Malte Persson: Errata

David: Problemet med auktoriteter är att de ofta har rätt. Att säga nåt "nytt" om en klassiker som Don Quijote är med andra ord inget man gör i en handvändning.

Alltså:

Harold Bloom: menar i brant sammanfattning att DQ är världslitteraturens främsta skildring av… ursäkta uttrycket… manlig vänskap.

Erik Auerbach: menar i brant sammanfattning att DQ är överskattad; tillvarons grundvalar förblir i DQ orörliga.

Laura Restrepo: menar i brant sammanfattning att DQ i all sin ironiska dubbelhet förebådar själva moderniteten.

Se där tre auktoriteter, och jag förbehåller mig rätten att sympatisera med samtliga av dem, minus A:s negativa värdering av det orörliga. Att de som vill hylla DQ "brukar nämna Cervantes människoskildringar" var däremot en nyhet. Det skulle inte jag göra.

Kul läsning. Resonemanget kring lyrans sköldpaddsskal låter intressant, undrar hur Linnér samt Stolpe/Hansson funderat som helt har klippt bort den bibetydelsen. Kikade lite i FIB:s Sapfo-utgåva från 1999 där "iokolpos" (som jag antar är adjektivet ifråga) i två fragment översatts med "violsmyckat bröst". Huruvida det är bättre än "violgärdade" veti fåglarna. Fast Linnérs "barmdoftande" röstar jag nog ner.

"kolpos" betyder, vad jag förstår, "bröst"/"barm", men kan också syfta på en del av klädesplagget, närmare bestämt det veck som faller över gördeln (och därmed blottar bröstet). Så antingen är det musernas bröst eller denna del av deras kläder som är a) prydda med violer, b) violetta, c) violdoftande.

Eller vet någon annan bättre? Se även här:
http://laudatortemporisacti.blogspot.com/2005/07/violet-bosomed.html

Vad tyckte du om översättningen till svenska i DN (eller var det SvD)?

jo, just det, DN, vilket du nämnde tidigare.

Och allt det här har du gjort bara för att du är "lite road av pyssel och knåp, bara…"? Jag ska genast sluta ha dåligt samvete för att jag hade dig att gratis skriva en text om môskaser. Skriv en ny bok i stället; jag har redan läst "Livet poå den här planeten" tre gånger nu, och vill veta fortsättningen.

Oavsett översättning är det en dikt jag kommer att glömma. Vilket leder in på en fråga jag haft länge: Övervärderas gammal konst eller är det jag som inte förmår att inse dess storhet?

Jag fascineras av gammal konst, mest antik litteratur, just eftersom jag gillar direktlänken till människorna som levde för tusentals år sen. Och därför har jag läst t.ex. Iliaden och njutit av det av den anledningen och därför att vissa stycken av Homeros är vackra (eller ofrivilligt komiska) och ibland till och med gripande. Men när Iliaden eller Dantes Komedi sägs vara mästerverk i världslitteraturen värjer jag mig. Samma sak gäller Don Quijote, "världens bästa roman", som jag fann vara tråkig och inte särskilt stimulerande. Men den har jag bara läst en gång, och kanske med felaktiga förväntningar som gjorde att jag missade det värdefulla. Eller så var den utmärkt för sin tid men otillräcklig i vår. Jag vågar påstå att Cervantes skildring av människors psykologi är inte i stil med Joyces eller Dostojevskijs. De senare är två av de fåtaliga författare jag hunnit bekanta mig med, men deras verk tycks mig oerhört mycket djupare och mer mångfacetterade än något som kom under medeltiden eller tidigare.
Shakespeare kom strax efter och är ett unikum eftersom han i sina bästa verk inte blivit föråldrad.

Med all respekt för alla begåvade talanger från togornas tid, kan vi inte erkänna att varje generation har lärt sig av de förra och att vi därmed har en tacksamhetsskuld till Homeros och Dante men att det bara är av vördnad för deras ålder som vi sätter deras verk lika högt som de senaste seklernas bästa, och dessutom vägrar se bristerna i dem? Eller är Dantes Komedi, vilket Olof Lagercrantz tycks vilja påskina, ett fulländat mästerverk? Konstigt i så fall att jag som älskar litteratur och är en tålmodig läsare har så svårt att ta till mig perfektion.

Vore det inte märkligt om den litterära utvecklingen i modern tid inte skulle kunna "rå på" Homeros hopskrapade folksagor, trots de fördelar (charm?) som dessa onekligen har?

Av de riktigt gamla texter jag läst tycker jag bara att filosofierna kan mäta sig med vad de sista, säg, tvåhundra åren har gett oss. Då talar jag inte om abstrakta systembyggen utan om levnadskonsten, vilken närmast fulländades redan av kineserna innan vår tideräkning.

Sapfo! Du är bra men ingen Ekelöf.

Ekelöf! Du är bra, men verkligen ingen Sapfo.

David: "Jag vågar påstå att Cervantes skildring av människors psykologi är inte i stil med Joyces eller Dostojevskijs."

Verkligen? I så fall törs jag påstå att psykologin inte ens var uppfunnen på Cervantes tid. Å andra sidan är det väl ingen som har påstått att Don Quijotes förtjänster skulle ligga på det psykologiska planet?!

Tack och lov, får man väl nästan säga. Psykologi är ett beläte.

Det länkas sällan till SVD:s understreckare härifrån har jag märkt. Hoppas jag inte bryter någon tyst överenskommelse om jag härmed gör det, men jag tycker helt enkelt att detta är en fin liten essä apropå Sapfo och hennes betydelse:

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_5587279.asp

Kan ni då säga vilka Cervantes förtjänster är? Helst utan att leta upp vad de lärda säger i sina litteraturlexikon. Min poäng var att inte ge auktoriteterna rätt bara för att de är auktoritära.

Människans psyke har självfallet existerat, och de som vill beskriva fördelen med Quijote brukar nämna Cervantes människoskildringar. Ja, inte är det så värst många naturbeskrivningar i boken.

Det är typiskt att jag som svar på min kommentar får en länk till en nån "lärd" som sagt att Sapfo är "aktuellare än nånsin", samtidigt som han skriver att "aldrig tidigare - åtminstone inte i de texter som bevarats till oss - har förälskelse framställts så direkt och omedelbart."

Må så vara, men min poäng var just att Sapfo och andra var bäst för sin tid men att SENARE tider kan ha kommit längre och att detta bör erkännas om så är fallet.

Som ett bemötande av din åsikt David är länken kontraproduktiv, särskilt om du vill se innehållet som ännu en auktoritär befästelse av Sapfos "storhet". Det var heller inte min avsikt att komma med en länk som "svar", jag tyckte bara det var en läsvärd essä apropå ämnet. Trots att jag nu tror mig brutit en osynlig lag genom att länka till SvD.

De faktiskt bevarade dikterna av Sapfo, som man med säkerhet kan fastställa kommer från hennes penna, är verkligen inte många. Desto mer anmärkningsvärt hennes livskraft. 500 f.Kr., det var ett tag sedan, så länge sedan att man glömt de ursprungliga ordalydelserna, syftning etc. Ur försöken att tolka diktningen framträder, åtminstone för mig, en frisk och direkt skönhet som inte har ett dugg med att göra vad någon litteraturprofessor sagt om saken. Eller Malte. Nåja, kanske om Malte sa något om saken. Utan att luta mig mot någon auktoritet anser jag att din syn att utvecklingen på något sätt sprungit ifrån Sapfos diktning helt enkelt är fel. Att litteraturen skulle vara någon slags bilmodell under ständig förbättring tror jag du håller med om låter märkligt. Sapfo som en gammal folka och Joyce som ett mer exklusivt vrålåk med allehanda finesser. Detta ska inte uppfattas som att jag tycker att du svär i kyrkan, buss på Sapfo eller Cervantes. De tål det mesta och kommer tillbaka som en gummiboll, just som man tycker sig blivit av med dem.

Om någon vill läsa om Cervantes och Don Quijote så ägnar Milan Kundera denna roman en inspirerad hyllning i sin essä: le Rideau som utkommit i vår i Frankrike. I ett enda slag gjorde don Quijote en hel genre föråldrad.

Klassikerna har ju ofta en rätt hög tröskel. Man måste inte sällan anstränga sig lite (typ lära sig grekiska och så).

Att det förekommer en hel del hyckleri i branschen (folk som säger "åh" och "ah" inför verk andra sagt åt dem att gilla men utan att själva känna något) är ju inte böckernas fel.

För övrigt menade ju Joyce att Homeros "Odysséen" var den perfekta allmänmänskliga boken, och Ekelöf var också en antikfantast.

Cervantes har jag inte läst på länge, så den får andra uttala sig om.

Kanske föregrep redan den tidigaste litteraturen (och Homeros är väl den tidigaste kända icke-religiösa litteraturen?) all senare litteratur. Att skriva ner något så meningslöst som en dikt eller en essä bara för att se vad andra tycker om den är kanske det enda revolutionerande som litteraturen har kommit med (litteraturen i strikt mening, alltså inte Freud, Marx eller annan litteratur som har ett handlingsprogram av något slag inskrivet).
Det är inget fel med att läsa tråkig litteratur, det viktiga kanske är att få den prestige som tillkommer de som känner till litteraturen.

Felet med att läsa tråkig litteratur är att det är tråkigt.

När det gäller Don Quijote, och verk som på olika sätt är besläktade (t ex Rabelais, Sterne, Diderots "Jacques le fataliste") ligger väl storheten mycket i en slags berusande frihetskänsla: De skriver i en genre som ännu inte stelnat, och som därmed är långt öppnare än när Joyce försöker förnya den ("har du läst Sterne?" frågade Joyce när någon talade om Finnegans Wakes nyhetsvärde). De tidigaste av dem har ännu medeltiden högst aktuell inför sig, de kommer ut ur den som från en snårskog och ut på ett öppet fält. Nittonhundratalslitteraturen, däremot, är belastad av så mycket mer historia, teori och känslan av att man i hård konkurrens måste förnya sig, samtidigt som allt redan gjorts — den har därmed mycket svårt att uppnå samma lätthet, samma lycka.

Jo det är tråkigt att läsa tråkiga böcker men är det inte lite meningslöst att bara läsa sånt som är roligt skrivet? Visst att böcker kan vara roliga på olika sätt och så, men jag tycker riktigt tråkiga böcker ändå är underskattade. von Linnés böcker är till exempel mycket enformiga och ointressanta men ändå så fascinerande och lärorika. Jag tycker det behövs mer "våga läsa tråkigt" attityd till litteraturen. Tänk till exempel på Derrida som sträckläste Husserls urtrista Logische Untersuchungen och uppfann dekonstruktionen. Man har inte roligare än vad man gör sig.
Men för att återgå till Cervantes så är väl inte bokens litteratur-historiska betydelse någon garanti för att den skulle vara ROLIG idag? I varje fall inte roligare än något annat. Om Cervantes och de andra nu kommer ut på ett öppet fält som är den moderna romanen så är deras böcker väl lika bra som alla de prestigelösa moderna författare som är nöjda med att bo på fältet som Cervantes hittade och inte tänker söka sig vidare i snårskogen.
Det roliga och unika med DQ är väl personalen och situationerna de hamnar i; ungefär som i alla andra böcker.

Malte: ”Nittonhundratalslitteraturen, däremot, är belastad av så mycket mer historia, teori och känslan av att man i hård konkurrens måste förnya sig, samtidigt som allt redan gjorts —”

Hur belastad är man egentligen? Jag kan vara belastad av de böcker jag läst själv, men inte av hela litteraturhistorien från Homeros och framåt, inte ens av hela nittonhundratalslitteraturen. Går jag och säger att jag är belastad av böcker som jag inte läst låter det snart en aning anspråksfullt. Om folk känner sig belastade är det kanske inte enbart litteraturhistorien som tynger dem?

Och som motvikt till ”allt är redan gjort”: Konsten att skriva böcker är ännu inte uppfunnen; den är emellertid just nu på väg att uppfinnas. (Novalis)

Tror att vi alla är belastade av böcker vi inte har läst, hur skulle det annars se ut? De som inte läser några böcker alls, är de då inte påverkade av litteraturhistorien? Klart de är. Däremot saknar nog icke-läsaren det mesta vad skräpfilter och brandväggar heter.

Förhoppningsvis funkar det även åt andra hållet ibland, det vill säga man berikas av en bok man inte har läst. Litteraturen och dess historia genomsyrar såtillvida hela vår föreställningsvärld, vad vi än kan tänkas tycka om saken.

Anspråksfullt? På ett sätt kanske.

Novalis formulering är vacker, men så var han ju också romantiker.

Ola K: Förhoppningsvis funkar det även åt andra hållet ibland, det vill säga man berikas av en bok man inte har läst.

Man kan ju hoppas… :o)

Håkan: Ja, man behöver förstås inte överdriva problemet. Ansluter mig i övrigt till Olas svar.

Relativist: Men Linné är väl rolig? Och fältet numera igenvuxet…

Jaja. Ingen som har några fler synpunkter på Sapfo och de grekiska glosorna?

Jag tyckte dikten var mycket vacker, framför allt den första översättningen kändes levande (i den andra stördes jag av "de knäna").

I brist på kunskaper i grekiska kan jag bara kommentera din variant.

mjukaste hy: sensuellt och passande för en kvinnlig röst

Heter det inte "rosenfingrade Eos" i en av de svenska översättningarna av Odysseen? Det gör att jag snubblar över "rosenarmade". Ibland är man influerad av tidigare översättningar som blivit "klassiska", fast de bara är tolkningar.

Vad gäller Ekelöf/Sappho-diskussionen: pah! Vänta bara tills ni själv blir äldre. Då kanske tidlösheten hos Sappho framstår lite klarare.

Tack för att du försvarar Sapfo, Agnes!

Både rosenfingrad ("rhododaktylos") och rosenarmad ("rhodopēchus") är homeriska epitet, det första kanske vanligare.

Även jag gillar Maltes första råöversättning, för att man genom den får en aning av vad som verkligen står där. Och ”gick till världens yttersta” är vackert. Det var lite väl mycket licentia poetica över de båda engelska översättningarna.

den första tolkningen är verkligen fin, allra särskilt första raden och hjortkalvar. jag tycker också om den andras rytm i ”muser skänkt, barn”. men så tänker jag ändå på ordet ”mjuka”, i mjuka hy, på svenska, om det är ett ord som man (kvinnor) skulle använda för att beskriva det unga. jag skulle i vart fall inte göra det. snarare tänker jag på ordet ”släta”, hy. fast ”mjuka” kan förstås också verka mer erotiskt. så kanske ”lena” hy. eller, som det föreslås i kommentaren, att hy ersätts med kropp. mjuka kropp. och kommatecknet efter ”tungt har mitt hjärta gjorts” blir fel för mig. det får mig att läsa ”de en gång till dans lika snabba…” som om de syftar på hjärtat. så jag skulle vilja ta bort just det kommatecknet.

Jag vet att jag sladdar efter alla andra här, men måste bara få uttrycka min stora glädje över att ett samtal som påbörjades på 1500-talet, återupptogs i slutet av 1600-talet än idag kan träda i dagen och pågå, om än lite halvhjärtat, i Sverige 2005!

*Torkar en tår ur ögonvrån och snörvlar till, liksom överväldigad av rörelse!*

Kan inte motstå att så här lite i efterhand citera Lichtenberg, som trots ett sprakande intellekt tycks stämma in i kören om det nyas förträfflighet:

(Från dennes anteckningar om litteraturen)

"71. Vi kan väl nu ha uppemot 2 000 originalgenier bara i Tyskland. Nå, än sedan? Är det möjligen en skam för ett land att ha många originalhuvuden? Nej, ni skall veta att vi har över 10 000. Fordom, tillägger man med ett satiransikte, fordom i det gamla Greklands och Roms dumma tider, räknade man knappt till 3 på 100 år. Förvisso högst orimligt, om man antar att de gamle var oss överlägsna i allt, men ingenting är lättare att förklara bara man förutsätter att våra tider är flera tusen gånger mer upplysta än de där. Ja, jag skall till slut presentera ett medel som gör att varje människa kan skriva liksom lekande originellt, ja, till och med, om han inte har tid, låta sin fru göra det åt sig."

Hje..
Skulle ngn på denna jord i denna tid kunna tala om för mig vad de utmärkande dragen för en Saphisk strof är???

Det finns två stycken sapfiska mått, men det mindre , det som man brukar avse när man talar om "sapfiska strofer" är det med tre elvastaviga rader och en avslutande femstavig rad: pam-pa-pa pam-pa. Betoningsmönstret kan se litet olika ut, men Tomas Tranströmers "Storm" är ett briljant standardexempel. Andra strofen:

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Uppe i hjmlen hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

De metriska detaljerna med kvalitativ och kvantitaiv meter får vänta tills den mångförslagne Malte är tillbaka.

Den mångförslagne är troligen bakis. (Eller skulle jag säga mångförslagna?) Expressen Kultur hade tydligen fest i går:

http://isobelsverkstad.blogspot.com/

Själv hade jag min lilla burk.

Har du inga grekiska glosor?
Det skulle vara kul att lära sig. :)

Skriver lite mer om denna dikt på min blogg idag.