Malte Persson: Errata

Infans

Diskussionen om prosa nedan börjar tangera tidigare diskussioner. Och inte bara för att någon klagar på att någon inte nämner namn, och att det sägs att allt är förlagens fel, eller kritikernas… eller samhällets, förstås… (Personligen tycker jag nog att man kan hålla författarna ansvariga för att de skriver det de skriver. Eller, det vore ju hemskt bekvämt om någon annan ansvarade för att min nästa bok blev skriven och på vilket sätt den blev det.)

Själv vill jag gärna ha både episka och elliptiska och epileptiska romaner. Bara de är bra. Och gärna med vissa anspråk. (Något liknande gäller förstås också poesin; om vilken man även kan se Bengt O:s kommentar. Det vore idiotiskt att försöka uppskatta den "uppifrån", utifrån undergenre, och inte "nedifrån", utifrån enskildheter.) Hjalmar Bergman — som Eva S nyss skrivit om — är ett utmärkt exempel på en författare av konventionella romaner som har en komplexitet och variation i skildringar av både personer och skeenden som man kan sakna idag, om man är benägen att sakna saker.

En viss begreppsförvirring verkade råda: Med infantilism inom romanskrivandet förstår åtminstone jag just det ungdomsbokaktiga: enkla meningar; övertydlig psykologi; icke-vuxna eller unga vuxna personer skildrade enbart ur deras egen synvinkel, utan perspektiveringar. Graden av episkhet kan nog variera.

Och på många sätt går förstås problemet igen överallt: Läroböcker, tidningstexter, politikertal… alltmer sällan skrivs något av detta på ett sätt som tar mottagaren på allvar. (Jag fascineras oupphörligen av min lärobok i grekiska: vilka krav på avancerad förståelse man uppenbarligen kunde ställa på femtonåringar för hundra år sedan, och vilken respekt man följaktligen kunde visa dem.)

Men ett sådant bättre förr-ältande är förstås föga produktivt, och alltid förvrängt utifrån ens utsiktspunkt. Det intressanta måste istället vara om man kan göra något konstruktivt konstnärligt utifrån den situation man befinner sig i — om "nu" skulle vara sämre än "förr", så gör det snarast "nu" till ett bättre ämne att skriva om, om man bara kan hitta en form för det. I min debutbok ville jag — bland annat — på något sätt skapa en bild av informationsflödet, hastigheten, mängden data man har tillgång till, som var lika kaotisk som det den skulle avbilda. Det är inte precis något exempel jag tycker att man bör ta efter, och självfallet borde man också kunna förhålla sig mer analytiskt-distanserat till ämnet. Liksom till annat.

Jag tycker slutligen att jag allt som oftast finner skäl till optimism beträffande litteraturen och språket. Saken är bara att jag oftare hittar dem när jag rotar här på internet, än bland det som ges ut på papper.