Bret Easton Ellis
Som jag skriver i min recension av den nya romanen Lunar Park [Ad Libris, Bokus] i dagens Expressen, tycker jag att Bret Easton Ellis är en mycket bra författare, av det seriösa slaget som tar lång tid på sig att skriva mycket genomarbetade böcker. Och som tar sig an samtidens dårskaper utan att hålla säkerhetsavståndet. Den här intervjun med honom är väl läsvärd, inte minst för hans kommentarer om hur han tycker de tidigare böckerna står sig. Själv tycker jag att samtliga är läsvärda, men gillar särskilt den underskattade Glamorama [Ad Libris, Bokus]. (Se upp för den svenska översättningen, dock!) – Den nya boken har, som framgår av recensionen, förstås också kopplingar till Stephen King och den eviga diskussionen om populärkultur bland kommentarerna. – Och förresten tror jag att Kristian Fredén i sin senaste också uppvisar vissa Ellis-influenser.
Uppdatering: Meningslös och missvisande genomgång av den amerikanska kritiken av boken i DN. Varför inte skriva en egen recension istället? För jobbigt? Jämför även den utmärkta recensionen i Sydsvenskan.
28 kommentarer till "Bret Easton Ellis":
du skriver veldig gode kritikker; de er presise og tydelige, og du har en generøs holdning til bøkene. Veldig fint å lese.
gro | 2005-08-29 kl 22:08 | #
Tack!
Malte | 2005-08-30 kl 12:19 | #
Vad är det för fel med den svenska översättningen av Glamorama? Jag har inte läst den.
Förresten kom jag ihåg att du i juni lovade att skriva något om översättning och kritik - och att du lovat det en gång innan det.
(17 juni)
Johan | 2005-08-30 kl 14:09 | #
Felet med Glamorama-översättningen framgår av länken, och om översättning och kritik har jag faktiskt skrivit, dock i ett annat sammanhang och inte publicerat än.
Malte | 2005-08-30 kl 17:11 | #
Gillar också Bret Easton Ellis efter att ha läst American Psycho (engelska) och Glamorama (svenska). Har även Lustans lagar stående i bokhyllan ser jag. Måste ha köpt den på nån rea för femton år sen. Är den värd att läsa, enligt din mening?
Fred | 2005-08-30 kl 22:59 | #
Hehe… läste länken om översättningen. Märkligt nog harjag inget minne av att jag tänkte på det när jag läste den. MEN, efter att ha läst American Psycho på engelska (ja det här måste ha varit -91 eller nåt) och sen bläddrade i den svenska, så minns jag att jag reagerade på några saker. Engelska "hardbody" (om en tjej) var genomgående översatt till "hårdsubba". Och när Bateman jämför sitt nya vistkort med sina kollegors, så talas det om "eggshell" (alltså en sorts papper), men i översättningen verkar det som om vistkortet är GJORT av äggskal.
Fred | 2005-08-30 kl 23:04 | #
visitkort
Fred | 2005-08-30 kl 23:05 | #
Glamorama är väl ett typiskt exempel på när en författare tappar greppet, glömmer bort vad han vill sagt och i stället enbart fokuserar på att göra publiken chockerad och kritikerna nöjda över den påstådda kompromisslösheten och illusionslösheten. I American Psycho och Noll att förlora lyckas Ellis däremot gestalta huvudpersonernas liv och tankar med hjälp av den här avskalade, ickemoraliserande metoden (som i sig rymmer en typ av moralism; att visa fram samhällets dekadens). Men i Glamorama förmår man, eller jag i alla fall, inte alls att tro på de här konstruerade personerna och situationerna.
Men jag är nyfiken på den nya boken förstås. Varför nöja sig med kopian Per Hagman när man kan få originalet Bret Easton Ellis?
Jakob | 2005-08-31 kl 9:14 | #
Well, jag håller inte med. Glamorama är ett betydligt komplexare verk. Min enda invändning mot den boken är att de detaljerade vålds- och sexinslagen känns ganska onödiga; de fyller inte en funktion på samma sätt som de gjorde i American Psycho. Å andra sidan utgör de en rätt liten del av helheten, som de inte heller påtagligt försämrar. (De kommenteras f ö ironiskt i den nya boken.)
Malte | 2005-08-31 kl 10:49 | #
"Men i Glamorama förmår man, eller jag i alla fall, inte alls att tro på de här konstruerade personerna och situationerna."
Men snälla Jakob, det är ju faktiskt hittepå! Man får den litteratur man förtjänar …
no | 2005-09-01 kl 9:13 | #
Nils, du är så krävande.
Exeget | 2005-09-01 kl 15:12 | #
no: Nu förstår jag inte riktigt vad du menar med att "förtjäna" litteratur, men paranoid som jag är misstänker jag att du antyder att jag inte klarade av att ta till mig denna stora litteratur.
Då ska jag förklara det där med att tro på karaktärerna, tja, det är väl rätt basic egentligen, antingen kan man leva sig in i de skildrade personerna och handlingen eller så kan man det inte. Det var mer det jag menade. Glamorama och alla personer i den boken lämnade mig helt kallsinnig. jag förmådde inte bry mig om vad som ska hända och till slut vände jag blad bara för att ge hela boken en chans och läsa klart den, jag hade trots allt köpt skiten.
Det var allt jag menade. Vissa blogginläggare är som barn ibland, de måste liksom missförstå och provocera till varje pris och mot bättre vetande.
Malte: På vilket sätt är Glamorama mer komplex än American Psycho, menar du tematiskt eller stilistiskt eller kanske något annat? Om du orkar förklara så är jag ärligt nyfiken, jag har funderat en del på varför jag var så likgiltig inför en hyllad roman av en författare jag egentligen gillar.
Jakob | 2005-09-01 kl 16:33 | #
Tematiskt och stilistiskt. Jag skrev en lång recension i Ord&Bild av den en gång i tiden, där det förmodligen står mer, även om jag inte minns exakt vad, eller längre skulle hålla med om alltihop.
Malte | 2005-09-01 kl 17:15 | #
jag minns inte riktigt vad malte skrev i ord&bild om glamorama, förutom proustjämförelsen, men jag minns att det var bra. kan ju bero på att jag höll med …
jakob: menar du att litteratur för att den ska fungera måste ha karaktärer som du kan identifiera dig med? jag är tack och lov ingen victor ward (okej, lite snyggare kanske man vill vara ibland), men glamorama regerar för det. faktum är att karaktärer är över huvud ngt överflödigt i litteraturen. för mycket människor, för lite frukt, väder och lemurer.
hörde f.ö. att man funnit en eller två nya lemurarter?vet ngn ngt mer? jag menar allltså inte höglandsmangaben som man upptäckte i tanzania i våras.
no | 2005-09-02 kl 11:34 | #
Jobbade inte Lars Werner som lemur innan han blev partiledare…
barnekow | 2005-09-02 kl 13:12 | #
du menar att han praktiserade coitus interruptus?
no | 2005-09-02 kl 13:45 | #
"menar du att litteratur för att den ska fungera måste ha karaktärer som du kan identifiera dig med?"
No: Ja, på något plan fungerar jag nog så, det får jag nog erkänna. Men snarare än att jag ska kunna identifiera mig vill jag att karaktärerna ska vara trovärdiga på något sätt, däremot är jag inte någon förespråkare för diskbänksrealism för den sakens skull. Zaphod Beeblebrox är nog så trovärdig i sin kontext. Man kan ofta identifiera en orutinerad författare på att karaktärerna inte är så trovärdiga, men problemet med Glamorama är ju att jag vet att Ellis kan bättre! Ungefär som när Bob Dylan gjorde Self-Portrait.
Men allt detta är ju ganska subjektivt…
Jakob | 2005-09-03 kl 21:11 | #
Det är väl inget fel på Self Portrait!!
Exeget | 2005-09-03 kl 21:49 | #
Bra recension!
Ellis är ingen favorit, men Psycho-boken hann jag läsa till slut och jag gillade verkligen hans härligt utbroderade beskrivningar av livet som yuppie! De flesta verkar bara se äcklet och blodet, men det finns en hel del mer där. Fet sammhällskritik med ironi.
iHanna | 2005-09-04 kl 11:23 | #
jo, jag har en lemur som heter Sven på mitt jobb
Helena | 2005-09-06 kl 10:09 | #
Linda Skugge, den 5 september:
"Nu har jag skrivit en och en halv krönika.
I kväll måste jag läsa ut Sylvia Plath-boken så att jag kan gå vidare med alla andra böcker. Tex nya Bret Easton Ellis. Och Martina Haag. Och Anna Jörgensdotter. Och Cecilia Hagen! Haja hur sugen jag är på den. Hon skriver om prinsessan Dianas liv och sitt eget. Mmmmm. Mera sånt."
Exeget | 2005-09-06 kl 13:25 | #
That's it! "Mitt liv och prinsessan Dianas" blir arbetsnamnet på min nästa roman. Den ska handla om mig och min lemur "sessan" Diana.
Henrik T | 2005-09-06 kl 20:17 | #
Det här börjar spåra lemur.
Malte | 2005-09-06 kl 20:53 | #
Vad var det nu den store vindflöjeln döpte en av sina novellsamlingar till…
Pyret | 2005-09-08 kl 7:59 | #
Faktum är att Church of Dianas grundare är en väldigt trevlig prick, även om man inte delar hans tro.
Se länk. Framtidens Dan Brown har uppslag så det räcker.
Tobbe | 2005-09-08 kl 9:11 | #
Jag jobbar faktiskt just med att översätta Lunar Park till något som föreställer the queens swedish. Vilket inte är helt lätt alla gånger. Framför allt pågår en ständig bisatsfestival som skulle få Marcel Proust att gråta i sitt lindblomste. Jag är ju mera van att översätta författare som David Baldacci och Ben Elton som är kliniskt fria från undertext och dubbel-trippel-ironier som står på huvudet, så det här är något av en utmaning (mina freudianskt hala fingrar försökte först skriva utamning).
Steven King-"hyllningen" är faktiskt så tydlig att den gör mig aningen förbryllad. I Kings roman Stark finns både den falska graven som "någonting har klöst sig upp ur" och de onda kråkorna (i analogi med leksaken "Terbyn" i Ellis bok). Plus att Stark handlar om en författare som börjar förföljas av sin skapelse — även om det i hans fall är en pseudonym och inte en romangestalt.
Fast King får ju inte Proust att gråta i lindblomsteet. I alla fall inte av samma anledning.
David Nessle | 2005-09-20 kl 5:08 | #
vet du vem upptäckte lemurer först?
emelie.berggren | 2008-10-07 kl 18:35 | #
En gissning: Charles Sanders Peirce?
P | 2008-10-08 kl 23:30 | #