Malte Persson: Errata

Jo, men Dag Hedman har en poäng. Tycker jag som har en soft spot för litteratursociologi. Vem skriver om skräcklitteratur, SF, deckare? Det är ju ändå litteratur som bevisligen har stor spridning. Finns förstås undantag - Anna Arnmans avhandling om Hellraiser är ett, Jerry Määttä och andra från gruppen kring Johan Svedjedal ett annat (och så, förstås, Hedman själv).

Fast det stämmer inte att tyskarna inte skriver provinslitteratur själva. Och det moraliska socialdemokratiska går hem i Sverige också uppenbarligen.

Annars instämmer jag med Malte. Det verkar vara på 60-talet allt var bäst. Ungefär fram till studentupproren?

Hänvisar dessutom återigen till min bloggserie om den tyska gåtan, som sedermera visade sig vara svensk.

Men jag sticker också in en liten not om att särskilt äldre och vänstersocialiserade östtyskar är förtjusta i Sverige för de tror (? månne ligger det något i det ?) att de där finner en biotop som liknar den gamla goda tiden i DDR. Talar av långvarig och utbredd erfarenhet.

Gustav: Självfallet ska deckargenren, liksom andra smittsamma sjukdomar, vara föremål för vetenskaplig granskning. Så kanske vi kan hejda eller begränsa skadan av nästa utbrott. (Annars har jag inget emot genrelitteratur, faktiskt…)

Agnes: "…fram till studentupproren?" Hmm. Så de lyckades förändra saker, trots allt, och klagar nu på att det inte längre är som innan de började?

Agnes: Jag är inte säker på det där med "fram till studentupproret". Jag undrar om man inte inkluderar åtminstone vissa aspekter av studentupprorer i det "underbara sextiotalet"…

För övrigt minns jag från tiden kort efter murens fall att jag flera gånger hörde förslaget att DDR borde anslutas till Sverige (eftersom de "passar så bra ihop") i stället för till BRD - det var väl kanppast menat att verkligen genomföras, men det fanns en del som tyckte om att leka med den tanken…

Malte: "'…fram till studentupproren?' Hmm. Så de lyckades förändra saker, trots allt, och klagar nu på att det inte längre är som innan de började?"

Att folk i den generationen tycker det var bäst på 60-talet beror nog inte på politik utan på att det helt enkelt var då de var unga. Varför de som är för unga för att ha upplevt 70-talet är nostalgiska över den tiden är däremot ett mysterium.

Agnes: "särskilt äldre och vänstersocialiserade östtyskar är förtjusta i Sverige för de tror (? månne ligger det något i det ?) att de där finner en biotop som liknar den gamla goda tiden i DDR."

Vilken komplimang! Vad svarar du på den?

"Deckarförfattaren Frank Heller" - men herregud!

Jag väljer att i lätt berusat tillstånd gå in här istället för "hemma".
Studentupproret: Tja, ägde ju rum i slutet av 60-talet. En av mina teser är - fast den förtjänar att utvecklas lite mer - att 68-orna faktiskt spelade marknaden i händerna. Se rockmusik, jeans, droger, individualism (till viss del), överhuvudtaget kläder, trendiness etc.

DDR-Sverige. Vad svarar man på det? Man utvecklar ett tandgnisslarsyndrom som sedan förföljer en långt in i sömnens dalgångar Man försöker ibland upplysa, men det fungerar inte.

Bengt: Rolig kommentar, men helt oförståelig. Möjligen för att jag aldrig läst Frank Heller.

Anschluss DDR-Sverige: Påminner om Wijkmarks kommentar om att vissa svenskar ska ha propagerat för att Sverige ansluter sig till Tyskland. Detta var dock före första VK.

"…att de där finner en biotop som liknar den gamla goda tiden i DDR…"

Jag kände en gång en sachsisk solstråle som gifte sig med en tungsint svensk och kom hit precis 1988.

Hon hatade Sverige nåt fruktansvärt, det var exakt som Östtyskland, tyckte hon, men utan ens det tunna intellektuella skikt hon i sin tyskhet var så stolt över funnits till och med i DDR. (Hon älskade och introducerade för mig Heiner Müller, vilket jag uppskattade!)

Hon åkte hem till sin sachsiska industriort, såg att partibossen blivit direktör och skaffat merca, men trots sin djupa förbittring föredrog hon att återvända till Tyskland.

Tror knappast hon gilar Mankell, och det gör inte - surprise! - jag heller.

Exakt som Östtyskland? Med det enskilda exemplet kan det mesta ledas i bevis, tydligen. Förslagsvis med personlig touch ("Jag kände en gång…") och någon passande autentisk detalj ("Hon älskade och introducerade för mig Heiner Müller…") för den ideologikritiska (http://www.expressen.se/index.jsp?d=1180&a=308624) tendensens skull (Müller var socialist och censurerad regimkritiker).

Inläggets narrativa upplägg går inte heller av för hackor. Rapsodiskt ("…gifte sig med en tungsint svensk och kom hit precis 1988 … åkte hem till sin sachsiska industriort…") och en smula proleptiskt ("Tror knappast att hon gillar Mankell…") med inslag av beprövade figurer som hyperbolen ("Hon hatade Sverige nåt fruktansvärt…") och publikfriande parallellismer (Sverige = DDR fast värre).

Ett retoriskt storverk i miniformat! Den käcka anglicismen ("surprise!") mot slutet inte att förglömma. Ett glatt och liksom förenande tillrop! För stackars Mankell är det väl ingen här som gillar…?

Ojsan. Länken ville visst inte. Så här då?

Agnes: v.v. se min "sideblog."

Apropå klichémättat:
"Nu ska jag inte breda ut mig med vad jag anser om det klichémättade pappersmasseslöseri som är Mankells böcker*

*) Särskilt som jag bara stått ut med att läsa lite drygt en av dem, som jag råkade hitta kvarlämnad på ett marockanskt hotell häromåret. Stammisarna där tyckte förresten också att det var bättre på sextiotalet."

Herregud, Malte. Sedan när började du slå in så här - och här får ni återigen ha överseende med pinsam metaforik - vidöppna dörrar?

Vad är det som hänt med din annars ganska skarpa och läsvärda blogg? Såväl loggarna som kommentatorsspåret har känts aningen fadda senaste månaden.

Skärpning litteraturnissar!

Mhmm

Men det är ju sommar. Eller har åtminstone varit.

Jo, jag vet. Det där var dumt och onödigt hårt.

Jag är kanske helt enkelt inte van att se Malte så där ärligt, kanske i något avseende också känslomässigt, föraktande.

Det fick mig tillfälligt ur balans.

Det var bättre förr. Deckarna. Svenskans understreckare. Errata. Sommarvädret. Mattias klagomål. Inget av det är som på den gamla goda tiden.

T o m den gamla goda tiden var bättre förr - tänk på 60-talet mindes man Ernst Rolf och vitbarmade mjölkpigor istället för Hep Stars och kårhusockupanter. Vad säger kandidaten om det?

Nä, tacka vet jag den gamla goda tiden på den gamla goda tiden!

(Och den gamla goda tidens gamla goda tids gamla goda tid? Iskarlar, knävelborrar och drottning Sophie i pickelhuva! Hur mycket bättre kan det bli?!)

Ja, jag vet inte vad som hände. Kanske var det här sommaren då världen blev tillskevad.

Ibland tänker jag på när den där StiEg Larsson ska komma ut med sina "bra" (ja, det sägs ju så - dessutom är fanskapet dött och det vore ett hån mot all logik att inte tro att Henning Mankell kommer att förgås av mindrevärdeskomplex i förhållande till StiEgs dödsbos finansiella status; Henning Mankell må snart ha råd att köpa ett av sina afrikanska länder (det är väl för Mocambique han har sin faiblesse, så det behöver kanske inte bli särskilt kostsamt), men Larssons dödsbo kan säkerligen inom något år plocka fram en linjal för i stort sett hela kontinentens räkning (bortsett möjligen från de norra delarna och Nigeria)) deckare.

Hur ska det då gå att diskutera den - enligt somliga (dock inte jag), historiskt parentetiska svenska åttiotalslitteraturen?

Då, om någon gång, kommer det finnas fog för hävda att det var bättre förr.