Malte Persson: Errata

Beethoven rules ok! Sena pianosonaterna, ah - cissmollkvartetten, oh!

Minnesvärd också för att han i marginalen till en dålig recension lär ha antecknat något i stil med (här kanske någon germanist kan fylla i detaljerna?) "Det jag skiter är mera intellektuellt än vad kritikerna skriver" - ett citat helt i klass med Goethes "Han kan slicka mig i arslet".

Ah, den stora klassiska traditionens odödliga mästare!!! Darra i vördnad…

Den här formuleringen tycker jag om: "Litteraturen som sådan är på en gång demokratisk, i princip tillgänglig för alla, och aristokratisk, såtillvida att den på intet sätt är beroende av att vara tillgänglig för alla."

Sorry grabbar, men jag kan inte låta bli: Jag ser fram emot den dagen folk börjar darra i vördnad inför några kvinnliga mästare också. Men det kommer väl om några hundra år …

Jag har redan räknat upp ett dussin mästare som råkar va kvinns och som jag darrar inför. Skälver. Skakar. Konvulsiviskt.

Ett annat boktips f ö:

Tsao Hsueh-Chin, "Dream of the red chamber" - mästerlig kinesisk Proust från 1700-talet, otroligt långsam, detaljrik och närgången i skildringen av livet i ett stort palats (bestående av otaliga paviljonger; rött är visst lyckans och rikedomens färg) i 1700-talets Peking.

Har någon förresten läst någon av Robert van Guliks deckare? Utspelar sig i kinesiskt 1200-tal, hjälten är en domare Li, som löser alla tänkbara gåtfulla mord med miss Marpleskt skarpsinne. van G var holländsk diplomat och hängiven sinolog. Udda underhållning.

Precis här, när kvinnliga mästare och asien är uppe på tapeten, måste också nämna Murasaki Shikibu nämnas, kvinnan som skrev "Berättelsen Om Genji" i början av 1000- talet. Långsam, estetiskt kontemplativ skildring av livet inom det japanska hovet under Heian-perioden. Delar av den finns översatt till svenska, men jag tänkte i första hand på Edward G. Seidenstickers prisade översättning av hela verket.

http://mcel.pacificu.edu/as/students/genji/homepage.html

Intressanta rekommendationer där Tobbe, nytt för mig iallafall. På tal om Paglia tidigare, visste du att hon nyligen har skrivit en bok om världens 43 bästa poem (Break, Blow, Burn)? Låter intressant. Inget du har kikat närmare på?

Nix, inte än - hon blev sågad nånstans såg jag, men det är ju inget att bry sig om. Lär hinna fram till den framemot jultiden eller så.

Jag är svag för både Japan och Kina. Gillar Lafcadio Hearn också. I min vildvuxna boksamling har jag tre fina böcker om japansk kultur, seder och bruk och historia, tryckta i början av 50-talet för amerikaner i första hand, antar jag, som ockuperade Japan till -52, om jag inte minns fel.

Där kan man läsa om Edos sista tid, namnskick, fasaner, de i gult inbundna böcker som var väldigt populära under sista Edotiden (varför gult? varför heter deckare "giallo", alltså gul, på italienska? det har med färgen på banden att göra vet jag - men var kommer det ifrån? Yellow press?) samt matsu-ga-oka tokeiji-templet, där kvinnor kunde söka skydd undan sina makar.

Jag måste åka till Japan snart. Kina har jag varit i och jag rekommenderar alla öht att ta sig dit. Det är extremt intressant, överväldigande på alla sätt!

Helena: Välkommen att läsa min serie om Else Lasker-Schüler och hennes lyrik. Hittills har jag publicerat tre avsnitt (långa respektive överlånga, kanske inte helt anpassade till mediet). Här är en länk till det första: http://www.bodilzalesky.com/blog/2005/06/06/else-lasker-schuler/

Själv är jag nog mer "japantillvänd". Får väl skylla på tidiga möten med Mishima, Kawabata och Kurosawa. Lafcadio Hearn är förstås en favorit, har de få svenska utgåvorna, men skulle gärna vilja ha de mer utökade samlingarna på engelska. Likaså Akutagawas berättelser (som Forest Whitaker, när han inte hugger ner åldrade gangsters, bär omkring på i filmen "Ghost Dog" av Jim Jarmusch). En fin liten skrift är ju Tanizakis sympatiskt konservativa "Till Skuggornas Lov" om den specifika japanska sensibiliteten och dess förhållande till det västerländska.

Känner också ett "måste" beträffande en resa till Japan. Fast jag är rädd att läget kommer vara likadant även om 10 år för mig. Det är en kostsam resa om man ska vara där ett tag.

Jäpp, Japan är ett måste. En poet som debuterade samtidigt som jag vann ett underligt japanskt pris och fick åka dit på deras bekostnad i nån vecka eller så. Utan att ens vara översatt! Man kanske kan få nåt Japanstipendium…?

Själv fick jag f ö en robot som min farfar köpte där ca 1972 - och som jag haft bort i nån flytt, grrrrr! Kan inte glömma det. Den hade luckor med kanoner i bröstet, blinkade och bullrade som f-n.

Har du förresten sett BBC-serien Japanorama? Lite lättare, men grymt underhållande om japansk science-fiction, skräck, yakuzan, ungdomskult, pop osv. Kommer troligen aldrig att köpas in av svensk TV, tyvärr, eftersom den inte fördömer vare sig de sexuella eller kommersiella avarterna, utan bara redovisar rakt upp och ner, med gott cockneyhumör. Och den är samtidigt för bra för 3-5:an. Den finns emellertid på Pirate Bay. Ladda ner! 3 ½ timmes strålande underhållning!

Haha. Länge leve BBC. Kunde dom inte vrida lite på den däringa satelliten, Astra 2D eller vad den heter? DET vore verkligen public service. (Hade jag haft bredare bredband hade jag genast laddat ner Japanorama.)

Apropå att darra inför gigantiska kvinnor vill jag här återge en apokryfisk anekdot om Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding:
Selma hade skrivit till Gustaf och klagat på hanses ohyfsade beteende. Gustaf svarade brevledes:
"I skitande ställning jag mottog ert brev, ju mera jag läste ju mera det blev."
Se, där har vi en riktig poet.

Dagens munterhet för undertecknad: Malte recenserar deckare som utspelas i Göteborgsmiljö, skakar på huvudet över dess reaktionära samhällskritik och skriver: "(…)kan störa åtminstone en kritiskt inställd läsare som själv aldrig varit rädd för att röra sig i Guldheden efter mörkrets inbrott".

Malte, din tuffing!

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=220152

Min farsa har läst allt av van Gulik. I rysk översättning. Det ni!

Finfint! Det finns en del Gulik på svenska också. Ellerströms gav t ex ut De kinesiska labyrintmorden, för nåt tiotal år sen.

Annars, eftersom Malte inledde denna post med att sucka över demokratin, tänkte jag bara servera en länk till en venezolansk bloggare - vilken jag härmed rekommenderar som motgift mot den artikel som nyligen stod i DN om Venezuela, och vilken bygger på en demokratisyn som är vitt skild från åtminstone min. Länk nedan.

Nu ska jag koppla ner datorn och läsa böcker istället.

Helena: Det vore onekligen vällovligt att bryta den manliga dominansen inom klassisk musik. Du kanske kan rekommendera några kvinnliga kompositörer i klass med Beethoven, Bach, Wagner och Mozart t.ex.?
Tobbe: Jag uppfattar inte Maltes tankar om demokratin som en suck, snarare påpekar han en aspekt vilken åtminstone jag finner positiv.
F.ö. (apropå Japan) så ser jag fram emot att läsa Boris Akunins senaste Fandorin-deckare, vilken enligt uppgift ska utspela sig i Japan. Som Japanolog torde Akunin dessutom lyckas förmedla samma känsla av autenticitet som i de två av hanses tidigare böcker jag läst; "Vinterdrottningen" och "Leviathan" (Har ännu inte fått tag på "Turkisk Gambit")

På tal om Maltes recension i GP: Jag tycker att Åke Edwardsson alltid har överdrivit våldet i Göteborg.
Läste en av hans tidiga deckare "Gå ut min själ", vilken fick Mariaplan att framstå som ett slumkvarter i New York. Och även om Majorna ligger en bit ifrån Guldheden när det gäller "lugn och ro" kan jag inte påstå att jag kände igen mig över huvud taget i beskrivningen.

Nä, Malte kanske inte suckade - det var nog snarare jag själv, men inte över demokratin utan snarare det faktum att den sitter så trångt på så många håll - som i Venezuela.

Kvinnliga tonsättare finns väl rätt många idag, själv gillar jag t ex Sofia Gubaidulina och Nadia Boulanger. Karin Rehnqvist är en svensk tonsättare som är bra.

Historiskt har antagligen funnits en del förlorad talang i de stora musikfamiljerna, t ex Bach, Wolfies syster borde rimligen ha kunnat skriva en del hon också (det kanske hon gjorde?) - och så finns hustrurna, Clara Schumann, t ex, som också var tonsättare. Men spelas hennes musik?

Bodil: Tack! Det var mycket intressant att läsa. Tänk vad det finns mycket spännande som man (jag) inte känner till. Är tyvärr ingen hejare på tyska, men lyckades hanka mig fram genom citaten i alla fall. Finns det någonting översatt?

Tobbe & Joakim: Tur att du är så lärd, Tobbe … Annars hade jag tänkt föreslå att jag visst kunde namnge några kvinnliga kompositörer i stil med Mozart och Beethoven om herr Lindengren i sin tur kunde tänka sig att vaska fram motsvarande mängd 1700- och 1800-talsfäder som varit pappalediga med tio barn.

Visst är det mysigt när stämningen blir lagom spänd och aggressiv i kommentarspåret? :-)

Nu återgår i alla fall jag till mitt slut-på-terminen-vin … skål på er.

Va? Aggressiv? Moi? Jag berömde ju Tobbe och var i övrigt, tyckte jag själv, lite lagom putslustig, så där …

Egentligen var det nog mest den passivt-aggressiva tonen i de patriarkala tillropen jag tänkte på, Helena … :-)

Jag är lugn som en filbunke.

Givetvis är det djupt orättvist att inte Nannerl fick tillfälle att skriva musik som sin bror. Vem tycker nåt annat? Och jag är verkligen inte ironisk.

Däremot anser jag att det hade varit olyckligt om något institut i Wien på den tiden bestämt att inte han skulle få skriva si och så mycket för att hon skulle skriva det istället. Det är där jag inte hänger med - jag skulle velat ha maximal mängd symfonier av dem bägge!

Vad tror ni f ö om boken i länken nedan? Nån som läst? Nåt att översätta? Den handlar om den 12-åriga Nannerls dröm att bli tonsättare!

Bodil: Mycket intressant om Else Lasker-Schüler - men jag hittar bara första delen? Är jag dum eller har du inte lagt upp fortsättningen än?

Nu hittade jag.

Tobbe, jag skrev ju "… några kvinnliga mästare också." Jag skrev inte "… några kvinnliga mästare i stället."

Apropå, så har jag precis börjat läsa Ebba Witt-Brattströms "Moa Martinson – skrift och drift i trettiotalet" och hittar en del godbitar redan i inledningen:

"Avhandlingen hade inte kunnat skrivas vid något annat universitet än Stockholms. En första förutsättning har varit den godmodigt patriarkala, oredovisat värderande och snäva bild av den litterära traditionen som förmedlats av dess litteraturvetenskapliga institution. Det har varit en mycket stimulerande uppgift att utveckla ett metodiskt alternativ till denna historiesyn och den därmed förknippade läsarten."

Detta skrev Witt-Brattström 1988 och jag har inte läst litteraturvetenskap på universitetet, men undrar förstås hur mycket som har hänt sedan dess?

Naturligtvis skulle jag inte kunna vaska fram en enda pappaledig fembarnsfar från 1700-1800-tal, eftersom det inte förekom dylikt på den tiden. Det är ju därför finns det ytterst få kvinnliga kompositörer från epoken ifråga, och det i sin tur gör det ju aningen befängt att efterlysa dylika så fort någon nämner en manlig dito. Att utkräva någon slags retroaktiv könskvotering faller ju på själva anledningen till ett sådant krav, nämligen att det på grund det utövade kvinnoförtrycket saknas kvinnliga konstutövare från tiden ifråga.
Varför sitter jag och försöker formulera självklarheter på ett pedagogiskt sätt? Keeps me off the streets, i suppose…

Jag är övertygad om att det skulle gå att hitta fantastiska hemmapappor på 1700-talet. Detta var ju dock det storartade sekel då New York hade en transvestit till guvernör och en viss engelsk dam införde modet att vara topless på fester. Jag menar: det mesta av det bästa fanns redan då, om än i lite andra varianter än idag…

Jag har läst litteratur i Sthlm, ungefär samtidigt som EWB skrev sin avhandling där - själv tyckte jag det var helt gräsligt, och det var första gången i mitt liv jag nästan helt tappade lusten att läsa skönlitteratur. Sen flydde jag därifrån och återhämtade mig relativt snabbt.

Teoretisk filosfi däremot, mitt första ämne (fast jag gjorde inte riktigt klart C-terminen där heller - brukar skylla på Wittgenstein…) var härligt, utmanande, ifrågasättande, skarpt - där lärde jag mig att tänka medvetet, och ett varv till. Alla borde ta några terminer filosofi. Åtminstone en grundkurs. Så lär man sig också att inte så lättvindigt underkasta sig olika teorier och ideologier…

Jag förstår till fullo att det var stimulerande för henne att arbeta emot de etablerade värderingarna på institutionen. Jag hade t ex Göran Hägg som hånskrattande föreläsare. Urk.

EWB lär vara mycket inspirerande själv på Södertörn idag. Intressant nyckelformulering i hennes text är väl "det oredovisat värderande". Just det - och det är just problemet inte bara i litteraturvetenskapen utan öht: förgivettagandena är det som måste tas isär. Med skarpa argument i första hand.

Skulle jag börja om att plugga skulle jag kunna tänka mig att skriva om kanonbegreppet under EWB, bara för utmaningens skull.

Tobbe, du har så rätt! Värdet av härligt, utmanande, ifrågasättande, skarpt tänkande har verkligen gått förlorat. Önskar själv att jag läst filosofi vid universitetet för att uppnå den grad av självständig reflektion som du talar om i ditt inlägg. Känner ändå att jag kan ta del av dina stimulerande inlägg och bli utmanad av det fria tänkandet!

Tobbe: Var har du hittat det där om New York? Inte för att det förvånar mig, tiden strax efter revolutionen i USA måste varit grogrund för alla möjliga slags progressiva idéer, men jag blir lite nyfiken ändå.

Själv läste jag iallafall en A-kurs i teoretisk filosofi i Sthlm. Sedan tappade jag bort mig under B, hade inget intresse för vare sig medvetande- eller språkfilosofi och mina läskurser, bl.a. en om Heideggers "Varat och Tiden", rann ut i sanden. Ack ja. Fast något snappade jag väl upp hoppas jag. Om inte annat fann jag mina intellektuella begränsningar, möhö.

Och rent allmänt sådär, vad gäller alla "jämlikhetsrelaterade" diskussioner som dyker upp här och annorstädes, har jag kommit fram till samma slutsats som Jesus (Jesus & Pals) i "Southpark" då han blir tillfrågad av Kyle om det är rätt att ge hans rullstolsbundne farfar dödshjälp: "I wouldn't touch that issue with a thirty foot pole".

Joakim, jag är ett stort Kapten Stofil-fan, men jag tror inte att du uppskattar min humor lika mycket som jag uppskattar din …

Såg det där om transguvernören i en bok för många år sen - givetvis ett sånt viktigt historiskt faktum att det fastnade i bakhuvet på mig, tillsammans med 7777 andra onödiga kunskapsfragment.

Men det var i början av 1700-talet, inte efter revolutionen. Nyss framgooglad länk nedan. Vad boken hette där jag läste det från början minns jag inte, men det var nåt slags mode- eller stilhistoria med mycket roliga bilder. Finns ju en del såna. Böcker. Och bilder. Roliga alltså.

Ah, så det var humor, som jag hört så mycket talas om…

Helena: I dag är det i det närmaste ett krav (OK möjligtvis lätt överdrift)att man har genusperspektiv vid de litteraturvetenskapliga institutionerna på universiteten. Skulle med andra ord vara uppfriskande om någon som omväxling gjorde något annat då feminismen nästan blivit mainstream.

Jag vet inte, kanske har jag missförstått något - men är det inte något fel med ideologiska krav på forskning? Är det inte något grundläggande ovetenskapligt med det? Också i mjukare ämnen som litteraturvetenskap?

När jag vikade i svenska i Hallunda kom det en delegation från Sthlms universitet dit, som presenterade sig för oss lärare på måndagsmorgonens möte. De hade ett forskningsprojekt som gick ut på att visa (jag förenklar lite, men kontentan är densamma) HUR RIKT UNGDOMARNAS SPRÅK ÄR. Alltså inte undersöka språket förutsättningslöst, utan vad man skulle göra var att leta bevis för att "invandrarungdomarna" har ett rikt språk.

Klart som fan de har ett rikt språk - sinsemellan, och de är suveräna på att växla ton och stil beroende på om de talar med lärare, komoisar. föräldrar. Ett litet aber var dock, vilket jag upptäckte den hårda lektionsvägen, att de (åtm 50 % av dem) inte hade tillräckligt stort svenskt, rikssvenskt, i politiska och kulturella osv sammanhang gångbart ordförråd, för att obehindrat kunna läsa en hel roman eller en essä eller debattartikel i någon vanlig svensk dagstidning.

Det kom visst en avhandling av det där slaget från Gbg nyligen? Av nåt slags missriktad snällhet går man ut för att ta del av den språkliga rikedom som finns - och ja, den finns, det är inte det det är tal om! - men man glömmer att för att kunna delta i vårt moderna samhälle bör man ha rätt bra grepp om vårt gemensamma språk också, inte bara sitt lokala idiom, vare det rosengårdiska, dalmål eller tornedalsfinska.

Besynnerligt nog blir man gärna sedd såsom varande den onda, föraktande och förtryckande då man påpekar en sak som denna - fast jag tycker nog att huvudklapparna som baserar sina akademiska karriärer på multikultigulligull är de riktigt suspekta figurerna. Vilka är det i praktiken som utestänger? De som vill delge kunskaper, eller de som tycker att allt kunnande och alla språk och allt öht är precis lika bra och viktigt?

Detta apropå att sätta ideologin över metoden. Målet före källorna. Lysenko rules!

Den tillåtande och gullande språksynen har tyvärr fått ganska stort genomslag. Delvis beroende på Fredrik Lindströms språkböcker och -program i teve. En förvisso hyvens och rolig kille, som uppmuntrar alla och envar att vara stolta över sitt språk. All heder! Men han glömmer alltför ofta maktaspekten, att som Tobbe antyder en hel massa människor i vårt vackra land, och inte bara de med ursprung i andra språkgemenskaper än den svenska, lider av partiell/situationsbetingad analfabetism. Det är verkligen ett stort problem.

Apropå norm och språkbruk så gäller alltjämt devisen: You have to know the rules to break them.

Eller som man kunde säga på nusvenska: Regler regerar! Rules rules!

Läs f ö en kul recension av Lindströms senaste bok på http://www.otidskrift.se

Det här med positivism är som sagt en alltför enkel sanning.

Empiri och objektiv forskning är lika mycket ideologi som något annat.

Och som jag skrev tidigare: empiri som förhållningssätt är ju långtifrån oomtvistligt numera. Inte då bara inom de mjuka vetenskaperna.

Tobbe, håller till stor del med dig i ditt resonemang om "dåligt språk". Generellt sett finns det en märklig motsättning i svensk offentlig debatt om förorterna (eller hur man nu väljer att diskutera det här). Dels problematiseras situationen och analyseras kritiskt, dels finns en mångfaldsdiskurs där Rinkeby görs till häftig norm.

Men bara till viss del tror jag att det är så enkelt att det handlar om multikultigull. Till viss del, bland somliga aningslösa politiker inte minst, finns det där oerhört tydligt. När det gäller forskningen handlar det nog dock snarare om en kritik gentemot det dominerande postkoloniala synsättet som automatiskt gör förorten och bruten svenska till något dåligt (även mångfaldsidiomet, den exotiserande karnevalsestetiken, är ofta också, särskilt i Mona Sahlins värld, - paradoxalt nog - dominerad av samma postkolonialism).

De forskare som då exempelvis försöker framhärda invandrarsvenskans positiva sidor (Ulla-Britt Kotsinas osv) agerar kanske i första hand mot en inställning som i sig inte går fri från ideologisk styrning. Det handlar kanske i första hand om att synliggöra att även de normer som gör det språk som talas i förorterna till något dåligt å ena sidan, och det språk som talas i P1 till något bra å den andra, är just normer.

Sedan är det å andra sidan oerhört viktigt att idéerna om förorternas storhet kritiseras och angrips, eftersom de är, precis som du också påpekar, oerhört idelogiskt styrda.

Nåväl, den poäng jag försöker göra här är att det är viktigt att förstå att alla perspektiv och synsätt (även empirism) är ideologiska i någon mening.

Den viktiga frågan i det här sammanhanget är som jag ser det: finns det egentligen någon vettig anledning att prata svenska i Sverige?

Jag skulle själv svara ja, just nu, eftersom ganska många gör det hjälpligt, men i ett längre perspektiv: nej, antagligen inte. Om ingen längre pratar svenska finns det ingen poäng med det. Är det folk som bor här som ska anpassa sig till idén om Det Svenska, eller är det Sverige som ska anpassa sig efter dem som bor här?

Med undantag av några få sekel av fegsocialistiskt folhemsbyggande (nåväl, även detta kan sannolikt diskuteras), har de historiska strömningarna följt det senare. Jag har svårt att tänka mig att det någonsin skulle kunna bli på något annat sätt. Idén om att ett samhälle någonsin skulle kunna bli mer än sina delar, ter sig ju (inte minst för mer eller mindre skeptiska anhängare av empiri) vansinnig.

Och ska man dra in någon sorts maktperspektiv här (jag har för mig att Arendt dykt upp någon gång tidigare…) är faktiskt en mer relevant fråga, om än galet pubertal: vems problem är det att "dålig svenska" minskar någons (presumtiva) tillgång till makt?,
Samt:
är det ett problem överhuvudtaget?

Mattias: "Den viktiga frågan i det här sammanhanget är som jag ser det: finns det egentligen någon vettig anledning att prata svenska i Sverige? — i ett längre perspektiv: nej, antagligen inte."

Och istället vadå? Engelska?

Det, som det så populärt brukar heta, återstår väl att se.

Men ofrånkomligen, utifrån det resonemang jag förde i föregående inlägg: det språk som kommer att pratas i Sverige i framtiden är det språk som människor som bor här kommer att prata.

För vissa kanske det är förortssvenska (ve och fasa), för andra tornedalsfinska , för ytterligare andra tigrini, och/eller serbokroatiska (eller bosniska som det numer heter), och/eller P1-svenska, och/eller polska (de är ju så billiga att anställa), och/eller överkalixbondska (förvissa inget eget språk, men skulle i många avseenden kunna vara), och/eller någon av de hundratals kurdiska dialekter som talas här (ni vet väl att Stockholm i många avseenden är Kurdistans kulturella huvudstad?), och/eller Romaní, och/eller persiska, och/eller arabiska, och/eller somaliska, och/eller närkemål, och/eller (men helst inte) göteborgska, och/eller litteraturjargong, och eller sverigefinska (vore oerhört märkligt dock, och det skulle sannolikt inte (eller ännu mer) kallas så i sådana fall), och/eller homosvenska, och/eller bloggsvenska, och/eller kvällstidningssvenska, och/eller litauiska, och/eller det där afrikanska språket där de gör så roliga klickljud, och/eller amerikanska, och/eller danska (som turligt nog sannolikt inte kommer att vara ett språk särskilt länge till), och eller portugisiska, förhoppningsvis inte franska, eller tyska, men kanske swahili, och/eller knoparmoj, och/eller doktorandhumorsvenska, och/eller lundskånska, eller kulturskånska?, i kombination med chamlersspexgöteborgska, förhoppningsvis norrländska (eller så hålls den inne i Republiken Norrland), kanske turkiska, inte stockholmska eller rikssvenska, knappast värmländska, men varför inte dalmål (gärna Tony Rickardssons Avestasnack), eller Fredrik Lindströmska, eller postmodernska, men för helvete inte något av de där påhittade universalspråken, eller mandarin (men hellre då frukten), och varför inte prosaiska, men aldrig för fan lyriska och inte Klingonska och inte näringslivssvenska, men gärna bäbisspråket, eller förvaltningssvenska (särskilt i Försäkringskassans tappning), men inte fotbollskommentatorssvenska, eller hockepresensiska, men gärna det där språket som Zarathrustianerna (kommer inte riktigt ihåg vad de kallas) envisas med att hålla sig till trots att de inte är fler än 40 000, eller det där träskfolket från Iraks språk som nu knappast talas av fler än 2000, eller Edenborgska, eller rotvälska, kanske Östgötska (gärna den variant som talas i Tranås (särskilt av Rövsvett på tidigt åttiotal), eller i Mormorsgruva (strax utanför Åtvidaberg (strax utanför Linköping (strax utanför Norrköping (en bit från Stockholm))))), och/eller Njurundamål (varför alls skilja på subjekts- och objektsformer, eller singular och plural?), knappast lumparjargong, kanske domstolssvenska, gärna vanlig hederlig finska (vad fan ska man med alla prepositioner till), helst inte italienska, och inte spanska, för fan inte grekiska (varken ny eller gammal), dock gärna rövarspråket.

Ungefär som nu då?

Fast han glömde ju fikonspråket.

Och det faktum att vi behöver ett gemensamt språk med tydliga regler, tillgängligt för alla och på vilket vi kommunicerar om vetenskap, politik, offentliga, gemensamma intressen.

På många storföretag är redan engelska s k koncernspråk - i undervisning i medicin, ekonomi och t ex fysik antar jag också att engelskan dominerar. När jag pluggade filosofi var huvudböckerna på engelska.

Svenskans ställning är mycket svag.

Idag är det de som inte klarar att läsa en debattartikel på svenska som det finns anledning att oroa sig för - mycket snart (vad gäller utrikesrapportering, forskning och mera seriös debatt redan idag) är det de som inte klarar någorlunda avancerad engelska som sitter på undantag.

Och kom inte dragandes med harlem jive och jamaicanska och en massa dia- och idio- och sociolekter - alla engelsktalande i världen med rimlig utbildningsnivå förstår precis samma texter, oavsett hur de snackar med mormor och kompisarna. Motsvarande gäller ännu i Sverige, och lär så förbli oavsett framtida huvudspråk (vilket hittills tycks vara på väg att bli engelska…).

"Och det faktum att vi behöver ett gemensamt språk med tydliga regler, tillgängligt för alla och på vilket vi kommunicerar om vetenskap, politik, offentliga, gemensamma intressen."

Hörru, det där var väl allt annat än ett faktum. Dessutom oerhört styrt av ideologiskt tänkande.

Men, jag håller som sagt med om dina rent ideologiska ståndpunkter (att det vore bra med en reell möjlighet till kommunikation genom ett gemensamt språk).

Däremot är jag tveksam till att ett sådant språk någonsin funnits, någonsin kommer att finnas, eller allra minst: finns just nu.

Och hur ett samhälleligt perspektiv är det viktigt att fråga sig själv om nyttan av ett sådant.

Faktumet, om något, är just att folk pratar olika. Det går det nog inte att göra särskilt mycket åt.

Och därför, om man istället försöker förhålla sig pragmatiskt till det hela, är det väl mer intressant att diskutera (som språkforskarna du, förvisso delvis med rätta, kritiserar) varför förortssvenska (till exempel) måste besudlas med de konnotationer som den påtvingas just nu.

Men den diskussionen blir ideologisk på ett sätt som jag verkligen inte har lust att befatta mig med.

Jag nöjer mig istället med att konstatera att det kanske är oundvikligt att det finns ett språk för eliten, och ett annat för de andra. Varken mer eller mindre, och att andra åsikter ofrånkomligen ter sig som ideologiska, vare sig man vill eller inte.

Visst, Mattias, med empiri skall man handskas försiktigt. Man kan tala om "strong objectivity", med Sandra Harding, dvs. ambitionen att förena empiri, falsifierbarhet, genomskinlighet, validitet etc etc och strävan efter objektivitet med kultursociologisk maktanalys och självreflexivitet.

Att påstå att empiri per se är lika ideologisk som hermeneutik och tolkningsvetenskap är genuint nys. Det handlar, som sagt, vad man använder den till och hur man använder den.

Men det är naturligtvis oerhört bekvämt för somliga forskare att förkasta empiri och strävan efter objektivitet eftersom de innerst inne vet att deras egen forskning har ideologiska implikationer så starka att den inte skulle hålla för en kritisk granskning på "traditionellt" vetenskapsteoretiska grunder. Problemet med "standpoint epistemology" och liknande är att den redan på förhand har definierat vad som är gott och bra, dvs. vilka värden eller politiska ståndpunkter forskningen skall befrämja. Att det hela ofta slutar i att den på förhand givna teorin bara bekräftas är inte särskilt förvånande.

Nu tappade jag tråden litetgrann. Att använda begreppen hermeneutik och tolkningsvetenskap i samma andetag andas nu möjligen en överdriven generaliseringsiver.

Om jag ska vara ärlig förstår jag inte riktigt sammanblandningen av hermeneutik och tolkningsvetenskap. Att diskutera begreppen ihop är ungefär lika relevant som att inom litteraturvetenskap diskutera intertextualitet parallellt med huruvida Henning Mankells böcker är spännande eller inte.

Vad jag vet finns det inget inom hermeneutiken som utesluter vare sig din eller min ingång till det här (särskilt inte som du skulle envisas med att dra upp Sandra Harding).

Det enda ställningstagande jag har gjort i den här diskussionen är väl att empirism i många avseenden i sig är ett ställningstagande. Sedan kan man ju separera den diskussionen från den som rör normativa synsätt på empirisk forskning och objektivitet. Jag har personligen inget emot sådan forskning, men tycker mig ändå kunna se vissa problem med inställningen. Inte minst i form av de effekter den haft på Sociologi och Statsvetenskap, (inte minst genom Bo Rothstein och Stefan Svallfors för att ta några svenska exempel).

Om jag tillåter mig att förenkla grovt, enligt diskussionen ovan:
Att de flesta i Rinkeby talar annorlunda jämfört med akademiledamöterna är knappast en ideologisk utsaga. Snarare går nog påståendet hyfsat lätt att fastslå rent objektivt.
Att det är ett problem, i relation till diverse maktanalyser, skulle säkert i vissa avseenden kunna betraktas som "rätt", eller åtminstone "troligt". Däremot anser jag att alla sådana utsagor ofrånkomligen blir mer eller mindre ickeobjektiva. Exempelvis anser jag att det är väldigt svårt att säga att förortssvenska skulle vara mer dåligt, utan att det i sig är en tolkning, eller till och med åsikt. Här misstänker jag inte heller att våra åsikter går isär i någon större utsträckning.

Vad som är viktigt att inse är att man inom många fält börjar begripa att det är ungefär så här det ligger till (att objektivitet och positivism som angreppssätt är helt okej, men knappast problemfritt). Jag är knappast någon oreflekterad postmodernist, men även inom biologi och kvantfysik börjar ju de stora sanningarna så smått att luckras upp. Man skulle kanske till och med kunna hävda att en del av den forskningen numer bedrivs utifrån, mer eller mindre tydliga, ideologiskt färgade ställningstaganden och gissningar.

Allt är ideologi, mer eller mindre, i detta instämmer jag till fullo.

Men bland de forskare som klokt nog också insett detta (och det är i sanning inte alla!) finns det olika sorter. De jag, lite övergeneraliserat, angrep i förra inlägget är de som använder denna viktiga insikt inte till att söka nå nya insikter utan som ett försvar för sin egen verksamhet: att bekräfta de egna politiska (eller på annat vis ideologiska) teserna till varje pris. Vaddå, allt är ju ändå ideologi - anything goes!

Nej, Rinkebysvenska kan inte sägas vara ful eller dålig, annat än på rent estetiska grunder möjligen; men det är en helt annan sak.

Vad man däremot kan slå fast är att den som saknar möjligheten att använda andra språkregister än de förtssvenska har sämre chanser att vinna inflytande: över sitt eget liv, över politik, över offentliga samtal. Medan, naturligtvis, den språkliga kameleonten klarar sig bättre. Språk är makt och klassresan förutsätter goda språkkunskaper.

Det är den punkten som en och annan folkbildare och språkvårdare tycks glömma bort, i sin iver att ingjuta alla människor språkligt självförtroende. Det är djupt tragiskt, ett stort maktproblem.

Återigen: rinkebysvenskan är inte sämre, mer primitiv eller fulare än någon annan språkvarietet i det här landet. Men man måste våga inse dess diskursiva begränsning.

Ta en kall dusch och följ sedan den snitslade länken nedan. Ett gott skratt förkortar lidandet!

F ö anser jag att även härligt spontana och kreativa multikultiungdomar med blomstrande språk har rätt till en vettig svenskaundervisning. (Jag var vikarie no 5 i två av klasserna jag hade, utan behörighet förväntades jag sätta slutbetyg - ingen teori kan övertyga mig om att det är riktigt klokt.)

http://www.physics.nyu.edu/faculty/sokal/lingua_franca_v4/lingua_franca_v4.html

Får jag också varmt rekommendera följande länk (hoppas det funkar den här gången!):

[Fniss.] Den "pubertala poesigeneratorn" (länk) var också rätt lustig. Se även cut-up-tekniken, montage-tekniken, motsats-tekniken, collage-tekniken, fold-in-tekniken, ready-made-tekniken, plagiat-tekniken, remix-tekniken m.m. m.m.

Tobbe länkdoktorn!

Jag länkar sidorna vidare och sprider de glada (?) budskapen.

Ut å mänskofeska ba'!

Apropå kvinnliga tonsättare hittade jag just denna sida, som kanske kan intressera somliga, när jag var ute och surfade runt Pauline Oliveros - som f ö är väl värd att lyssnas på!