Bergtagen
Några anteckningar om Bergtagen av Thomas Mann [Ad Libris, Bokus]:
- Jag började flera gånger på denna bok utan att fastna. När jag väl gav mig tid att koncentrera mig (dess medvetet låga tempo är sannerligen inte anpassat för vår tids kollektiva koncentrationssvårigheter) så blev jag dock just rätt bergtagen av den… För min del ännu ett bevis på att det lönar sig att ge klassiker flera chanser och en viss ansträngning innan man avfärdar dem som överskattade eller vad man nu kan få för sig.
- Boken slutpunkt är Första världskriget, svårt att överskatta som skiljelinje i modern europeisk historia. Flera andra stora europeiska litterära verk slutar där (Proust, Musil, även om den senare inte hann fram till slutet), medan andra å andra sidan börjar där (Céline, Simon…)
- I författarens förord (ett tal hållet vid Princeton 1939) rekommenderar han att man läser den två gånger för att riktigt kunna uppskatta kompositionen. Stora anspråk med tanke på bokens 900 sidor, men logiken i det är rimlig: När man läser den första gången känner man mot slutet hela tiden igen återklanger från början; läser man den en gång till bör man således också i början kunna känna igen återklanger från slutet. I någon mån gäller detta naturligtvis alla böcker, men det är få av dem som utnyttjar det på ett medvetet sätt. För att effekten ska bli tydlig krävs det också att boken har en viss längd, ett tillräckligt stort avstånd mellan början och slut. (Det bästa exemplet är Proust: Börjar man läsa På spaning en andra gång, så blir plötsligt saker som sägs i förbigående och som verkade oviktiga vid en första läsning djupt ironiska eller tragiska i ljuset av vad som händer i senare delar. Den första läsningen sker så att säga ur barnet Marcels perspektiv, den andra ur den vuxne författaren Marcels perspektiv.)
- Någon klagade i en annan kommentartråd på att boken skulle vara "gymnasialt konstruerad". Jag gillar personligen inte ordet, men då detta trots allt är en bok som handlar om lärande (och pedagogik) så är jag inte helt säker på att det skulle vara så fel om den vore "gymnasial". (Det som främst kan upplevas som gymnasialt är väl diskussionerna mellan Settembrini och Naphta; men dessa får ju också sin medvetet icke-gymnasiala kontrast genom Mme Chauchat och Mynheer Peeperkorn.) Stilen och omständligheten förefaller mig hur som helst högst avsiktligt valda, och de vinner i längden.
11 kommentarer till "Bergtagen":
Instämmer helt - långsamheten är naturligtvis kongenial med hur tiden släpar sig fram i dessa dödens väntrum (f a travestera titeln på Sven Stolpes självbiografiska sanatorieroman, som faktiskt (fast det var nog 20 år sen jag läste den!) var över förväntan).
Världskriget, som fortsatte efter 21 års vapenvila, var Europas slut. Någon europeisk kultur i samma mening som det fanns före 1914-45 finns inte längre, annat än i museer och som efterklang, postmortemryckningar. Om det sen är sorgligt eller ej är en annan femma. Finns det någon annan civilisation i historien som begått ett så totalt självmord?
Tobbe | 2005-06-03 kl 14:25 | #
Tiden - som är en så viktig komponent i Bergtagen, inte bara som motiv utan som om den träder ut ur boken och påverkar läsaerns egen tid - nästan skrämmande i sin kroppslighet.
Figurerna - som alla är mer eller mindre skrattretande, löjliga eller osympatiska, varför jag grips av ett lätt äckel inför romanen. Thomas Manns specialitet även det.
agnes.of.the.islands | 2005-06-03 kl 15:12 | #
Sant, både det ena och det andra.
Malte | 2005-06-03 kl 15:25 | #
Jag tyckte först att det stod "Berghagen", så jag fick en VÄLDIGT speciell läsupplevelse av den här posten. Tack!
Darke | 2005-06-03 kl 19:52 | #
Noterar med tillfredsställelse att Malte tog upp omläsandet också i dagens Burroughsrecension.
Det är bara böcker som är värda att läsas om som är värda att läsas.
Tobbe | 2005-06-04 kl 10:07 | #
"Det är bara böcker som är värda att läsas om som är värda att läsas."
Så sant, broder! Det produceras så mycket banaliteter i vårt konsumistiska samhälle. Noterar med tillfredsställelse att en liten grupp kännare fortfarande förmår uppskatta en av litteraturens pärlor! Det "Tobbe" säger om världskriget som Europas slut är också mycket träffande. Tack!
Jokki | 2005-06-04 kl 15:51 | #
Att du vågar, Malte. Läsa en författare som inte bara är utan även heter Mann…
Joakim Lindengren | 2005-06-07 kl 8:04 | #
Som kompensation kan du kanske läsa Thomas de QUINNcey (Häpp!), tillägger en Göteborgare…
Joakim Lindengren | 2005-06-08 kl 7:42 | #
M hör inte, han är säkert upptagen med att kolla på "MALTEse Falcon" med Bogie. Och sen kanske han också läser Djuna BARNes för att hålla sig ännu mer PK…
Åh, det kan vara plågsamt att vara göteborgare.
Henrik T | 2005-06-08 kl 9:04 | #
En plåga jag är glad att jag lämnat bakom mig…
Malte | 2005-06-08 kl 9:38 | #
Eller Thomas av Aquino. Somliga skulle kanske hänvisa honom till knäppskallemenageriet ovan, men jag gillar Aquino… hans aristoteliska uppfattning om att två sanningar aldrig kan motsäga varandra… hans ihärdiga försök att förena tro och vetande… och betraktar honom hellre som en förtjusande föregångare till kvantfysiken. [se även Mme de Sevigné-debatten]
Ola K | 2005-06-08 kl 9:49 | #