrivarskolor och däri ligger en poäng om än inte hela sanningen. Förlagen då? Vad prioriteras egentligen? Nog måste det komma in manus som är vilda och våghalsiga snarare än återhållsamma? Tänk så kul vi kunde ha, tänk så spännande…
(Apropå bolibompakulturen: Eva, jag tror att Chefen fru Ingeborg VAR en gammal människa vid fyrtiofem. Betänk medellivslängden. Idag riskerar vi att få leva till hundra eller längre de flesta av oss, något samband måste det ju ha med ungdomskulturen (som väl vilar på en inte obetydlig mängd ångest…)? )
Elin | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Startsträcka … tja, jo, visst. Det låter sig sägas. Men för tusan, det finns ingen anledning att gå ut löst! :-)
Sen det där med förlagen - eller snarare, myten om att förlagen stoppar de mest intressanta manuskripten. Det är naturligtvis rent nys. Det ligger, med största sannolikhet, väldigt få opublicerade mästerverk i skrivbordslådorna i Sverige. Om inte Bonniers tar in manuset så gör Norstedts det, annars W&W eller … eller … eller … Så länge man har råd med porto så finns det möjligheter. Om femton förlag tackat nej kan man alltid försöka trösta sig med Beckett, som blev refuserad ett otal gånger innan han lyckades få in foten innanför dörren. Men sannolikheten är nog dessvärre större att man skapat något mediokert än något epokgörande: och i klassen "medioker" är konkurrensen redan mördande.
Skrivarkursernas skuld eller inte … nja, man kan väl knappast skylla skrivarkurserna för likriktning. Inte ser väl årskullarna från Litterär gestaltning ut som en enda stor, likformad massa precis?
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Nä, men jag menar inte att förlagen stoppar några mästerverk i byrålådan. Det är PRECIS det jag inte menar. Men att se säkert får in grejer som INTE är klockrena, som är helt crazy och har brister och luckor, men rätt så spännande. Varför måste en debutant vara "färdig"? När hände det? (Och jag talar här inte utifrån den refuserades position, det var verkligen inte varken spännande eller by far ett mästerverk, det som de fick se för två år sedan. Jag är inte bitter. Jag jobbar på. Hej vad det går…) Jag tror faktiskt inte att allt de inte ger ut är dåligt, och kvalitetsbegrepp kan man ju diskutera tills man köver sig. (Tjöver?!)
Nä, jag tror/anser inte heller att skrivarskolorna likriktar. Men de gör något annat, som är lika farligt, om inte värre: de gör en rädd. Ängslig att inte vara perfekt, de uppmuntrar till minutiös granskning och finputsning. "Inga adverb i en gestaltande text!" "Show, not tell." Jag säger: det där är inte av godo. Det gör inte bara att eleverna (och här kan jag sträcka på mig och tala med magstöd, för hey, detta är min egen erfarenhet efter tre år) blir duktiga läsare av egen och andras texter. Det gör att man blir överdrivet ängslig och jag tror att litteraturen skulle gynnas och må väl av lite mindre ängslighet.
Och vad gäller gå ut löst: nä vem vill det, men man måste ju våga börja nånstans, och har du provat att sätta dig framför ett tomt ark med ambitionen att skriva ett mästerverk? Nä huvva! Våga vara dålig säger jag. Sen får det utvecklas till ett mästerverk, inte mig emot!
Elin | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Det finns säkert dåliga skrivarkurser. Den typen av "instruktioner" som du talar om är väl av det sämre slaget. De leder ju ingen vart. Men fasen, en bok SKA vara perfekt. Den ska åtminstone syfta till att vara det. Om boken misslyckas så ska den åtminstone ha försökt att lyckas. "Fail again, fail better", som Beckett skrev.
Fast vi kanske är överens, Elin. Jag tror nästan det.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Mm, jo. Skulle tro det.
"Fail again, fail better", det är väl hela livet, det?
Elin | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jag brukar inte vara den som säger att det var bättre förr (nej, faktiskt inte!) men i debutantsammanhang så fick man helt klart, som Elin säger, prova sig fram ett par böcker eller så innan man förväntades ta steget som färdig författare (om man nu nånsin blir färdig).
Lars Forssell pratar i en gammal intervju att fyrtiotalismen hade stelnat i sina former framåt 1947-49, då det kom ut trettio debutdiktsamlingar om året på medelstora och stora förlag, som alla såg likartade ut. Av dem var det kanske två eller tre som man fortfarande läser i dag.
Dessutom sitter jag på UB i Göteborg och plöjer Birgitta Stenberg-arkivet, just nu åren mellan debuten med Mikael och Poeten 1956 och genombrottet med Chans 1961. Hon skriver mycket i sina dagböcker om drömmen om att skriva en roman som folk faktiskt läser. Men det är inget snack från förlagets sida om att hon ska få fortsätta ge ut böcker i den takt hon själv vill.
Jakob | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Men Jakob, jag tror nog att det fungerar ungefär sådär fortfarande. I alla fall om förlagen har djupa plånböcker och inte har antagit en författare av krasst marknadsekonomiska skäl - förlagen behöver ju sina smalkulturella alibin likväl som de behöver de breda bästsäljarna. Vissa författarskap får fortsätta att utvecklas oberoende av om de säljer eller inte. Andra avvecklas, ifrån förlagens sida, för att de inte utvecklades så som förlagen hade trott eller för att den ekonomiska potentialen inte infriades.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Rätt, Elin.
Se litteraturen som ett spel. Tänk bort mästerverk. Tänk leklusta.
Friskt vågat, hälften vunnet. Eller nåt.
Pyret | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Jacob, vari ligger problemet att man idag inte läser de 27 resterande av de 30 lyriksamlingarna som skrevs under ett år i slutet av 40-talet? Vad betyder det? Att förlagsredaktörerna hade dålig smak och att lyrikerna skrev trist? Att vi saknar vilja/förmåga nog att läsa dem?
Eller kanse att en stor del av litteraturen faktiskt är tidsbunden och att det nog inte är nåt att beskärma sig över?
Det är svårt att sia, särskilt om framtida litterära konjunkturer.
Pyret | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Om någon vill mig något så ligger jag på soffan och läser.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Pyret: Problemet är snarare att det är så oerhört svårt att pröva sina vingar i dag, man får inte pröva sig fram i ett par böcker även om det inte riktigt håller. Det leder, tror jag, till att debutanterna blir lite ängsliga och inte vågar ta ut svängarna, man vågar inte misslyckas. Jag tycker det vore positivt om det gavs ut många halvtaskiga böcker som spretade åt olika håll, med brister men också med fräschör.
Det kan vara ganska kul och upplysande att kolla in berömda författares första böcker, de är sällan särskilt bra. I dag måste man vara en färdig författare direkt!
Och det är ganska vanligt att man efter att ha passerat nålsögat och fått sin första bok antagen, sedan blir helt ignorerad av förlaget.
Jakob | 2005-09-17 kl 8:12 | #
I fallet Enquist stämmer det i alla händeler.
Det luktar bättre förr-tänkande om det här, men det är mycket möjligt att du har rätt, Jakob.
Jag vet inte jag.
För att avgöra det måste man egentligen undersöka, systematiskt och efter tydliga kvalitetskriterier och avstämning mot den aktuella tidens litteraturklimat, ett antal representativa författares förstlingverk från skilda tider och litterära konjunkturlägen.
På nåt jädrans vis måste man ju visa vad "halvtaskiga böcker som spretade åt olika håll, med brister men också med fräschör" konkret betyder och, omvänt, visa på att dagens debutanter inte vågar ta ut svängarna.
Nån frivillig?
Pyret | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Kommer det inte redan nu ut ganska många "halvtaskiga böcker som spreta[r] åt olika håll"? Problemet är väl inte att det behövs fler såna, snarare färre. De får gärna spreta, men inte vara "halvtaskiga".
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Nä nä, klart det inte ska ges ut kassa böcker! Kanske handlar det mer om en allmän attityd till framför allt debutanter, det där perfekta som eftersöks. Hämmande? Störande?
Sen är det ju upp till var och en att i skrivandets stund ge blanka fan i vad folk ska tycka, och GLÖMMA det där med "motståndshandling mot det förenklade", "stort förbaskat estetiskt magplask med pretentioner och ambitioner", etc medan man skriver.
Sen är det klart att varje bok ska sträva uppåt, inte neråt!
Elin | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Uppåt, inte neråt, framåt inte bakåt, och alltid runt runt, snurrande mot estetisk perfektion!
Den här diskussionen är för och emot allting. Å ena sidan ger förlagen ut skit, å andra sidan kräver de perfektion. Debutanterna uppmanas strängeligen att skriva episka mästerverk men anses samtidigt ha den gudagivna rätten att ge blanka fan i vad folk ska tycka.
Är vi redo att publicera ett manifest?
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Det har du ju redan gjort!
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Copyright! Copyright!!!!!!!!!
David | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Problemet är väl inte förlagen (även om de, genom sin brist på god grafisk form, bidrar till att göra texterna svårlästa) utan snarare kritikerna. Det finns inget som hämmar litteraturen så mkt som dagens kultursidor. Att kräva perfektion, Jakob m.fl., vad betyder det? Jag tycker att tidskriften Gräs är i det närmaste perfekt. Där har du ditt vackra spret, Elin!
s | 2005-09-17 kl 8:12 | #
De borde ha en stor budget, bara. Folk borde alltid få betalt. Fantasin borde också ha en stor budget.
Elin | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Den första boken en författare publicerar är alltid intressant. Den är ofta kanske inte så formellt slipad men författare presenterar ofta sina problem, sina drivkrafter, de teman som han/hon kommer att vrida och vända på i författarskapet. Det kan finnas en friskhet i den första boken, en sorts självklarhet som senare kan gå förlorad. För övrigt minns Stig Larssons Autisterna och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.
Eva S | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Å andra sidan kan förstaboken vara som Enquists "Kristallögat".
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
& hur är en bok när den är "som Enquists »Kristallögat"? (inget gnäll bara nyfiken)
Petrus | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Eftersom Lotta Lotass varit på tapeten tidigare kanske de av er som inte läser GP vanligtvis skulle vara intresserade av vad Jan Arnald tycker i frågan om en författares utveckling.
Anne | 2005-09-17 kl 8:12 | #
"& hur är en bok när den är "som Enquists »Kristallögat"? (inget gnäll bara nyfiken)"
Inte särskilt märkvärdig. Få spår av det som kom att bli författarskapets framtida adelsmärken, om man törs uttrycka det så.
Exeget | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Erkänn gött då att förlaget inte dissade PO utan lät honom fortsätta! Mums filibabba för böcker som Nedstörtad ängel, I lodjurets timme (pjäs), Kapten Nemos bibl etc etc. Mumma! Spännande att notera är hur PO tycks cirkla länge länge kring de där ämnena han verkligen brinner för, för att sedan verkligen kunna avhandla dem. Tex i ovanstående. I löw.
(Hej, vad hände med mitt språk? För mycket akademi. Eller blodsockerfallsrus)
Elin | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Exeget: Jag känner personligen till flera geniala manuskript som blivit refuserade överallt. Av de sällsynta fall där kommentarer åtföljt refusen kan man ana att det inte är så bra ställt med kompetensen hos lektörerna. Vi lever i ett litet skitland i kulturellt hänseende (där t .ex. många nobelpristagare inte ens översätts, eller "översätts" till dravel och språkförbistring). Kulturklimatet i Sverige behärskas av ängslighet och lättja. Kotterier av struntviktiga obildade apor (som Per Svensson, t. ex) bestämmer. Därför vågar förlagen inte (eller vill inte, i de fall de inte förstått vad de fått in) publicera kvalificerade manus.
Och kom nu inte någon med uttjatade exempel på "djärva" böcker som släppts de senaste åren. Annika Korpi är inte Calvino.
P | 2005-09-17 kl 8:12 | #
Och nej, jag menar inte mina egna manus. Jag har kompisar, bloggkommenterandet till trots.
P | 2005-09-17 kl 8:12 | #