Visst ska du det!

Apropå Jan Stolpe hittar jag i Montaignes Essayer detta av Catullus (Bok II, s 111): "Ack vad tiden är dum, vad den är töntig!"

Man behöver inte kunna latin för att inse att Sven Stolpe svänger. Hård konkurrens Malte, men kom igen!

Jag ska komplettera min version med några förklaringar, sedan återkommer jag. (Jag visste väl att ni skulle övertala mig…)

Gunnar D Hansson och Jan Stolpe:

Skynda, flickor, grip de violdoftande
musernas sköna gåvor, ta den melodiskt klingande lyran!

Min hud var en gång slät och fin, nu har
åldern rynkat den, håret som var svart har vitnat,

tungt har hjärtat blivit, knäna bär mig inte, en gång
var de kvicka som små hjortkalvar att röra sig i dans.

Jag suckar ofta. Men vad kan jag göra?
Att inte åldras är omöjligt för en människa.

En gång, berättas det, fördes Tithonos till jordens ände
av rosenarmade Eos, hon var fångad av kärlek,

han var ung och skön, men ändå togs han,
en odödligs make, av den gråa ålderdomen.
____________________________________________

Sture Linnér:

Barn, ägna er ivrigt åt de barmdoftande Musernas gåvor,
och åt den klara, tonsköna lyran!

Min egen kropp, förr späd, har drabbats av ålder,
mitt hår, förr mörkt, har vitnat,
tungt är mitt hjärta nu, ej längre bär mig knäna
som en gång rörde sig snabbt som faunernas i dansen.

Jag sörjer ofta över detta, men vad göra?
Att inte åldras är för människan omöjligt.

Titonos, säger sagan, fördes av den rosenarmade Gryningen,
som förälskat sig i honom, till världens ände.
Förr ung och ståtlig upphanns han, maken till en odödlig kvinna,
av den grå ålderdomen.

Visst är detta ett ringa brott mot upphovsrättslagen, men om vi betraktar Errata som ett slutet sällskap kanske förbundet kan förlåta mig. Vi måste ju veta vad vi talar om.