Centrallyrik och centralism, del 3
Följande är en överskottsreflektion från mitt läsande av Göran Greiders antologi med politisk poesi, och jag ber om ursäkt om jag bara upprepar något som en eller flera litteraturvetare redan skrivit om. Jag är, som man säger, inte insatt i forskningssituationen.
Om den välkända "Sundbybergs-prologen" av Ragnar Thoursie skriver Greider att den "äger en högtidlighet, accentuerad av den stränga metern och de gamla pluralformerna på verben". Men hur är det med de där pluralformerna? Jo, de finns: "Höstens tvedräktsdimmor välta / lass och tuva", "familjerna i varv på varv i husen / begrunda var för sig den stora lyckan / att en egen liten vrå besitta", med mera. Notera dock vad som händer när dikten övergår från tredje till första person i slutraderna:
[…] En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
Pluralformen "vi" tar singularformen "bygger" istället för "bygga"! Är det en medveten växling mellan gammalt språk och nytt? Eller är Thoursies tro på den demokratiska processen, de många viljorna förenade (eller reducerade) till en, så stark att den även slår igenom rent grammatiskt? Jag har i så fall svårt att tänka mig ett bättre exempel på centrallyrisk centralism.
Snarare en medveten växling är mitt tips.
Exeget | 2005-09-25 kl 20:43 | #Troligen fanns det situationer där även de konservativa pluralformsrävarna kunde tänka sig använda singularisformen. Jag har märkt samma sak hos Bertil Malmberg, trots att han långt in på 50-talet brukade skriva på sina manus: "Verbens pluralformer få icke ändras!"
Oskar | 2005-09-25 kl 22:24 | #Thoursie har utöver Sundbybergsprologen och rader som "För med handen pelarna åt sidan som ett dok, träd in" även författat en av mina absoluta favoritmatsliknelser:
"med hjärtat kallt som glace i rån"
M. | 2005-09-25 kl 22:45 | #Att just pluralformerna skulle ge dikten "högtidlighet" låter f.ö. som en efterkonstruktion av Greider - han läser den med samtidsögon.
Oskar | 2005-09-25 kl 22:47 | #Ja, men vackrare är det. Språket var mer poetiskt förr. Ju längre tillbaka desto kärnfulla. Det har gått inflation i språket precis som i valutan, och går man ända tillbaka till 1200-talets Island lär man inte längta tillbaka. Jag läste på ne.se att Snorre Sturlasson mördades för nästan exakt 764 år sen, och till och med när han blev mördad var han poetiskt kärnfull:
Icke skall hugga! utbrast han. En samtida svensk hade nog bara lyckats prestera ett gnälligt fragmentariskt skrik.
David | 2005-09-26 kl 2:29 | #En nutida svensk menar jag. Äsch.
David | 2005-09-26 kl 9:40 | #Intressant. Men vad, mer exakt, skulle ett fragmentariskt skrik vara?
Att språket, som du säger, var "mer poetiskt förr" beror väl mer på att den lyriska måttstocken - eller vågen - är gammal.
Olofmartin | 2005-09-26 kl 12:26 | #Vill inte verka ofin, men känner mig tvungen att be er som läser detta (vilket jag antar är en ganska statisk grupp) att inte föda ännu en monsterdebatt (som den som rasat över ett par olika bloggar mellan Jacob och Exeget och andra). Snälla! Då måste jag nog tyvärr sluta läsa den här bloggen, som oftast är intressant. Orkar inte +90 inlägg igen, som inte leder någon vart än till ovänskap.
Ett tips: debatten (som helt plötsligt är ett dött, kallt, ont ord för mig – se vad ni ställt till med Exeget, Jacob och andra! Skäms!) startar ofta med att någon, likt David, slänger ur sig en personlig värdering; som bensin på ett majbål. Swoosch! Att säga att: "Språket var mer poetiskt förr" är, tycker jag, ointressant för att det är alldelles för subjektivt. Däremot är det intressant att, som David också gör, hävda, och visa, medelst ett exempel, att "äldre" lyrik kunde vara mer kärnfull.
Alltså: sudda bort de privata delarna, så ska ni se att debatten blir snäll, intressant och kanske leder till mer kunskap! Men det är min helt subjektiva åsikt. Peace.
Gunnar K | 2005-09-26 kl 14:16 | #Icke desto mindre syns det mig en aning underligt att blanda två språkliga normer i samma text på det sättet som Thoursie gör här. Att han själv skulle varit omedveten om det tror jag inte egentligen heller, men man kan fråga sig vilken funktion det fyller: Är det kontrasten mellan litterär och vardaglig svenska som är det väsentliga, eller kontrasten mellan flertal och ental?
Att språket var mer poetiskt förr tror jag har mindre att göra med grammatik (som man, som Oskar säger, ju ser med samtidsögon) än med att känsla för prosodi och eufoni, med mera, var mer utbredd förr.
Och idag är det väl bara Willy Kyrklund som framhärdar med pluralformer. Lite synd, tycker jag. Språket blir fattigare när dess skilda nivåer blir färre. (Växlingar sådana som den i Thoursies dikt blir till exempel omöjliga.)
Malte | 2005-09-26 kl 14:33 | #P O Enquist, flitigt erratadryftad, blandar in pluralformer pÃ¥ verben ganska frekvent, i syfte dÃ¥ att komma en gammaldags stil Ã¥stad. Se Lewis resa och Musikanternas uttÃ¥g, det är de titlarna jag kommer pÃ¥ sÃ¥där auf Anhieb. Normalnumerus är emellertid singularis, sÃ¥ pluralformerna är väl snarast att betrakta som västerbottniska stilkryddor…
Glöm för all del inte bort Carl-Johan Vallgren som fuskade rejält och oblygt med arkaisering i nÃ¥gra fiktiva brev ingÃ¥ende i Den vidunderliga kärlekens historia. Hans lilla misstag bestod i att blanda hejvilt och utan inre systematik mellan singulära och plurala verbformer, oavsett subjekt: Jag foro till Rom… Typ.
Osnyggt när en författare avslöjar sig så där.
Pyret | 2005-09-26 kl 15:19 | #Är det inte helt enkelt en allusion till Strindberg, en dubblerad effekt om man så vill? Dels den uppenbara likheten rent innehållsligt med Esplanadsystemet, dels den språkliga arkaiseringen av språket som agerar något slags tidsmarkör bakåt? Och som sen, i en spegling av Strindbergs dikt, förändras mot slutet? Jag har inte Thoursie aktuellt, men det känns som en logisk sak.
Här nedan Strindbergs dikt, för aktualisering om så behövs.
Esplanadsystemet
Der gamla kåkar stodo tätt
Och skymde ljuset för hvarandra,
Dit sågs en dag med stång och spett
En skara ungfolk muntert vandra.
Och snart i sky
Stod dam och boss
Då plank och läkt
De bröto loss.
Det ruttna trät,
SÃ¥ torrt som snus,
Det virflar om
Med kalk och grus.
Och hackan högg
Och stången bröt
Och väggen föll
För kraftig stöt.
Och skrapan ref
Och tången nöp,
Att taket föll
Och skorsten stöp.
Från kåk till kåk
Man sig beger
Från syll till ås,
Allt brytes ner.
En gammal man går der förbi
Och ser med häpnad hur man rifver.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han klifver.
- »Hvad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?»
- »Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!»
- »Ha! Tidens sed: att rifva hus!
Exeget | 2005-09-26 kl 15:21 | #Men bygga upp? - Det är förskräckligt!»
- »Här rifs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?»
Kan det inte vara ett tecken på att en ny tid bryter in, när Thoursie plötsligt använder singularform?
Eva S | 2005-09-26 kl 20:14 | #Min mamma som tog studenten 1942 berättade att det sista man gjorde när man skrivit sina uppsatser var att kolla pluralformerna på verben. Det var alltså inget naturligt språkbruk, verkligen ett skriftspråk. Använder inte Thoursie språket på det sättet? Sätter det gamla, som är på väg ut, mot det nya?
Just så! Det känns väl som den mest naturliga tolkningen …
Exeget | 2005-09-26 kl 20:21 | #Olofmartin och Gunnar K:
David | 2005-09-27 kl 12:03 | #Min jämförelse av hur man lät när man blev mördad förr i tiden och nu, där jag gav forntiden segern, var menad som ett sarkastiskt skämt. Trodde inte en fotnot var nödvändig där.
Själv tyckte jag Jacob och Exeget bjöd på stor teater, men det är återigen en subjektiv, alltför subjektiv åsikt.
David: Jodå, det förstod jag. Hoppades bara på lite onomatopoetiska övningar från din sida.
Olofmartin | 2005-09-27 kl 12:10 | #Gunnar K:
Jakob | 2005-09-27 kl 19:09 | #Jag skäms! Jag skäms! Nä, men jag tycker faktiskt det är en sundhetstecken när tycke och smak debatteras i 90+ inlägg, och med en ton som bara visar att vissa tar poesin på allvar även så här sent på jorden.
Ett sundhetstecken, alltså.
Jakob | 2005-09-27 kl 19:10 | #Och jag är inte alls ovän med de jag debatterat med, bara för att vi haft olika åsikter. Det gäller att skilja mellan sak och person.
Jakob | 2005-09-27 kl 19:13 | #Att helt sudda bort de personliga värderingarna i en poesidiskussion gör nog bara debatten trist.
Jakob: det gläder mig att höra.
Lustigt sammanträffande att uttrycket "sent pÃ¥ jorden" används i en trÃ¥d som diskuterar det moderna projektets (ej att blandas ihop med det moderna genombrottet) Ã¥terspegling i sprÃ¥ket i Sverige… NÃ¥got som fö Harold Bloom älskar att hävda (med visst stöd av Vico). Och med honom är det mÃ¥nga författare som tror/hävdar liknande Ã¥sikter (läs ex. Ian McEwans Saturday som tangerar temat; tänk västvärlden som en döende förälder).
Från ett krasst, vetenskapligt, perspektiv är det inte speciellt sent på jorden (trots dess 4,55 miljarder år). Inte ens från ett (uppskattat) perspektiv om hur länge mänskligt liv kan förekomma här (om vi inte gör slut på oss själva dvs). Visst, det är något man, lite till mans, kan slänga ur sig. Men vad menas? Sent på jorden för vad? För vem? För poesi? Litteratur? Västvärlden? Mänskligheten?
När Thoursie skrev sin dikt, var det en födelse han (förmodar jag) åsåg. Inte en snar död eller undergång. Kontrasten i uppfattning är intressant; speciellt med åtanke på den korta tid som gått. Vad har vi att göra med? Efter-efter-klangsromantik?
Gunnar K | 2005-09-28 kl 13:17 | #Men Willy Kyrklund framhärdar väl inte så mycket längre?
Bo Ek | 2005-09-28 kl 17:55 | #Suck. det är precis såna där resonemang som gjort att jag verkligen misströstat vad gäller bloggandet. Folk undviker att svara på ens frågor, i stället lyfter de ut en minimal liten del av ens resonemang och sågar en för att den för dem representerar en inkonsekvens. jag ska nog i fortsättningen hålla mig till att diskutera poesi med folk som förstår sig på den.
jakob | 2005-09-29 kl 10:42 | #