Malte Persson: Errata

Weininger var naturligtvis med våra ögon en knäppskalle men hade ju ett oproportionerligt inflytande på sekelskiftets kulturliv i Wien. Pour la petite histoire: I sina beryktade "bordssamtal" yttrade Hitler att W. var den enda "anständiga" jude han träffat på. Nu syftade H. naturligtvis på den självförtärande antisemitismen hos W. som fick honom att begå självmord på trappa till det hus där Beethoven dog.

Var och en av dessa personer som Camilla L. nämner vore värd en essä - knäppa måhända men utan vidare fascinerande. Finns det någon svensk som kvalar in på listan? Swedenborg? Lewi Petrus? Jag kommer inte på många.

Malte har rätt i sin kritik - vetenskaplig metod osv har ju viss betydelse för att vi än idag förvaltar arvet efter Kopernikus och Newton, medan John Dee, Athanasius Kircher och Robert Fludd tillhör kuriosakabinettet.

Men kuriosakabinettet är kul! Inte minst 15-1600-talets mera osäkra naturvetenskap innehåller många snedsteg också av de än idag hyllade vetenskapsmännen. Så ansåg t ex just Kopernikus att hela universum var ett enda stort kopuilerande helt, med udda tal penetrerande jämna…

Även Newton hade en del idéer som vi idag inte betraktar som särskilt vetenskapliga.

Lustigt nog har särskilt matematik, sedan Pythagoras dagar, ofta haft säregna kopplingar till mystiska fantasier och utrerade systembyggen. Matematik som annars är så rent och fint…

Il conte di Cagliostro (Giuseppe Balsamo) verkar kunna göra anspråk på en plats i det här gänget. I hans fängelsecell i San Leo får man som besökare ännu idag en känsla av att den här mannen besuttit en speciellt dynamisk typ av galenskap.

Finns dock dem som tar Weininger på allvar: Slavoj Zizek. Kanske inte förvånar… Z: "Det är lätt att döma ut (…)[Geschlescht und Charakter] som en kombination av samtida antifeministiska och antisemitiska fördomar åtföljda av en del grunda filosofiska banaliteter, men då förlorar man den igenkänningseffekt som läsandet av Weininger ger". Nu var det ett tag sedan jag läste kapitlet, som ingår i "Njutandets Förvandlingar", men jag minns att Z gör ett ganska bra nummer med Weiningers knäppfascinerande teorier. Och även om man ger fullständigt den i Zizek, får man iallafall en god inblick i Weiningers världsbild.

Fast jag räknar nog även Zizek själv till de (i bästa fall) underhållande knäppskallarna…

På svenskt territorium vill jag även påminna om den gamle Linnés oförglömliga bidrag till knäppologin, Nemesis Divina.

Tack för länken!

Jaha, Darkes novell var politisk. Jag undrade just…

Hahaha - jo, jag räknar också Zizek till knäppskallarna, fast man ska ha bra torr humor för att bli road. Aftonbladets kultursida generellt liknar alltmer en intellektuell freakshow. Jag läser den dagligen och skrattar högt varje gång.

Cagliostro hör förstås till. Men i min egenskap av vän av ordning tycker jag att naturvetares knäppa sidoprojekt, som den här nobelpristagaren, vadhannuheter, som ägnade sina sista dagar åt att propagera för C-vitamin som universalläkemedel, hör till en annan klass än fantasterna från John Dee via Cagliostro och Mme Blavatsky till von Däniken - och ska man ta upp politiska wackon blir listan jävligt lång, och svenskar finns en masse som platsar!

Apropå Blavatsky finns det två kuriositeter som en sentida "lärljunge" berättade för mig: Att hon var så laddad med energi att föremål började hoppa när hon kom in i ett rum, samt (apropå tidigare tobaksdiskussion) hon brukade rulla cigareter mot insidan av låren.

Zizek är jäkligt underhållande att se live om inte annat. Men de knäppaste knäppheterna har han förstås stulit från sin främsta läromästare i charlataneri, Lacan.

Annars blir knäppskallarna så klart lättare att uppskatta när de med tiden förlorat i inflytande. Det här t ex känns mer sorgligt än roligt:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,656440,00.html

Fast rena pseudovetenskapliga kvackare har jag lättare att ta än dessa mjukare kvackare inom humaniora, som t ex just Lacan. Det är svårare att komma åt slingrigt teroetiskt newspeak, som liksom redan på förhand ogiltigförklarar alla invändningar, än rent blaj.

Edward Said, t ex, har flera poänger rent generellt, när det gäller hur fördomar uppstår och fortplantas - men han är ute på tunn is i flera av sina exempel, förtiger allt som motsäger hans teori och hans attacker mot vetenskapsmän och humanister som inte delade hans syn, t ex Bernard Lewis, var rakt av ojustea, dvs byggde på personangrepp istället för saklig kritik.

Vadå, tror du att en Strindberg-uppsättning av en parapsykolog skulle vara SÅ vissen Malte? Ingen större publikframgång där kanske, men jag trodde faktiskt du var öppen för nytolkningar.

Nej, särskilt om han kan läsa publikens tankar kan det nog bli rätt häftigt…

den här nobelpristagaren, vadhannuheter var ju Linus Pauling som t.o.m var dubbel pristagare (kemi och fredspris!). Efterlyser fortfarande svenska representanter: Linné har nominerats jämte mina egna Swedenborg och Lewi Petrus. Hypotes: Proportionen knäppskallar i Sverige är densamma som i andra länder men betydligt tråkigare. Kom igen nu, herrar (och damer) litterater!

Hm, kommer att tänka på konstnären Friedrich Jürgenson som bodde och verkade större delen av sitt liv i Sverige. Skrev en bok -64, "Rösterna Från Rymden", efter att ha gjort en del "upptäckter" med bandinspelningar. Jepp, rätt gissat, det hördes röster på dem, från rymden eller "andra sidan" påstod J. Men jag vet inte, han kanske är lite väl marginell. Dessutom verkar hans efterlämnade kassettbibliotek, klart menat som seriös empirisk data, numera uppskattas inom konstvärlden som ett slags konstprojekt. Så jag vet inte, tveksam kandidat?

Bortsett från Strindberg som väl är ett givet namn, kanske också Fröding och den aktuelle Nikanor Teratologen?

Weininger var ju för övrigt också (en uppskattad) student hos Freud ett tag.

Jag vill nog inlägga en liten reservation mot att Fröding hör hemma bland de totala knäppskallarna. Läser man Cullbergs biografi framstår han som ett vrak, men i sina dikter är han klar, skärpt och har ett oöverträffat sinne för språkets melodi. De tankar som låg bakom de där dikterna var kanske grumliga, men när han gjorde dikt av dem överträffade han sig själv.

Minns ingen Astrid Gilmark? Hennes böcker "Jag vet" och "Jag ser" är svenska andeskådarklassiker från 50-talet. Fanns i nån hylla i barndomen - jag slukade dem med håret på ända.

Och så har vi den där anden som kommunicerar genom en snickare och som t o m Shirley MacLain var och lyssnade på.

*googlegoogle*

Just det, Ambres, talar genom f d snickaren Sture Johansson.

Att kalla Weininger för "knäppskalle" är verkligen att sparka in en vidöppen dörr. Och det krönikören skriver om honom känns ju mer hämtat ur någon uppslagsbok, eller en nätsajt, Wikipedia kanske..

Trots risk för att alienera somliga i läsekretsen skulle jag kanske våga ta steget att kalla även Freud för knäppskalle. Han uppfyller sannnerligen de flesta kriterier.

Svenskar: Olof Rudbeck med göticismen, som av förklarliga skäl förstås aldrig fått större internationell spridning…

Linus Pauling!! Just det.

Den svenske nobelpristagaren Hugo Theorell lär f ö ha använt sina sista krafter till att försöka utveckla ett piller med vars hjälp man skulle kunna bli nykter så som genom ett trollslag. Han lyckades inte - men visst lär ryssarna också ha experimenterat med något slags snabbtillnyktringspiller?

PS Denna länk innehåller tillräckligt med underhållning för hela sommaren: The skeptics dictionary! DS

Rudbeck framstår som en knäppis med vår tids mått mätt. Men i sin samtid var han inte speciellt knäpp, snarast uppburen. Det lär förresten ha funnits göticistiska idéer i flera europeiska länder. Och ska vi verkligen döma Rudbeck efter vår tids kriterier?

Henrik T: Jürgenssen kommer jag ihåg! Han fick ju en något oväntad apologet i den på sin tid berömde radioteknikern Kjell Stensson. Atm: Jag vet inte vem du syftar på med "krönikören" - om det är mig vill jag bara meddela att det är orättvist!; jag använder aldrig wikipedia där kan ju vem som helst skriva vad som helst. Däremot är Weininger fortfarande mycket aktuell i min hemstad och behöver knappast slås upp i lexikon. Dessvärre gäller detta även AH. Knäppskalleterminologin kom väl från DN - det är ju bara på skoj och skall inte tas så allvarligt. Malte: Nu är jag verkligen alienerad: Freud -oavsett det vetenskapliga värdet- är en av mina toppidoler tillsammans med Einstein och Bach. Så det så.

En öppen dörr kanske, men ändå. Kay Pollak borde kvala in. Såg new age-pekoralet "Såsom i himmelen" häromveckan. Kitschig Kristussymbolik och Frigör din inre röst för hela hyrfilmspengen. Jämfört med den är hans bisarra filmatisering av PC Jersilds "Barnens ö" (1980) rena mästerverket. Där fick knullande raggare i amerikanska bilar representera förfallet. Här är det (tvärtom) kyska kyrkans tur. Eller hur man nu vill tolka det… Särskilt originell är den i alla fall inte. Ofräsch däremot. Och väldigt väldigt knäpp.

Det finns väl inget knäppt med Nemesis Divina?

Christer Sturmark.

Exeget: Jag misstänker att du skämtar, men även om vi säger att det inte är något knäppt med idén att empiriskt försöka bevisa att gudomlig rättvisa existerar, så skulle bara en knäppskalle lyckas intala sig att det omsorgsfullt och med maximal långsökthet sammanställda materialet verkligen stödjer tesen…

Gustav: Okej, det är du som är vetenskapshistoriker, inte jag, men… Rudbecks medicinska forskning var det ju inget fel på; däremot ifrågasattes väl hans historiska forskning redan av åtminstone vissa samtida forskare? Om vi inte har rätt att göra oss lustiga över dem som haft upp över öronen fel i historien kan vi rimligen inte heller ha rätt att beundra dem som haft i stort sett rätt, eller?

Bengt: De flesta knäppon som nämnts här är ju inte bara underhållande utan också åtminstone ibland tänkvärda och intressanta att läsa (utan att man därför nödvändigtvis behöver hålla med dem). Problemet med den genuina knäppskallen är ju däremot just hans anspråk på vetenskaplighet. Inte sjutton skulle Freud bli glad över att betraktad som genial men ovetenskaplig essäist, till exempel?

Kanske borde man uppfinna ett klassifikationssystem för knäppskallar: Egentligen tycker jag inte att charlataner (Blavatsky? Zizek?) riktigt räknas. Den äkta knäppskallen måste tro till 100% på sina egna teorier och systembyggen.

"Du har uppstått ur en droppe av den skummande, avskyvärda kättjan.

Du har trätt ut i livet genom den otäcka öppningen mellan exkrement och urin.

Du sväller av bukens träck, dagligen förrättande dina behov, full av begär.

En säck med träck. Livet hänger på en tunn spindelvävstråd, skörare än allt.

Livet är en vacker såpbubbla.

Du säger dig vara stor i framgången, men är en tiggare i motgången. Död är du ett avskyvärt lik.

Av döden ser du, vilken tom bubbla människan är.

O huru stor tror jag mig vara, men detta är säkert blott en inbillning.

Låt mig bo hos dig och du kommer säkerligen att visa mig ditt sätt att leva. Vad är sinnets höghet, då lyckans hjul vänder sig?

Vad är vishet? Att se sin okunnighet.

Vad är makt? Ledarskap över de dumma.

Vad är rikedom? Andra dårars kassör.

Vad är kläder? Livré på komedin att skrämma barn.

Så finner man en odåga i sammet."

Klassifikationssystem, taxonomi, ordning - vi är dock Linnés arvtagare!

Föreslår följande grova indelning:

Charlataner, t ex Cagliostro, Blavatsky

Vetenskapsmän med udda/knäppa sidospår, t ex Linné, Pauling

Falsk vetenskaplighet, t ex Marx, Freud, Zizek (eller är han charlatan?)

Alla är inte helt lättplacerade - var passar t ex Swedenborg in? Han var en vetenskapsman vars sidospår svällde upp och tog över, men han trodde själv på det helt och fullt. Liksom Arne Weise.

Vilken ytterligare etikett skulle behövas?

Malte: han kritiserades i sin samtid men inte helt och hållet, om jag förstår det rätt. Tvärtom kan man driva tesen att han passade ganska väl in i diverse konjunkturer, ingen ensam galning alltså. Att teorierna flera hundra års vetenskaplig utveckling senare framstår som galna är inte förvånande, snarast tvärtom. Man vill som kanske historiker förstå i en historisk persons verksamhet på dess samtida villkor, inte döma och raljera med facit i hand.

Ett klassifikationssystem för galningar finns redan! Stanislaw Lem utarbetade ett sådant. Finns i Det perfekta tomrummet (boken, inte bloggen …). Rekommenderas!

Äh, några ord kastades om i min kommentar, men du fattar.

Tack Tobbe! Din typologi är verkligen ytterst klargörande. Kanske en idé för en publikation? Bara en liten invändning: Paulings kampanj för C-vitamin är väl ändå inte så knäpp. Själv tar jag två brustabletter varje morgon och har inte varit sjuk sedan hösten 1998!

G: Jag tror inte att det icke-dömande kontextualiserade idéhistoriska perspektivet egentligen utesluter det andra (som är rakare och roligare och som förmodligen skulle vara mer begripligt för knäppskallarna själva). - Men inte behövs väl "flera hundra års vetenskaplig utveckling" för att Rudbeck ska börja se knäpp ut vid jämförelse? Räcker det inte med några decennier till, typ, Olof von Dalin?

Svårt är sånt som en gång ansetts vara gedigen vetenskap: frenologi, t ex, med diverse rasläror i släptåg.

Och vad ska man säga om den månghundraåriga övertygelsen att Hermes Trismegistos var ett slags religiös urlärare och filosof vilken inspirerat allt och alla andra? Helt vansinnigt för oss, men en självklarhet ända tills far och son Casaubon med filologiskt skarpsinne kunde visa att de skrifter som tilskrevs honom författats många hundra, eller tusen år senare än vad man tidigare antagit.

Jag mindes plötsligt också att Linné ursprungligen, högst vetenskapligt (?) klassade fladdermöss som primater.

Malte: Freud var genial. Att ibland hade ha fel så öppet är bättre än att ha fel i lönndom, vilket de uppburna, synneligen icke-genialiska, psykologerna av idag säkerligen har.
För vad av värde vet vi?

Det finns ett underbart citat som inte lyder som följer:
Först tror man på mannens teser och tycker han är ett geni, sen inser man att det finns fel bland dem men att teorin i helhet är genial, sen inser man att mannens teori är felaktig men att mannens VÄSEN är mer värt än alla teorier." Det är sant om Schopenhauer, Nietzsche, Jung och Freud t.ex. Dessa herrar stimulerar mig långt mer än de torra korrekta forskarna.

Tja. Stimulerande kan knäppskallar förvisso vara, och man kan väl med viss rätt hävda att det finns både en genial och en medioker knäpphet. Men någon psykologiideologisk diskussion tänker jag inte ge mig in på; det är som att diskutera religion. (Fast om jag vore patienten/studieobjektet skulle jag helt säkert hellre välja en torrt korrekt forskare framför ett grandiost felaktigt geni.)

Teratologen in absurdum. Sie´g Heil.