Ett interaktivt icke-inlägg
Jag var nära att skriva ett trist inlägg om forskningspolitik apråpå Agnes inlägg om akademisk horror, men så kom jag på att universitetsvärlden inte egentligen berör mig personligen, och att jag gör bättre i att ägna mig åt litteratur.
Och beträffande litteratur noterar jag att (hör och häpna!) debattörerna i Erratas senaste stora principiella litteraturdebatt, efter ca 100 kommentarer, nästan verkar börja hålla med varandra.
Så kanske att man då kan övergå till att diskutera litteratur på ett mindre principiellt plan? Att tala om enskilda verk och författarskap? Något som jag egentligen håller för både betydligt roligare och viktigare.
Själv håller jag för närvarande bland annat på att läsa den förträffliga Daghus, natthus av Olga Tokarczuk [Ad Libris], som Bodil Z redan har skrivit utförligt om…
Men eftersom Erratas läsarkrets har demonstrerat att den inte alltid är helt nöjd med mina bokval tänkte jag att den istället kunde få bidra med egna. Så – Tobbe, Henrik T, Elin, Exeget, Joakim L, Helena, Ola K och alla andra gamla eller nya läsare – har ni läst någon bra ny eller gammal bok på sistone? Eller har ni något annat ni i sammanhanget vill bidra med? Ordet är fritt och deltagande givetvis frivilligt.
Jag läste, för första gången, Pynchons Buden på nummer 49 och den var ju rätt bra. En uppfriskande upplevelse var det även att för femtielfte gången läsa om Lars Gustafssons Tennisspelarna. Vilken bok!
Min ungdoms hjälte lär visst komma med en uppföljning till Gentlemen, 25 år efter, kallad Gangsters. Ska bli intressant, inte minst eftersom jag tycker hans formkurva pekat uppåt de senaste åren (Tre porträtt).
Gustav | 2005-06-08 kl 13:33 | #René Char.
En poet som gör exakt det en poet ska: skapar ett eget svindlande vackert och skarpt språk. Levde poetiskt och kompromisslöst, inte som en annan amöba.
Många diktband sedan 40-talet varav bara några urval finns i svensk översättning, fast det här är poesi som knappast kan översättas. Man kan använda dem parallellt för att förstå franskan bättre.
Några fraser jag kan utantill av de mer lättförståeliga prosadikterna:
Je ne suis pas seul parce que je suis abandonné. Je suis seul parce que je suis seul. Une amande entre les parois de sa closerie.
Nous sommes déroutes et sans rêves. Mais il y a toujours une bougie qui danse dans notre main.
Ne te confies pas q'á ton serieux.
(Hoppas ortografin sitter där någorlunda.)
Någon gång när jag har tid (när? när?) kommer jag att skriva en djuplodande, initierad, klarsynt och inspirerad essä om honom.
Agnes | 2005-06-08 kl 13:56 | #Ja! Men vilket bra initiativ! Fast de principiella frågorna tror jag ärligt talat inte att vi kommer undan, Malte.
Elin | 2005-06-08 kl 14:11 | #Men, men.
För att då direkt kasta mig ut i gubblägret:
Jag läste "Strändernas svall" av Eyvind Johnsson härom dagen (och natten). Det var ju en fin bok! Jag gillade den nutida berättaren som ingrep, kommenterade och betraktade på ett avstånd av sisådär 3000 år. Lite torra kommentarer som då och då satte berättelsen i gungning. Tyckte också att det var nåt av det mest kreativt produktiva jag sett nån göra med Odysséen. Gött! Nu får jag väl masa mig igenom hela… Vilket jag ju enligt vissa kursplaner och tentor etc borde ha gjort redan för några månader sen…
(Suck. Fem gubbar på tre inlägg, ni ser att jag hade rätt i mitt nattliga inlägg…)
Cees Nooteboom - Rituelen (sv. Ritualer)
Judith Hermann - Nichts als Gespenster (sv. Bara spöken)
Allt av Michel Houellebecq
Pyret | 2005-06-08 kl 14:28 | #Jag läser just precis nu (nåja) sista sidorna i en …hmm… något annorlunda självbiografi - Graham Chapmans A Liar's Autobiography. Antar att det bara kan bli så här sjukt och vansinnigt när en alkoholiserad, homosexuell och numera död Monty Python-medlem skriver om sitt liv (låter visserligen som de flesta av gubbarna man finner på litteraturlistorna på litteraturvetenskapen).
Hur som haver, det blir min rekommendation för någon av sommarens lediga dagar. Mann i all ära, men lite Python gör också gott för själen.
Mattias P | 2005-06-08 kl 14:59 | #Jag undrar vad alla här tycker om Johanna Nilssons romaner. Är det bara jag som tycker att de är bra eller har jag bra smak? :)
Johan | 2005-06-08 kl 15:01 | #Idéhistoria ja… Klart, om det hade sett ut sådär som Agnes beskriver det kanske en annan inte hade stupat redan på C- uppsatsen i ämnet. Tredje gången gillt trodde jag, och det var för flera år sedan. Igh! Tidigt en akademisk "reject" med andra ord. Men, det kunde varit värre, man hade kunnat gå vidare och till slut blivit antagen till forskarutbildning. The horror, the horror!
Men det var ju inte ämnet! För egen del har jag inget att klanka på beträffande Maltes bokval. No sir. Det är t.o.m lite pinsamt hur mycket jag går i samma fotspår (fast någon gång har jag legat före en artikel iallafall) och tycker likadant, åtminstone beträffande de moderna skönlitterära författarna. Vad skulle jag då själv kunna bidra med, en Måns-Maltes Bill eller Bull? I skärningslinjen någonstans där konst, teori och liv möts, tycker jag Vaneigem, Debord och de däringa situationisterna fortfarande erbjuder intressant läsning. Panegyric I-II, Debords självbiografi, kom nyligen ut på engelska i en vackert inbunden utgåva, och den kan med fördel läsas utan någon som helst förkunskap om vare sig SI eller Debord. Stilen är korthuggen, koncentrerad och osentimental, vilket ofta ställer läsaren inför ett flertal tolkningsmöjligheter. Trots sina grava brister i egenskap av person och "själutnämnd" ledare för ett närmast mytiskt avantgarde, kan man inte frånerkänna D. faktumet att han verkligen kunde skriva. När han väl steg ut från alkoholdimmorna vill säga. Så detta får väl bli mitt lilla boktips.
Henrik T | 2005-06-08 kl 15:39 | #Ålrajt, Malte, här kommer lite tips, och bara tjejer då, för skojs skull:
"Den röda gåvan" av Stina Aronson
"Min mor en självbiografi" av Jamaica Kincaid
"Knivkastarens kvinna" av Kerstin Ekman
"Den ätbara kvinnan" av Margaret Atwood
"Mina minnens hus" av Edna O'Brien
Det vore också kul att veta om du har läst böckerna?
Helena | 2005-06-08 kl 15:46 | #Själv är jag inne i en ständigt återkommande Dorothy Sayers-period. Jag vacklar som alltid mellan tidiga och sena Wimsey, med eller utan Harriet Vane. Den klibbiga klaustrofobin i The Nine Tailors, eller den florstunna civilisationshinnan i Murder Must Advertise. Den poetiska skönheten i Have His Carcase eller den knivskarpa kärleken till det akademiska klosterlivet i Gaudy Night.
Nästa svåra val är vilken utgåva som bör läsas just den här sommaren. De amerikanska krigstidspocketarna, med sina glättade omslag, eller de engelska originalupplagorna? Eller varför inte de svenska översättningarna i Trumfserien 30- och 40-talens anglosaxiska deckare överfördes av sällsamt begåvade översättare till svensk språkdräkt.
Överflödets förbannelse, och ett tydligt tecken - kanske! - på att jag borde lära mig att sluta anförskaffa så många olika utgåvor av samma böcker.
Exeget | 2005-06-08 kl 15:57 | #måste man läsa?
no | 2005-06-08 kl 16:32 | #Nej.
Exeget | 2005-06-08 kl 16:38 | #Själv är jag inne i en sorgligt ickelitterär läsperiod - i högen ligger Walter Laqeuer, "No end to war", om terrorismens samtid och framtid, tillika hans "Fascism", Robert O. Paxtons "The Anatomy of Fascism", "What went wrong" och "The Crisis of Islam" av Bernard Lewis, Niall Fergusons "Colossus" samt André Glucksmans "Dostoievski a Manhattan", om vår tids nihilism och omkastningen av alla värden, förutspådd av bl a Flaubert, Pusjkin, Tjechov åsså då titelns Dostojevskij. Hittills har läsningen varit mycket givande!
Rent skönlitterärt ligger jag annars nära Malte - men att räkna upp författare jag gillar särskilt mycket blir för enahanda. Men bland mina aktuella intressen är den pågående ny-boomen i Latinamerika, med unga vassa författare som t ex Jorge Volpi (f -68), översatt till både franska och tyska - hans sanslösa parodi över 1968-generationen, "El fin de la locura" (Slutet på vansinnet) med Lacanmässig analys av Castro och mer eller mindre elaka porträtt av alltifrån Cohn-Bendit till Allende kan jag t ex rekommendera. Hans "En busqueda de Klingsor", om kärnforskare i Centraleuropa under mellankrigstiden, Bohr osv, är trögare, men väl värd ett försök den också.
Jag tänkte, efter att ha klarat av det samtidspolitiskhistoriska pensumet, bl a ägna sommaren åt antologin "Líneas aéreas", där 70 av de viktigaste latinamerikanska författarna födda efter 1960 presenteras. Återkommer med djupare rapporter i ämnet framöver, här och möjligen annorstädes. Obs! I den finns åtskilliga kvinnor, jag lovar att ägna dem särskild uppmärksamhet.
Tobbe | 2005-06-08 kl 17:30 | #Tack för tipsen.
Två böcker jag för ögonblicket läser med stor behållning: "Att läsa Lolita i Teheran" av Azar Nafisi och "Grekisk gryning" av hellenisten Sture Linnér. (Nabokovs "Lolita" läste jag med minst lika stor behållning om för nåt år sedan.)
Rekommenderas alltså varmt båda två …eller tre.
En bok jag nyligen avverkade är australiensaren Gerald Murnanes kortroman "Slätterna". En koncentrerad liten sak som verkligen tigger om att läsas allegoriskt. Pretentiös och lite sövande. Retroaktivt har jag lik förbannat börjat gilla den.
Så kan det också vara, tydligen.
(Tobbe! Hur hinner du? Hur många språk behärskar du?)
Ola K | 2005-06-08 kl 17:53 | #En bok som jag glömde att nämna, när jag för någon tid sedan i ett visst sammanhang skulle räkna upp några böcker som betytt mycket för mig, är John Bayleys "Iris A Memoire of Iris Murdoch". Här några citat ur denna charmerande heroiska skildring: "A charming and probably an extremely competent doctor, he used to look from one to the other of us with his bright old eyes, as if incredulous that two such absurd if engaging creatures could be living in this house, pretending to be husband and wife." "Later we became fond of song albums, chiefly Scottish and Irish aires, the early Beatles too, and we used to chant together an imaginary pop song whose words had somehow come into existence between us. In its early version it ran something like this:
Bodil Z | 2005-06-08 kl 18:28 | #Waterbird, waterbird, I love you
Waterbird, waterbird hoo hoo hoo."
"Some people might actually find it more restful at a party to talk to someone more or less with Iris's condition. I think I should myself." Jag hittar inte det underbara stället någonstans i början av boken där de simmar tillsammans i en flod i ett väldigt grönt landskap…
Harry Martinsons Kap Farväl! Och nu Stig Dagermans Bränt barn. Den senare är en bok av det där jobbiga slaget. Man blir deprimerad, frånstött, illamående men framförallt fascinerad och sugen på mer…
Aron | 2005-06-08 kl 18:31 | #Trevlig läsning, intressanta böcker. Synd att franskan och spanskan är lite, öh, rostig. Förresten, glömde nämna att jag håller på med "Kvinnan hos De Sade" av Angela Carter, rekommenderad av Tobbe här i en annan tråd. Med avseende på de tuffa och centrala frågeställningarna rörande kvinnan, hennes sexualitet och samhället: this is the sh*t. Fångas av hennes direkta och klara språkbruk. En bok jag borde läst för länge sen inser jag.
Henrik T | 2005-06-08 kl 18:34 | #Nåt för Malte: Stig Wilton, Kaffe (Stockholm, 1967).
Gustav | 2005-06-08 kl 18:48 | #Just det ja!
Tillbringade nyligen lite tid i Tyskland och fann på antikvariat, för 6 euro blott, antologin Das Phänomen Houellebecq, utgiven av Thomas Steinfeld, kulturredaktör på Süddeutsche Zeitung (syns i Expressen nån gång då och då, har jag för mig). Jag har inte läst den än men misstänker (eller: hoppas) att den kan rekommenderas à priori.
Houellebecq lär för övrigt snart komma ut med en ny roman.
Pyret | 2005-06-08 kl 19:43 | #Vad är det för cookies du har Malte, fantasinlänken förföljer mig. inte för att det gör nåt, men det är inte mitt fel…
Johan: jag har inte läst Johanna Nilsson, men ska väl göra det när andan faller på. Vad är det du tycker är bra med dem? Språkligt, innehållsligt? Alltid intressant att höra.
Bodil: finns boken om Iris Murdoch översatt? Jag läser så himla sakta på engelska men är intresserad av henne. Läser Den svarte prinsen just nu.
Elin | 2005-06-08 kl 20:23 | #Är det inte på något sätt nästan intressantast med de böcker man alltid glömmer att nämna i sådana här sammanhang?
Jag hade till exempel en väldigt stark upplevelse med Einar Askestads första novellsamling ("Det liknar ingenting" har jag för mig). Den smällde till rejält. Ändå nämner jag den, eller honom, aldrig någonsin.
Samma med en biografisk roman om Ivan Aguéli av Torbjörn Säfve. Den läste jag för bara någon månad sedan, i brist på annat. Det var mest något jag fick med mig på spårvagnen, men sedan blev jag till och med tvungen att mellan varven sitta och smygläsa på jobbet.
Andrea Dworkin är alltid ett bra tips. Hon verkade ha någon sorts Valerie Solanas-position bland somliga, vilket till viss del är förståeligt. Ofta halvgalet, alltid mer eller mindre oakademiskt, men jävligt skarpt.
Svensk samtid är väl inget man skyltar med (nu har jag ändå gjort det rätt hårt), men en av mina absoluta favoriter bland dem som kommit ut på senare år är Sara Villius.
Bland poeterna Johan Jönson. Lätt. Särskilt "Karma Inertia" från I Krigsmaskinen. Den bryter väl mot de flesta samtida litterära normer, men är obehagligt bra. Faktum är att I Krigsmaskinen generellt är ett ganska hett tips.
Sedan håller jag helt med om Debords stilistiska förtjänster. Hans läsbarhet är ju ganska oväntad egentligen.
Mattias | 2005-06-08 kl 21:41 | #Se där, en massa trevlig läsning!
Henrik: Var lugn, Debords självbiografi har du hunnit före till.
Pyret: Houellebecqs kommande bok heter "La possibilité d'une île" och lär handla om sekter.
Gustav: "Tennisspelarna" har förstås viss anknytning till knäppskallediskussionen…
Ola: Senast jag ströbläddrade i Nabokovs Lolita slutade det med att jag också läste om hela. Vilket var värt besväret. Men kommer någon annan av N:s böcker ens i närheten? (Första halvan av Ada är mitt bästa bud.)
Helena: Det är ingen tävling hoppas jag…? Av de böckerna har jag bara läst Ekmans (som jag väl inte tyckte var hennes bästa). Fast jag har förstås läst andra böcker av ett par av de andra författarna du nämner.
Tobbe: "Líneas aéreas" låter som något jag gärna skulle kasta ett öga på; helst efter att du sållat fram guldkornen…
Elin: Själv måste jag säga att jag tycker det är ett märkligt meningslöst projekt att skriva en rationalistisk version av Odysséen (föredrar i så fall helt klart Willy Kyrklunds och James Joyces versioner), men att boken ändå är jäkligt bra tack vare att han skrev så bra prosa, den där Eyvind. Och cookiesarna — de lever sitt eget liv.
Exeget: Visst var deckarna bättre på den gamla goda tiden? (Det kommer inte att förvåna mig om du säger emot…)
Mattias: Aguéli-boken, ja. Jag läste den på ungefär samma sätt.
Malte | 2005-06-08 kl 22:03 | #Houellebecqs "Elementarpartiklarna" är en i alla bemärkelser grym samtidsskildring. "Plattform" likaså. "Konkurrens till döds" framstår i mina ögon mer som en förövning inte bara kronologiskt sett.
Har du, Pyret, förresten läst hans likaledes mycket vassa, mycket underhållande och mycket misantropiska "Att hålla sig vid liv en metod"? En skoningslös "poetik" i det pikanta och bekanta ämnet: hur man blir poet.
Mot slutet kan man t.ex. läsa: "I takt med att ni närmar er sanningen blir er ensamhet större. Byggnaden är praktfull men öde. Ni rör er genom tomma salar, ni hör ekot av era steg. Luften är klar och oföränderlig, tingen tycks förstenade. Det händer ibland att ni faller i gråt, så grym är visionens tydlighet. Ni skulle vilja vända tillbaka, in i okunnighetens dimmor, men egentligen vet ni att det redan är för sent."
Ord och inga visor, publicerade i Lyrikvännen 3/01, översatta av Joar Tiberg & Tor Wennerberg. Att läsas i sin helhet, såklart.
Malte: Skulle vara "Blek låga" i så fall. Men tveksamt. "Ada" lovar jag att läsa. Åtminstone den första halvan…
Mattias: Villius håller jag med om!
Ola K | 2005-06-08 kl 23:22 | #Elin: Ja, boken om Iris Murdoch finns på svenska, men jag kan ändå inte låta bli att säga: Läs den på engelska, det är ett ovanligt vänligt och lätt språk i den här boken…
Bodil Z | 2005-06-09 kl 7:25 | #En mästare i den s.k. dagboks- eller bekännelsegenren är förstås Anaïs Nin. Med reservation för att hennes flödande prosa i för stora doser kan kännas lite monoton. (Vems kan å andra sidan inte det?) Se även Skugge, Sapfo, Doris Lessing m.fl.
Mest överskattad: T.S. Eliot
Ola K | 2005-06-09 kl 8:34 | #Måste nämnas: Faulkner
Veckans enboksförfattare: Joseph Conrad (Mörkrets hjärta)
Knäppskallarnas knäppskalle: Hitler
Sjukt generaliserande: Ola K
Jag står inte ut med Houllebeq. Och hans namn är sA svårt att stava till.
Bodil: Fick allergiska anfall gentemot John Bailey efter att ha sett filmen Iris, som ju baserar sig på hans bok, fast jag på ett rationellt plan insåg att det var just det - en filmatiserad version. Filmen lämpar sig mer som undervisningsmaterial i en vårdkurs än som skildring av en genial författare och tänkare. Me smells patriarchal conspiracy…
Icke desto mindre, och det här är säkert orättvist, tycker jag att Bailey utlämnade Iris Murdoch när han berättade om de här sista åren. Sedan gifte han om sig med en yngre kvinna förstås och sedan satte han upp Iris arkiv till försäljning. Skandalöst uppförande. Han borde ha ägnat resten av sitt liv åt att dyrka hennes minne och inrätta ett Murdoch-museum/arkiv för allmänheten.
Föredrog att läsa Peter Conradis biografi där man får en ordentlig inblick i Iris Murdochs verk och tänkande snarare än i hennes sexliv (annat än då det är relevant).
Agnes | 2005-06-09 kl 8:40 | #Antal Szerb, troligen inte översatt till svenska, däremot tyska. Hans Pendragonlegend är en spännande historisk deckare i walesisk 30-talsmiljö, med intressanta bifigurer såsom en tysk kvinna av Die Neue Sachlichkeit som dricker öl och har sakliga erotiska förhållanden. Reise im Mondlicht också en utmärkt, mer diabolisk och bildad on-the-road-roman, genom italienska städer och europeisk kulturhistoria.
Agnes | 2005-06-09 kl 8:45 | #Då ligger vi lika, Malte. Jag hade läst en bok på din lista och du en på min :-)
Jag gillar också Sara Villius, precis som Mattias och Ola K. Och kan väl passa på att lägga till några bra kvinnor när jag ändå är i farten:
"Anarkafeminism" av Pia Laskar
"Ingen dans på rosor" av Hannah Green
"Guds älskarinnor" av Anita Goldman
Politik, psykologi och religion!
Helena | 2005-06-09 kl 8:53 | #Och jag har precis läst ut en bok som alla borde läsa för att den har potential att förändra något på riktigt. "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk. Jag väntar nu på en uppföljare, som kan bidra med en handlingsplan till manlighetsavtäckningen i "Med uppenbar…". "Så hur kan vi alla hjälpas åt att förändra den här skiten?" borde den heta.
Klara | 2005-06-09 kl 8:54 | #Tycker Mendel-Enk uppfyller i stort sett alla knäppskallekriterier. En manlig motsvarighet till Uppsalaprofessorn Eva Lundgren, som beter sig som en yrvaken dystop och kommer undan med det bara för att han har skäggstubb.
Nåja. Han har väl sina poänger, han också. Men hör här: "Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik och en kollektiv sinnessjukdom." Som sagt: Med uppenbar känsla för stil…
Ola K | 2005-06-09 kl 9:16 | #Får man även ta upp så kallad underhållningslitteratur? I så fall tyckte jag att Tim Adams, I huvudet på John McEnroe var en trevlig sak. Snabbläst, man läser ut den på några toalettbesök och en eller annan busstur - som stressad småbarnsfar uppskattar jag författare som har förmågan att göra något riktigt bra på kort utrymme, och inte som Neal Stephenson blajja på (han har väl en sådan där curlingredaktör). OK, sportjournalistik som försöker säga något om Kulturen och Samhället blir kanske dåligt ibland, men den här är rätt så trevlig. Men jag tillbringade mycket tid framför en garageport med ett tennisracket de där åren runt 1978, så jag är väl inte helt objektiv.
Och Dorothy Sayers, som någon nämnde tidigare. Vilket författarskap! (Eller är det möjligtvis Lord Peter Wimsey jag vurmar för? …) En av få läsupplevelser från tonåren som håller längre fram i livet.
Gustav | 2005-06-09 kl 9:16 | #Malte (och inte bara för att käfta emot nu): tycker inte att Strändernas svall var speciellt "rationalistisk" (även om det kanske lät så när jag först nämnde den?) utan i högsta grad poetiskt. Men det var ju riktiga människor istället för de gamla platta klippdockorna som brast ut i vers så fort man petade på dem! Istället sitter Odysseus en hel natt hos faiakerna och berättar om sina resor och snärjer in sig så i sin egen berättelse att han måste spä på och spä på för att fortsätta att hålla lyssnarna trollbundna. Så blir en vulkanö till cyklopen, sjungande flickor till sirener etc. Det tycker jag är vackert, och det säger mycket om berättandet, om litteraturen, om detta grundbehov hos människan - eller hur? - att berätta och bli berättad för!
Elin | 2005-06-09 kl 9:23 | #Elin: Tack för att någon uppmärksammar det. :) Konstigt att ingen verkar ha läst hennes romaner eller verkar våga (?) uppge det.
I vilket fall; det jag tycker är bra med Johanna Nilssons romaner är att karaktärerna fastnar i mig. Jag bryr mig om dem även när jag lagt ifrån mig boken. De känns inte konstlade utan levande, bl.a. genom att de är utsatta (typ goda) men samtidigt gör misstag eller är destruktiva (typ onda), vilket gör dem levande. Det om något visar på ett fint hantverk.
Jag gillar romaner över lag och flera författare, men det är ingen där jag lika snabbt slänger mig över romanen (dagen de kommer ut). Jag är inte littvetare (vilket många här verkar vara), så jag kan inte lika akademiskt beskriva vad jag gillar med romanerna. Det är ett mer emotionellt förhållande jag har till dem och inte minst karaktärerna.
Och Karaktärer finns det gott om i den senaste "De i utkanten älskande", dock är det en sak jag undrar över. DN:s recensent Dan Jönsson, som alla recensenter, använder sig av beskrivningar som jag som ickelittvet har svårt att hänga med i. T.ex. "Johanna Nilsson är bestämt på väg att hitta något mycket värdefullt: egen röst." Vad menas med egen röst? Det är lika kryptiskt för mig som den omtalade tonen. Kan ingen förklara detta littspråk??
Johan | 2005-06-09 kl 9:41 | #Agnes, det gläder mig verkligen att min gamla favorit Antal Szerb blir läst (nåja, jag har förmånen att läsa honom på ungerska). Såvitt jag vet finns han inte utgiven på svenska.
Och jag står inte heller ut med Houlle-hur-det-nu-stavas Elementarpartiklarna.
István | 2005-06-09 kl 9:45 | #Ola K: Jag tycker definitivt inte att Mendel-Enk är en knäppskalle. Han säger inte att vi män är djur utan att det finns en våldsideologi som härskar i det västerländska samhället. Det tycker jag inte alls är konstigt med tanke på skillnaderna mellan pojkars och flixkors uppfostran. Jag sågs som konstig för att jag inte ville leka krig. En flicka som ville leka krig sågs i sig som konstig. Det är ett exempel på hur våldsideologin lärs in i pojkar, och det skapar samhällsproblem (krig som "konfliktlösning", misshandel på stan och i hemmet, homofobi och en massa annan skit).
Klara: Jag tror i och för sig att Mendel-Enk försöker att skriva en handlingsplan. Det han skriver är ju att vi måste förändra vårt handlande mot barnen om vi ska få se ett jämställt och fredligt samhälle. Det är isländsk dagispedagogik och liknande pedagogik i skolor och föräldrautbildningar som kan få patriarkatet på fall.
Johan | 2005-06-09 kl 9:48 | #Agnes: Jag vill bara understryka att det är boken jag talar om, inte filmen (som jag inte har sett), inte vad John Bayley gjorde senare (vilket jag inte vet något om). Och är det någon han verkligen "lämnar ut" (i boken) så är det John Bayley….
Bodil Z | 2005-06-09 kl 10:05 | #Vilken fantastisk uppsättning tips! "Att läsa Lolita…" har jag redan här, den ska jag läsa så snart det uppstår en lucka. Jag gillar det mesta av Nabokov, fast, det är klart att "Lolita" står i särklass.
Graham Chapmans självbiografi verkar också mycket lockande. Samt Maltes "How to kill a dragon", det är right down my lane! Står på inköpslistan.
Låt mig tillägga Highets "The Classical Tradition" till den metalitterära tipslistan.
Jag återkommer med hårdgallrade latinotips lagom till skolstarten eller så.
Kul att lyckas väcka intresse för Angela Carter också. Kan säkert friska upp kommande diskussioner ännu mer.
Hur jag hinner? Men jag latar mig ju nästan bara hela tiden. Många språk? Nä, jag kan bara några latinska språk, som villigt stöttar varandra + engelska och stapplande tyska. Ville jag kunde ryska, kinesiska, japanska, arabiska eller något riktigt svårt!
Apropå japanska kan jag tipsa eventuella piratnerladdare om den japanska filmen + tv-serien Waterboys, om ett gäng på en pojkskola som börjar ägna sig åt konstsim. Japansk slapstick, ungdomsromanser och suveräna konstsimuppvisningar! Perfekt en lat dag som denna…
Tobbe | 2005-06-09 kl 10:13 | #Johan: Jag håller med dig om att littvetspråket kan vara krångligt och svårgenomträngligt. Utestängande!
Elin | 2005-06-09 kl 10:22 | #Men jag tänker att "en egen röst" betyder ungefär vad det låter som, ibland är det inte krångligare fast man tror det… Att hon kanske har ett eget sätt att skriva, att man när man läser hennes böcker inte tänker "men det här har jag ju läst tusen gånger förut" även om själva handlingen kanske inte är superoriginell. Att hon säger saker på ett personligt sätt? Eller så här: att hon är originell.
Det låter ju som det på det du skriver, att karaktärerna känns riktiga och levande. Att "akademiskt" kunna beskriva vad en bok ger en är ofta rätt meningslöst (utom på littvet, kanske…), det viktiga är, tycker jag, att man gör ett allvarligt försök att uttrycka vad man gillar och varför. Vad som händer i en när man läser. Jag tycker att det gör saker tydligare för mig själv, om jag inte bara lägger ifrån mig en bok, utan tänker: vad är det jag gillar/inte gillar med den här. Sen HUR man säger det spelar mindre roll!
Men nu känner jag mig tvingad att invända lite, Elin, och tala i egen sak. "Littvetspråket" är naturligtvis svårt och i någon mening utestängande - men vilket specialistidiom är inte det? I slutändan handlar det ju om att tillägna sig (och förhoppningsvis i förlängningen av den processen också genom egen kraft förändra) ett språk för att kunna beskriva och tala om saker som ofta är ganska komplexa. Det finns flumspråk i all akademisk diskurs, och humanister är ovanligt duktiga på att "snacka snömos": men det är nog rätt viktigt att inte kasta ut barnet med badvattnet. Mot varje charlatan på området kan man ju alltid ställa en underskönt skrivande Roland Barthes, en exakt formulerande Gerard Genette, eller en våldsamt explosiv Camille Paglia.
Exeget | 2005-06-09 kl 10:31 | #Jag är tvungen att nämna Sayers en gång till, bara i förbigående. Innan jag, för att framstå som mer modern, kastar fram den störste av de alla under senare år: WG Sebald. De av er som till äventyrs missat hans författarskap kan ju alltid söka upp länken här nedan och nysta er fram till titlarna därigenom. Allt han hann med att skriva håller högsta klass; rena käftsmällarna, faktiskt. Som en lågmäld Anselm Kiefer på prosa.
Exeget | 2005-06-09 kl 10:41 | #Johan: Han har som sagt sina poänger, Mendel-Enk. Men jag anser att han i likhet med många "knäppskallar" eldar upp sig i överkant, och rusar åstad.
Du skriver: "Jag sågs som konstig för att jag inte ville leka krig. En flicka som ville leka krig sågs i sig som konstig." Detta som exempel "på hur våldsideologin lärs in i pojkar" och "på skillnaderna mellan pojkars och flickors uppfostran".
Och visst, absolut. En väldigt vanlig notering. Men också en retorisk stilfigur som känns långt ifrån heltäckande, och därför rätt obehaglig när den upphöjs till världsåskådning. En typ av oerhörd förenkling, kort sagt, som boken i fråga excellerar i.
Ola K | 2005-06-09 kl 11:15 | #Man kunde ju förstås också passa på att nämna Alan Hollinghurst och hans The Swimming-pool Library och The Line of Beauty. Engelskt 1980-tal, aristokrati, Thatcher och homosexuella (ett oundvikligt ord i dessa sammanhang, tycks det) eskapader i Londons nattliv. Förvånansvärt litterärt (vad nu det egentligen innebär) och mycket bra.
Kom just på hur förträffligt Chapmans underhållande men tragiska biografi passar ihop med Hollinghursts romaner. Jag verkar ha fallit in i något slags tema här. Engelskt gay-liv, anyone?
Mattias P | 2005-06-09 kl 11:22 | #Jo, visst, Exeget. Alla har sitt fikonspråk, och såklart är littvetspråket uppfunnet för att kunna tala om litteratur. Och det funkar. Och jag behärskar det. Och nåt barn vill jag väl inte kasta ut, antar jag.
Men inför Johans känsla av att litteraturrecensenter använder begrepp som är svårförståeliga, ville jag medge att det är så. Och att man för att få vara med i de litterära kretsarna (typ Errata) inte måste behärska/begripa vokabulären. Att säga "vilken grym bok, det kändes som att den handlade om riktiga människor" istället för "Hög litterär kvalitet, karaktärsbeskrivningen är realistisk med en ton som lyckas med att både vara helt egen, och andas tyskt trettiotal" eller nåt…
Du gör det ju själv (är begriplig, menar jag…) när du säger: "underskönt skrivande", "exakt formulerande" och "våldsamt explosiv ".
Sen håller jag väl med om att det också är bra att försöka ta till sig språket, om inte annat för att få makten att säga saker på ett sätt som tas på allvar av "eliten" (vilka det än är).
Elin | 2005-06-09 kl 12:00 | #Efter en inventering av min hög med nyligen lästa böcker visar jag mig vara nästan skrämmande PK! Hör bara:
Joakim Lindengren | 2005-06-09 kl 13:04 | #"Att läsa Lolita i Teheran" av Azar Nafisi,
"Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop,
"Den Amerikanska flickan" av Monica Fagerholm,
"Pianolärarinnan" av Elfride Jellinek.
(Fast instuckna i smyg ser jag också "Block" av Ulf Karl Olov Nilsson, samt "Döden i Venedig av Thomas Mann…)
I "halvläst eller ska börja läsa"-högen:
"Dagboken" av Witold Gombrowich(stavas det så?),
"Mannen utan egenskaper" av Robert Musil samt 8-10 st. Maigret-böcker av Georges Simenon.
Känner Houellebecq-älskarna härinne till att han nyligen skrev en lång, uppskattande artikel om - vem gissar ni på - H. P. Lovecraft? Länk under "Homepage".
Jag har ibland märkligt svårt att minnas det som är betydelsefullt och gillade verkligen den här kommentaren: "Är det inte på något sätt nästan intressantast med de böcker man alltid glömmer att nämna i sådana här sammanhang?" (Mattias)
H. L. | 2005-06-09 kl 13:05 | #Jägarna på karinhall
Nazism, glädje och pornografi
Wiljkmarks enda läsvärda bok.
Annars rekommenderar jag:
Anonymous | 2005-06-09 kl 13:51 | #Nilsson av Claes Jurander som är en underbar serie om en nattvakt.
Instämmer. "Jägarna på Karinhall" är en modern klassiker. En inverterad moralitet …för att uttrycka sig akademiskt. Eller helt enkelt: en utmaning. Underbar stil. Underbar komposition. Citerar på måfå och i all hast: "Greve Ciano hade nått en sådan ställning i samhället att han kunde använda kulgevär vid all jakt. Han kände sig bättre till mods med ett vapen som vid behov kunde göra tjänst också mot människor. Och det var vad det just nu hade gjort. Var han medveten om det? Det är svårt att säga: han tyckte om att lämna andra och sig själv i ovisshet om sina motiv." (s. 329 i Modernistas vackra nyutgåva, med osedvanligt läsvärt förord av Steve Sem-Sandberg)
Ola K | 2005-06-09 kl 15:04 | #Lovecraft, no less?
Har ni lagt märke till vilken Lovecraftrenässans det är just nu? Eller: renässans är det inte - bland fansen har han ju aldrig varit borta - utan snarare en akademisering, rekontextualisering eller vad nu litteraturvetare använder för krångligt ord (berätta, ni littvetilluminati som läser detta!) för att beskriva det fenomen att en ny del av det litterära systemet tar till sig en författare. Hans böcker kommer inte längre enbart i sådana där underbara pulpiga pocketutgåvor med monster på, utan i strama klassikerserier försedda med akademiska kommentarer i fotnotsapparat. Jonas Ellerström skriver uppskattande om Lovecraft. Och så nu Houllestavfel.
http://www.smp.se/article_review.php?args=503626,106;25;34;0
http://www.gustavholmberg.com/tomrum/archives/002707.html
Gustav | 2005-06-09 kl 15:11 | #Ola K: Jag håller med om att Mendel-Enk är förenklad, men jag tycker att han måste vara det. Det krävs alltid en viss förenkling när ett system ska beskrivas, annars försvinner systemet i alla undantag och blir osynligt. Just det vänder sig Mendel-Enk mot, nämligen hur de bakomliggande strukturella orsakerna till våldsbrott görs osynliga. En bok som verkligen vill förändra måste också vara lättläst för att nå fler än en liten akademisk elit.
Johan: Sant med handlingsplanen. Jag tänkte mer på hur vi vuxna människor tillsammans kan ändra saker som vi blivit inlärda. Hur går man vidare? Hur kan kvinnor ändra sitt handlande och hur kan män ändra sitt handlande, konkret, i vardagen?
Klara | 2005-06-09 kl 16:40 | #"Böcker? Ja, jag läser mycket, jag har alltid läst mycket. Nej, jag vet inte om vi förstår varandra. Jag läser helst på golvet, men också på sängen, nästan alltid liggande, nej, det handlar då mindre om böckerna, det har framför allt med själva läsandet att göra, med svart på vitt, med bokstäverna, stavelserna, raderna, dessa omänskliga fixeringar, tecknen, dessa fastslagningar, dessa vanföreställningar som kommit ur människorna och stelnat i uttryck. Tro mig, uttryck är vansinne, springer ur vårt vansinne. Det har också med bläddrandet att göra, med jagandet från den ena sidan till den andra, flykten, medbrottsligheten i ett vanvettigt, koagulerat flöde, det har att göra med lågheten hos en överklivning, med att livet försäkras i en endaste mening, med att meningarna återförsäkras i livet. Läsning är en last som kan ersätta alla andra laster, eller ibland träda i deras ställe och hjälpa alla till ett intensivare liv, det är en utsvävning, ett förtärande beroende."
Ur Ingeborg Bachmanns roman Malina, en av de bästa böckerna jag läst. Finns inte översatt än (jag håller på…).
L. | 2005-06-09 kl 17:41 | #Klara: Förmendelenkling? Låt oss sopa alla jobbiga undantag under mattan, annars funkar inte teorin i praktiken. Den som vill kan få några y-kromosomer av mig, och känna sig välkommen över till den mörka sidan. *Darth Vader-flås*
Skämt åsido. När är en hel bok är byggd på den här sortens dikotomiska premisser tycker jag heller inte att resultatet blir särskilt intressant, det är min huvudinvändning mot Mendel-Enks bok.
Som någon sa: "Man har ju dock större möjligheter att överleva om man har klart för sig hur illa det står till, än om man inte anar det." (Tolkning valfri.)
Uppfostran är förstås central, men jag tror varken att barn eller vuxna är några slags neutrala lerklumpar som man i sann idealistisk anda kan knåda och forma enbart efter eget huvud. Att man ibland kunde önska det är en annan sak.
Ola K | 2005-06-09 kl 18:38 | #L.
Hallå? Du översätter Malina? Det är ju fantastiskt!! Det är en av de absolut bästa romanerna i tysk litteratur. Jag höll på att skriva min D-uppsats om Todesarten men det blev svårt, rent psykiskt. Hade jag haft tid hade jag själv velat göra det, men tyvärr är det omöjligt.
"Jag skakar på huvudet, Ivan lyfter handen på skämt för att slå efter mig, då kommer skräcken tillbaka, jag säger kvävt: Snälla, inte mot huvudet. Frossan försvinner efter en timme och jag tänker att jag borde berätta för Ivan, men Ivan skulle inte begripa något så vanvettigt, och eftersom jag inte kan tala med honom om mord, är jag hänvisad till mig själv, för alltid, jag försöker bara skära bort, bränna bort den här bölden, för Ivans skull, jag kan inte bli liggande i den här pölen av tankar om mord, med Ivan borde jag lyckas utplåna dessa tankar, han kommer att ta bort denna sjukdom ifrån mig, han ska frälsa mig. Men eftersom Ivan inte älskar mig, inte heller behöver mig, varför skulle han älska mig eller behöva mig en vacker dag? Han ser bara min allt slätare hy och gläder sig när han får mig att skratta, och han kommer att förklara för mig igen att vi är försäkrade mot allt, som våra bilar, mot jordbävningar och stormar, mot stöld och olycksfall, mot eldsvådor och mot hagel, men jag är försäkrad av en mening, ingenting annat. Världen har ingen försäkring för mig." (ur Malina, min översättning)
Har du ett förlag? Finns intresse?
agnes.of.the.islands | 2005-06-09 kl 18:52 | #Agnes:
Jag jobbar på det… Intresse tycks finnas, men inget är klart.
En liten bit till, som kommentar till alla kommentarer:
"…upplevelser som lämnar djupa spår kan förorsakas av en endaste blick på en sida, en erinring om fem ord på sidan 27 längst ner till vänster: Nous allons à l´Esprit. Det kan handla om ord på affischer, namn på husskyltar, titlar på böcker som ligger kvar oköpta i ett skyltfönster, en annons i en veckotidning, upptäckt i väntrummet hos tandläkaren, en inskription på ett minnesmärke, eller på en gravsten, något som träffar mig rakt i ögonen: HÄR VILAR."
L. | 2005-06-09 kl 20:32 | #Mm. Får mig att tänka på några rader i Roland Barthes Mytologier. Retoriskt frågar han sig (s. 209) hur många verkligt betydelselösa områden vi passerar under en dag och svarar: "Mycket få, ibland inget. Jag befinner mig där framför havet: otvivelaktigt har det inget meddelande. Men på stranden, vilket semiologiskt material! flaggor, reklamslogans, signaler, hotellskyltar, kläder, till och med solbränna, vilka alla fungerar som meddelande för mig."
Ola K | 2005-06-09 kl 20:50 | #Skulle också gärna vilja passa på lägga in en protest mot det som gör att man ständigt får dras med gamla länkar här. Visst, mina vänners fiskeklubb förtjänar uppmärksamhet, men knappast så här mycket.
Någon skrev:
"Det är isländsk dagispedagogik och liknande pedagogik i skolor och föräldrautbildningar som kan få patriarkatet på fall."
Det ligger säkert något i det där, men begreppet "föräldrautbildningar" är givetvis problematiskt. Och som förälder får man nog hitta oerhört subversiva miljöer för att det ska göra någon skillnad. (Upplevde idag ännu en härlig konfrontation med biologisthelvetet på jorden - BVC).
Sedan upplever jag kanske att citatet ovan är generaliserande i överkant (vilket sannolikt var avsikten). Jag tror faktiskt att även de flesta av våra barn är rökta, vilka förskolor som än råkar dyka upp längs vägen.
Sedan vet jag inte vad man ska säga om Stephan Mendel-Enk. Det finns säkert problem med hans bok. Tyvärr har jag inte läst den. Han verkar ju generellt ganska populistisk. Men det tror jag å andra sidan behövs. När de gäller genusfrågor får man inte gömma sig bakom elitism (även om det är ett bekvämt och bra förhållningssätt när det gäller mycket annat).
En sannolikt något mer (inte mycket dock) analytisk bok om maskulinitet, "och problemet med män", är Bob Connells "Masculinities". Visserligen är även den generaliserande, och ibland populistisk, men hans studier är intressanta. Boken ger även bra perspektiv för dem som förfasar sig över den här ROKS-karusellen. Särskilt för dem som ser mäns våldsamhet som resultatet av isolerade somatiska tillstånd. Så står man ut med en amerikansk karl som försöker få cred från PoMo-feministerna (Mendel-Enk är kanske en svensk motsvarighet?) är boken definitivt värd ett försök.
Vill man ha något ännu banalare och mer populistiskt kan man alltid ge sig på John Stoltenbergs "Refusing to be a Man". Den var en ögonöppnare för mig när jag var sisådär 16 (nåja, snarare kanske 18 eller 19). Nu är den mest skrattretande. Rent stilistiskt finns det dock något i den. Kanske mest på en ironisk nivå, men det kan ju också vara värt något mellan varven. Nu var jag hård. Hans analys är okej. Ibland blir det kanske litet grunt.
Ett annat bra tips inom området, för dem som inte räds psykoanalytiskt influerade teoretiker, är Gary Brooks och Ronald Levants "Men and Sex: New Psychological Perspectives".
Mattias | 2005-06-09 kl 21:38 | #Den överlägset bäst teoretiskt underbyggda av dessa tre. Och faktiskt, som den mesta amerikanska akademiska litteraturen, rätt kul att läsa.
Fler trådändar här än vad jag hinner dra i… De samhällsuppbyggliga evangelikerna lämnar jag därhän; har i sådana sammanhang bara tålamod med empiriker. Annat är det förstås om man gör skönlitteratur av det: då kan man få en sådan som Houellebecq. Det jag gillar med honom är kanske framförallt att han (främst i Elementarpartiklarna) försöker, i balzacsk anda, ta ett helhetsgrepp på ett fragmenterat samhälle, istället för att som ack-så-många-andra bara skildra det i fragmenterad form. (Hans Lovecraft-bok är f ö mig veterligen äldre än romanerna; bara översatt till engelska nyligen.)
Svensk samtid hoppar jag (av jävsskäl) också helst över. Men nog var konkurrensen kvalitativt sett mycket hårdare när Eyvind Johnson eller Sara Lidman var unga?
Tack särskilt för Ingeborg Bachman-citaten. Hoppas boken blir utgiven; åtminstone jag skulle läsa den.
Malte | 2005-06-09 kl 23:02 | #Jag har en känsla av att den svenska litteraturen har en uppsving just nu. Men det kanske är för att jag egentligen inte läst några unga samtida författare.
David | 2005-06-10 kl 0:31 | #Det känns ändå som om det finns folk med klassiska pretentioner medan det varit mest Skugge-aktigt bekännelsepladder innan. Jag tänker på t.ex. på Malte och Daniel Sjölin; jag har inte läst någonderas verk än men språklig experimentlust och idéer vet jag att det inte fattas. Även när jag läste C-J Vallgrens "Dokument rörande… Rubashov" gladdes jag åt att en relativt ung författare vågat ta sig an en ordenlig bit av världhistoriens mest dramatiska händelser och vågat fabulera och komma med spektakulära tankar. Dom med insikt får gärna uttala sig, så håller jag tyst.
Birgitta Stenberg läser jag just nu, och inte bara för att nästa nummer av Ryska huset handlar mycket om henne och om femtiotalets litterära liv; hennes självbiografiska svit är helt fantastisk. Framför allt Kärlek i Europa och Apelsinmannen.
Jakob | 2005-06-10 kl 1:32 | #Paul Andersson är en märklig figur, både helgon och djävul, och Europa är ett annat; öppnare, varmare och lite mer spännande.
Det är nästan så att man önskar att man var född på trettiotalet i stället…
Mendel-Enk-diskussionen: Jag tycker inte att boken är populistisk eller förenklad. Det Mendel-Enk har gjort är att ta fram de värsta exemplen han kan hitta i vårt samhälle. Det som folk verkar missa (inte bara här i Errata) är att de extrema fenomen som tas upp är manliga, vilket är poängen. Det är inte kvinnodominerade fenomen vilket är beviset på att våld och patriarkatet hör samman. Allt våld är inte manligt, men nästan allt och det vore konstigt om det inte hade ett samband - vilket Mendel-Enk försöker få fram.
Angående barns formbarhet tror jag inte att daghemspedagodik löser allt, men om ett barn aldrig får se alternativ till könsmönstrerna kommer de att bli samma formfasta massa som tidigare generationer. När jag växte upp var det mamma som pysslade med allt tekniskt som videon och så'nt. Det slutade med att min lillasyster är en av de få tjejer som har läst elprogrammet på gymnasiet. Mendel-Enk behöver inte berätta om personer som min mamma eller syster för att visa på en allsidig bild. De är undantagen som bekräftar regeln - om ni ursäktar en klyscha.
Johan | 2005-06-10 kl 6:35 | #Vi kanske ska bryta Mendel-Enk-diskussionen där? Manligt våld kan givetvis även förklaras biologiskt, men detta är, som jag sagt i en annan tråd, inte ett forum för att diskutera den urgamla frågan om arv vs miljö.
Betr uppsving i samtidslitteraturen, relativt sett, håller jag med. Men är som sagt jävig även i det…
Birgitta Stenberg hade jag ett par uppläsningar tillsammans med häromåret. Hon är rätt cool.
Malte | 2005-06-10 kl 8:15 | #Men Malte, ska du censurera blogginläggarna? Särskilt efter att du själv slängt in dängan "manligt våld kan givetvis(?) förklaras biologiskt också". Ingen annan hade ens tagit upp den biologiska tråden förrän du så tydligt förbjöd den. Tänk INTE på en rosa elefant.
kommentator från himlen | 2005-06-10 kl 8:29 | #Dessutom, att diskutera enskilda böcker blir så här. Diskussionen öppnar sig. Att bara slänga bestoflistor mot varandra kan bli väldigt trist till slut.
kommentator från himlen | 2005-06-10 kl 8:32 | #Well, censur och censur, ni kan ju ignorera mitt förslag om ni vill. Jag avsåg bara att detta trots allt var tänkt att vara ett samtal om litteratur, inte t ex om en ideologimättad och redan från början uttjatad tvistefråga som den om arv vs miljö. Men nu lämnar jag er i fred ett tag.
Malte | 2005-06-10 kl 8:43 | #Instämmer till 100%. Vad betr. "Ingen annan hade ens tagit upp den biologiska tråden förrän du så tydligt förbjöd den" så försökte jag faktiskt snudda vid den ovan, i ett fåfängt försök att nyansera. Men jag var väl inte TYDLIG nog. Tack också för mig.
Ola K | 2005-06-10 kl 8:58 | #Lovecraft var uppe på bordet såg jag. Trots idoga försök har jag ännu inte riktigt lyckats uppskatta honom till fullo, det finns återkommande stildrag där som kan kännas lite väl lättparodiserade: ett berättarjag, på randen av ett snart utlöst vansinne eller i klorna på en "namnlösa fasa", återberättar ett arkeologiskt äventyr (etc.) i en karakteristisk Lovecraftmiljö. Men det finns ju något där. Ändå. Den där penguinutgåvan (två stycken olika samlingar har jag för mig?) är redigerad av Joshi, den främste auktoriteten på L och som även bedriver bokförlaget Arkham Press. Något för nitisk herre kanske, de omfattande noterna tar nästan upp vilken slips L bar när han skrev den eller den novellen. Houellebecqs bok kan vara sparken i röven man behöver, för det är ju ofta lite "geek-varning" över L:s apologeter som rätt ofta förlorar sig i trainspottingläge. En annan lite kultförklarad (kompis med engelska neofolkgruppen Current 93) och Lovecraftinspirerad författare som förtjänar att nämnas här är Thomas Ligotti, vars lilla mästerverk "Last Feast Of Harlequin" bl.a. kan hittas i den av Joyce Carol Oates redigerade "American Gothic" - samlingen. Bör definitivt intressera er Errata- läsare som är öppna för den lite föraktade genren skräck/gothic.
Henrik T | 2005-06-10 kl 9:57 | #En fråga till panelen: kan man fortfarande skriva skräcknoveller idag, eller är det en genre som stelnat till en pastisch? Vad skulle en författare kunna skrämma oss med?
H. L. | 2005-06-10 kl 11:26 | #H.L: Döden?
Therese | 2005-06-10 kl 14:30 | #Ansvaret?
Tobbe | 2005-06-10 kl 14:38 | #En författare som ofta skriver samma roman om och om igen, men ändå, enligt mig, har förmågan att ställa läsaren inför ganska hisnande och obehagliga perspektiv, är JG Ballard. Hans senaste böcker påvisar scenarier för vad som kan hända när den rika, välutbildade "spjutspetsklassen" bakom elektriska stängsel, övervakningskameror och vaktbolag plötsligt får en filosofi, bortom ont och gott s.a.s. Skrämmer iallafall mig.
Henrik T | 2005-06-10 kl 14:58 | #Carl Sandburg, Ferlinghetti, Bodil Malmsten, Dostojevksi, Wordsworth, Ekelöf mfl
Daniel L | 2005-06-10 kl 16:20 | #Är jag den enda som älskar Martin Amis? "The Information" (Information, alfabeta 95) nämner jag i samma andetag som Lolita och Madame B om jag måste välja. Ingen annan? Har ni läst?
Joel | 2005-06-10 kl 23:55 | #Jo, jag. Men jag tycker nog att Money är Martin Amis bästa. Kan även rekommendera hans kritiksamling The War Against Cliché och hans självbiografi Experience.
Malte | 2005-06-11 kl 8:34 | #Om man läser exempelvis Bob Connells bok (som jag nämnde ovan) blir faktiskt inte kopplingen mellan litteratursfären och manligt våld särskilt långsökt.
Men Malte:
"Jag avsåg bara att detta trots allt var tänkt att vara ett samtal om litteratur, inte t ex om en ideologimättad och redan från början uttjatad tvistefråga som den om arv vs miljö"
Vad är det där för litteratursyn egentligen. Tycker du verkligen så? Det ter sig något absurt med en litteratur (eller diskussion om denna) som ställer sig fri från idéer. Visst, det hade varit skönt och befriande om det vore så, men i praktiken: hur många verk finns alls kvar att förhålla sig till med den synen? Houellebecq är ju en enormt ideologiskt driven författare, om man nu skulle tycka att han förtjänar mer utrymme i den här diskussionen.
Är det möjligt att alls diskutera litteratur utan sådana kopplingar som görs ovan? Och ännu viktigare:
Är inte innehållet i en diskussion verkligen dess innehåll? Som empiri-anhängare (eller till och med empiriker!?) torde man inte ha något annat val än att även se en diskussions bölder och ovälkomna utväxter som en del av densamma.
Din syn på empiri och positivism är snarast förvånande. Jag menar, även inom naturvetenskapen (om man bortser från allt det ålderdomliga arbete som utförs "på golvet"), börjar ju det där att överges.
Det här skriver jag inte för att ställa mig in - jag tycker att "Livet på den här planeten" är både bra och intressant. Däremot förvånar det mig oerhört att den är skriven av en så hårdnackad positivist. Faktum är att jag inte ens tror på det.
Angående Lovecraft:
Mattias | 2005-06-11 kl 8:35 | #Det är väl underförstått av er diskussion möjligen, men det jag känner när jag läser Lovecraft är att jag sannolikt läst hans noveller som pastischer om de var skrivna i en samtid. Och är inte det största problemet med honom att han är så oerhört ojämn att helheten blir på gränsen till oläsbar?
Det gläder mig om jag är oförutsägbar. Men eftersom det här samtalet inte heller var avsett att handla om mig överlåter jag åt andra, om någon skulle vara hågad, att svara. (Detta även pga brist på tid, och absolut inte för att vara oförskämd.)
Malte | 2005-06-11 kl 10:07 | #Har det korats nån vinnare av tipsrundan än? Tror jag lägger min röst på L:s kommande översättning av Ingeborg Bachmanns Malina. Men där finns många finfina pretendenter, förstås. Och finge man lägga en motröst så skulle jag …asch …strunt samma.
Tycker annars att det citeras för lite ur anförda titlar. Inte bara för att ett någorlunda väl valt citat i bästa fall ställer fram texten i fråga i en sorts omedelbar, krass blixtbelysning utan också för att, som H. Engdahl skriver: "Citatet är den sanna kritiken. ATT det valts, är det uppriktigaste omdömet, och citatets lydelse är den bästa beskrivningen." (Meteorer, 1999)
Många invänder säkert: ett lösryckt citat förminskar bara, fragmenterar, förvanskar etc. Men som sagt: generellt sett.
Szymborska har f.ö. inte nämnts: "Hur ska man leva frågade mig i ett brev / en som jag tänkt ställa / samma fråga." (ur Människor på en bro, 1986, övers. Anders Bodegård)
Malte som positivist? Tja, varför inte. Har för egen del mer tänkt mig honom som en ovanligt pigg pessimist. En lite roligare etikett, kanske. Ditkletad med obligatorisk ögonglimt.
Ola K | 2005-06-11 kl 11:13 | #Szymborskacitatet påminner om när en rabbin i Krakow drömde att hans käre kollega i Prag hade en kruka guld gömd under sin säng. På vägen till Prag för att hämta guldet möter han rabbinen från Prag, som berättar att han själv är på väg till Krakow, där han i drömmen sett en kruka guld under rabbinens säng.
Tobbe | 2005-06-11 kl 13:29 | #Ja. Eller överhuvudtaget om Julio Cortázar.
Ola K | 2005-06-11 kl 15:14 | #Allt jag kan säga
ligger utom räckhåll
som silvret hos pantlånaren
(fritt ur minnet)
agnes.of.the.islands | 2005-06-12 kl 0:18 | #Apropå Houellebecq och Lovecraft. Jag översatte Houellebecqs Lovecraftbok på uppdrag av Fischer & co för två år sen, men de har varit sega med att ge ut den. Senaste budet är att den kommer att publiceras i slutet av 2005. Boken (Houellebecqs förstlingsverk för övrigt; publicerad 1991) är inte bara intressant för Lovecraftläsare, den är också ett slags credo för Houellebecqs eget författarskap. Ett utdrag ur den nyligen utgivna engelska översättningen finns att läsa på The Guardians hemsida.
Kennet K | 2005-06-12 kl 20:06 | #Ola K, Malte, Kennet K: tack för all värdefull Houellebecqinfo!
Pyret | 2005-06-13 kl 10:03 | #Alltså, ursäkta om jag verkar helt… Men har någon läst "Den svarte prinsen" av Iris Murdoch? Jag läste ut den idag, och slutet gör mig hetl konfys. De fyra "efterorden" omkullkastar allt, eller gör de inte det? Jag blir sur och lite besviken, det känns lite som "…och så vaknade han och det var bara en dröm." Ska jag tro på fiktionen och de känslor jag haft o arbetat med under läsningen, eller ska jag kasta det över ända? Väldigt postmodernt känns det i alla fall, men jag vet inte om jag är redo…
Elin | 2005-06-13 kl 18:26 | #Har tyvärr inte läst "Den svarte prinsen" men slutet verkar menlöst. Av alla paralleller lyckas jag för ögonblicket bara erinra mig en gammal Prodigy-video (!) där protagonisten, som man dittills betraktat som ett misogynt manssvin, i slutscenen ställer sig framför en spegel och tada! i stället visar sig vara en KVINNA.
Fyndigt, anser kanske någon. Men videon blir ju varken bättre eller sämre för det i det här fallet bättre. Fördomarna den under 95 procent av tiden spelat på känns fortfarande lika sjaskiga, och den ängsliga knorren på slutet bara som ett lättköpt sätt att komma undan.
Vad gillade du boken annars?
Ola K | 2005-06-13 kl 19:48 | #Nej. Inte menlöst. Inte postodernistiskt. Grejen med Murdoch är att hon beskriver den där obsessiva förälskelsen så övertygande att man inte riktig att ser de andra karaktärernas perspektiv. Men det finns, säger hon med eftermälena. Läs även "The Sea, The Sea" för att bättre förstå den här oerhörda identifikationen med besatthet.
Det är värt en ordentlig diskussion hur Brad Pearson är konstruerad. Tänker särskit på scenen där han måste bli våldsam för att kunna genomföra koitus. Kontrastera det med Julianscenen där han ligger på mattan och genomlider den första vågen av förälskelse.
Ursäkta, men den här romanen är jävligt bra. Och glöm inte att Murdoch var en andlig OCH köttslig författare.
Agnes | 2005-06-13 kl 22:09 | #Jo, alltså, visst, jag har ju hela tiden varit helt insugen i romanen. Tyckt att han visserligen är ett kvinnofäraktande svin, Bradley, men levt mig in i hans känslor och kärlek. Det är briljant, visst är det. Men jag har problem med slutet. För mig är det inte bara så enkelt som att Murdoch säger att han inte kan se deras perspektiv, det är också så att hon sabbar lite av briljansen i boken genom att låta mig höra de andras "sanningar" eller "lögner".
Elin | 2005-06-13 kl 23:53 | #Men jag håller med dig, Agnes, om att Bradley Pearson är intressant konstruerad. Han framstår som mycket levande, mycket för att man både har sympatier och antipatier gentemot honom, tycker du inte? Sexet tycker jag är obehagligt, beskrivningen av hur Julian reagerar är så jävla verkligm och sorglig. Men han är hela tiden INUTI sig själv, väldigt lite i kontakt med eller intresserad av hur andra tänker och fungerar. Men det är intressant att läsa en sådan person inifrån.
Är det någon annan som har läst och har synpunkter?
Elin: Funderar på hurdan romanen hade blivit utan de sista breven. Vad är det du tycker hon sabbar? Briljansen i boken säger du. Hur menar du? Det vore intressant att höra dig utveckla det mer.
Agnes | 2005-06-14 kl 8:01 | #Agnes:
Elin | 2005-06-14 kl 10:49 | #Jag vet inte. Det där med briljansen är jag kanske inte helt säker på. Men jag kände mig besviken och förvirrad när jag läst efterorden. Antingen kan de läsas som att "sanningen är alltid mer komplex än den bild som en person kan ge. De har alla olika versioner av det som hänt." Eller så läser man det som "de bara ljuger och förskönar för att rädda sig själva. " Jag vet inte om min frustration kommer av att jag nånstans ville ha en ENKEL läsning, det känns ju lite mesigt isåfall. Men jag tycker nog ändå att författarens röst blir otydlig, alltså att jag inte vet om hon står på Bradleys sida eller inte.
Men jag får väl läsa nåt mer av henne, som du säger, eller bara låta den ta lite tid. Kanske gillar jag itne att deras röster i slutet omkullkastar hur de varit i hans berättelse? Något som isåfall tyder på att jag faktiskt trots mina protester identifierat mig med Bradley.
Hur läser du det?
Elin:
"…varje mening, oavsett hur den kan tydas i efterhand, tycks till att börja med säga oss något bokstavligt begripligt, något ursprungligt…
Roland Barthes, S/Z, s 16.
L. | 2005-06-14 kl 11:06 | #Jag är inte säker på att det inte kan läsas på fler sätt. Exempelvis har Murdoch sagt att Pearson och hans yngre författaradept (har glömt vad han hette, Julians far alltså) är olika versioner av hennes eget författarjag. Om man ser det som att Pearson är en renodlad asket, den där kompromisslösa hårda genialiska kärnan varje seriös författare väl vill finna fram till i sitt skrivande - att skriva den där klara kristallina texten som innesluter hela universum -så tycker jag att relativeringarna som sedan följer genom de andra figurerna är intressanta.
Å ena sidan spricker plötsligt bilden av denne författare upp i ett prisma. Man ifrågasätter sin egen läsning av hans historia och förstår att man själv har en längtan efter perfektion som kan medföra den där sortens grymhet som han ju också kännetecknas av. Manundrar om det var en enda stor lögn. Å andra sidan pendlar det tillbaka och de andra figurerna (tycker jag iallafall) förlorar i längden eftersom de dels inte verkar ha förstått något av Pearson och dels verkar svaga, opportunistiska, undvikande, lögnaktiga, ja helt enkelt "normala". Därför tycker jag att det sista kapitlet gör romanen mycket intressantare. Absolutismen ifrågasätts, samtidigt kvarstår dess styrka även efter angreppen på dess trovärdighet.
Det finns mycket mer att säga…
Agnes | 2005-06-14 kl 14:39 | #Vilken klok läsning, Agnes! Nu börjar jag hålla med…
Elin | 2005-06-14 kl 20:20 | #Och detta med att de två gubbsen ska (kan) läsas som två sidor av Murdoch är ju inte helt oväntat. Hon för ju genom hela boken en diskussion om konst och författande, om olika strategier i det. hela deras vänskap är ju byggd på skrivandet, och snacket om skrivandet. En tävlan mellan dem.
Men då borde man ju också kunna se Julians uppvaknande författande som en tredje sida? En ungdomlig, vild, helt oslipad. Ett flöde att ryckas med i, kanske. Fast då framstår julians egna ord i efterordet som rätt deppiga, när hon säger nåt om att unga människor inte borde få skriva, inte borde bli uppmuntrade att bli författare. Lite det som en annan errata-diskussion handlade om, lära och leva eller lära att skriva. men om hon är flödet eller vad man nu kan tänka sig, så vill man ju inte tygla hennes ungdom?
Absolutamente! Julian är förstås den intressantaste av dem alla. Man kunde t.ex. ata att hon symboliskt tar med sig det hon hämtar hos sin älskare och för det vidare, men det verkar knappt vara grejen. Kanske är Julian framförallt den nya tiden? Det där med samtalsgropen t.ex. (eler hur det är översatt) som Murdoch verkar tycka är helt absurt.
Samtidigt är hon ju barnet, det vilda som du säger, det kreativa som tar med stenar från stranden och skapar konst ur intet.
Mste nog läsa om slutet…
Intressant också den väldigt skarpa kritiken mot psykoanalysen samtidigt som Pearson-Julian-historien är mycket freudiansk.
Agnes | 2005-06-14 kl 21:39 | #Mm, och det där jäkla Posttornet som står som en fallos utanför Bradleys hus! Vid ett tillfälle lutar det sig fram och "tittar in "genom fönstret, fast Bradley kommenterar att det förstås är omöjligt…
Kopplingen mellan Julian och Hamlet också !Han knullar ju henne för första gången när hon står i Hamletkostym och han har fått reda på systerns död. Läskigt! Men hon är den unge mannen (namnet!) som … tja, hjälp mig här! De pratar ju väldigt mycket om Hamlet, Bradley kommer med en massa teorier om vad den "handlar" om. Han säger tex att ingen ung människa kan förstå Claudius. I vilket jag väl måste ge honom (Murdoch?) rätt, för det gör i alla fall inte jag…
Elin | 2005-06-15 kl 9:04 | #På tal om Mendel-Enk och lite annat - män slåss väl inte pga att de är män?? Män slåss för att de är idioter. Och att de skulle bli bättre för att de går i "Isländsk förskola" är väl tveksamt. De flesta män som slåss gör ju detta pga att de har problem med sin manlighet och sin identitet. Så att tvinga alla gossebarn att leka med dockor lär knappast lösa några problem - tvärtom det är "mjukisarna" man skall akta sig för.
Vad gäller bestof-listor, är det inte dags för lite tvärtom snart?
Anne | 2005-06-15 kl 13:24 | #Mitt tips i den kategorin (förutom Da Vinci koden då förstås…) är Janet Evanovich's Stefanie Plum serie. De böckerna är så dåliga att de är "bra". Fast det är ju fint om man klarar av att läsa om mormödrar som spränger begravningsbyråer o liknande i New Jersey förstås.
Om vi ska ägna oss åt empiri (vilket somliga tydligen tycker, trots att det är ett ruttet och förlegat förhållningssätt), visar all "forskning" att alla män slår lika mycket.
Det är ingen skillnad mellan arbetare och akademiker, eller mellan hårdisar och mjukisar. All EMPIRI på området visar att den enda skillnaden mellan lågutbildade och högutbildade är att de högutbildade slår mer effektivt både i avseende på smärtåsamkan och eftervarande osynlighet.
En mer adekvat analys torde vara: kvinnor (och även män, faktiskt) bör akta sig för män, och sedan en punkt.
Mattias | 2005-06-15 kl 14:46 | #"Alla" män bör kanske bara i somliga fall tolkas bokstavligt. Snarare är det en förenkling av "alla sorters män". Om nu någon mot förmodan skulle undra, eller alls bry sig.
Mattias | 2005-06-15 kl 14:48 | #Min invändning var inte mot att män slåss utan mot någon sorts idé att det bara är pga att man är man som man slåss. Det är ju ungefär lika idiotiskt som att säga att alla män är djur.
Anne | 2005-06-16 kl 15:23 | #Slåss gör man eftersom man är "idiot" (oavsett samhällsklass, sexuell läggning osv). Finns även en del kvinnor som slåss - börjar tex bli vanligt att tonårstjejer banka på varandra ute på stan numera (och inte fan blev de mindre "idioter" för det…).
Hej allihopa!
Gabriela | 2005-10-24 kl 0:06 | #Jag skall göra ett författarprojekt tills på fredag och har panik över innehållet, då jag inte läst boken än. Är det någon som har läst Boken Havet, havet havet av Iris Murdoch och skulle kunna tänka sig att skriva ner kort om vad bokens centrala tema är och varför m.m?
Skulle vara så underbart!