Malte Persson: Errata

Det irriterande med dessa Sartrehyllningar är att de är så tomma.

Vad är det man hyllar? Vilka tankar? Vilka ställningstaganden? Vad var det som var så bra, mer än rökandet, fräsandet, det falska nejet till Nobelpriset och de Gaulles respektfulla kommentar?

Här får man utrymme till att förklara varför Sartre är angelägen, som filosof, författare, engagerad intellektuell - och det enda man gör är att skriva en massa helt meningslösa klichéer.

Det vore intressantare att läsa vad Wijk hade att säga om den franska identitetskrisen idag, som han nuddar vid som hastigast. Se där ett land i snabb utförsbacke, som tycks oförmöget att rädda sig själv och istället övergått till att försöka dra med sig så många som möjligt i fallet.

Boktips:
http://www.amazon.fr/exec/obidos/ASIN/2262021201/402-4184232-7467329

Kan en existentialist vara kommunist?

Som jag uppfattar existentialismen kan den som öppnat dörren till dess avgrundstomma frihet och stränga personliga ansvar aldrig känna sig hemma i ett parti eller en organisation. Handlade Sartre som en existentialist skulle ha gjort?

Problemet med Sartre och kommunismen är lika centralt i 1900-talets idéhistoria som Heideggers förhållande till nazismen.

Vad var det med den där existensialismen egentligen? Kanske nån borde skriva om det nånstans? På allvar alltså. Men var?

Fin bild i länken!

"Fin bild i länken!"

Jaså, bilden var det enda du gillade!
:o)

Och ännu ingen som skrivit något väsentligt om hans tankar och handlingar vare sig filosofiskt eller ideologiskt.

Man undrar - är dessa skribenter för okunniga, dvs klarar de inte att skriva en artikel/text/essä med något verkligt tankeinnehåll?

Eller anser de på allvar det vara viktigare att bara slänga omkring med namnet "Sartre" som symbol för, öh, uppror och radikalism, på sin lilla kasperteater?

Tydligt är att man ska känna nåt slags 'respekt', man väntas falla på knä för Sartre, precis som de Gaulle, precis som Aron osv. Verkar som raka motsatsen till den hållning Sartre skulle ha hyllat - det där knäfallandet alltså.

Raymond Aron själv borde också få komma till tals. Sålunda skriver han i sin bok "Opium för de intellektuella" (ej översatt, här tyvärr på engelska, men dock):

"the intellectual protests against police brutality, the inhuman rhythm of industrial production, the severity of bourgeois courts, the execution of prisoners whose guilt has not been proved beyond doubt…. But as soon as he decides to give his allegiance to a party which is implacably hostile as he is himself to the established order, we find him forgiving everything he has hitherto relentlessly denounced. The revolutionary myth bridges the gap between moral intransigence and terrorism."

Boken:

http://www.adlibris.se/shop/product.asp?isbn=0765807009&mscssid=UPP2URAAPC9N9P8N1JSFE6L9MU4K1QK6

Jag upprepar: jfr Heidegger och nazismen med Sartre och kommunismen - det skulle kunna vara en fruktbar infallsvinkel: från existentialism till totalitarianism. Vad hände egentligen på vägen från friheten?

Men sluta hacka på Sartre nån gång - han var inte bara filosof, han var så stor att han var en hel stat, det stod i DN så det måste vara sant: "republiken Sartre". (DN 20 maj)

Fast om Sartre var en stat kan man undra om det fanns fängelser i den där staten. Och vem som satt i dem i så fall. Och om den hade en armé. Kanske republiken Sartre funderade på att skaffa kärnvapen, för fredens skull, givetvis. Man vet ju aldrig vad republiken Russell kan ta sig till…

Är verkligen det bästa beröm man kan ge en filosof och intellektuell att jämföra dem med/tillerkänna dem samma slags makt som en stat? Riktiga filosofer är väl maktlösa.

Dessutom var han väl rimligen en monarki, förutsatt att han inte led av personlighetsklyvning.

Vindflöjlandet kanske har något att göra med konstitutionen?

Riktiga filosofer ligger i tunnor och solar.