Kedjebrev om böcker
Okej, något slags bloggutfrågning om böcker tycks cirkulera, och det var väl bara en tidsfråga innan jag skulle få det också (från Agnes och Café Exposé, närmare bestämt). Jag brukar visserligen aldrig besvara vare sig kedjebrev eller enkäter, men ska göra ett undantag för böckerna:
Antal böcker jag äger
Efter hårdföra utrensningsaktioner uppskattningsvis 8-900, med hög genomsnittskvalitet.
Senaste boken jag köpte
Fyra stycken färgglada pocketar av sf-författaren Samuel R Delany, från det genrelitterära antikvariatet Pandora Books.
Senaste boken jag läste
Ja, i likhet med Agnes och andra har jag svårt att besvara den frågan.
Böcker jag läser parallellt just nu
är däremot (om man undantar vissa evighetsprojekt och kanske någon recensionsbok)
- Thomas Mann, Bergtagen [Ad Libris, Bokus]
- Samuel R Delany, The Einstein Intersection [Ad Libris, Bokus]
- Calvert Watkins, How to Kill a Dragon: Aspects of Indo-European Poetics [Ad Libris, Bokus]
Fem böcker som betyder mycket för mig
Svårt, men jag väljer
1. Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt [Ad Libris, Bokus]. Största romanupplevelsen, kvantitativt och kvalitativt.
2. James Joyce, Ulysses [Ad Libris, Bokus]. En senare och annorlunda språkmusikalisk passion.
3. Thomas Pynchon, Gravity's Rainbow [Ad Libris, Bokus]. Som jag läste när jag var i påverkbar ålder (och när det gäller Pynchon är jag fortfarande i påverkbar ålder. Läs förresten mer i Bookforums Pynchon-special).
4. Witold Gombrowicz, Dagboken [Ad Libris, Bokus]. En förebild på tänkandets och misstänkandets område.
5. Denis Diderot, Jacques le fataliste. Som för mig får representera 1700-talets subversiva lätthet och satiriska elegans… alltid värd att minnas som en möjlighet.
Eftersom jag som sagt inte egentligen gillar kedjebrev så struntar jag i att skicka det vidare. Någon måtta får det vara på lekaktiviteterna.
107 kommentarer till "Kedjebrev om böcker":
PS Om Praz museum i länken. Mmmm, Roma… Finast var, som jag minns det, matsalen, med en lampa i form av en montgolfier över matsalsbordet och diverse samtida bilder av montgolfieruppstigningar på väggarna runt om.
Malte kunde skaffa ett palats och ordna en likande matsal, fast med raketer. DS
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Åhå. Samuel R Delany var otippad. Och att "Jakob Fatalisten" skulle hamna så högt hade jag aldrig gissat. Intresseklubben antecknar verkligen! Eftersom flera av de tuffaste moderna romanprojekten finns med på listan undrar jag: Musils "Mannen utan egenskaper" är inte i närheten av de fem? Undrar av ren nyfikenhet, för egen del har jag bara lyckats ta mig igenom första bandet.
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Hmm, blev tipsad om Gravity's Rainbow i ett annat sammanhang så sent som idag. Kanske är något att ta tag i?
Aron | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Kedjebrev är fåniga. (Eftersom du vet det antar jag att de också funnits med i läsupplevelsen?) Men det är alltid trevligt med befogade undantag från principer. Snyggt kryddat med länkar förresten.
Håkan (hakke) | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Musil blir en smula flummig efterhand. Full av citervärda enskildheter, men till skillnad från Joyce och Proust aldrig någon helhet.
Men jag kunde kanske bytt Joyce mot Céline, Flaubert…
Hmm. Det känns som att jag glömt någon viktig bok.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Nej! Nu inser jag vad som är fel: jag har glömt Hamlet! Ni får tänka er Joyce utbytt mot Shakespeare, helt enkelt…
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
F-n Malte, du kanske inte är så überelitistisk och svår som ryktet gör gällande? Jag trodde listan skulle se ut något i den här stilen: 1. Joyce: Finnegan's Wake, 2. Schlegel: Seine prosaiche Jugendschriften, 3. Roger Laporte: Pourquoi?: Une voix de fin silence II, 4) Omar Khayyam: Rubaiyat (på persiska), 5) Augustinus: Confessiones (på latin). Javisst ja, och så skulle du lagt till att böckerna är fullständigt oumbärliga och att du tycker lite (snif!) synd om pöbeln som aldrig kommer att läsa dem.
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Som synes är jag i själva verket ganska konventionell. Tur att jag fick med den där luntan om indoeuropeisk poetik, i alla fall. Annars skulle väl folk inte ta mig på allvar längre (om de nu någonsin gjort det).
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Synd bara att ingen kvinna placerade sig.
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Nä. Jag läser som synes mest döda vita smygbögar.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Var skulle Bergtagen utspela sig idag? Det känns troligt att vår tids Hans Castorp befinner sig på någon skrivarskola ute i pereferin. Lars-Gösta Wiman, med. dr, docent
arkivarie i Svensk Lungmedicinsk förening skriver följande: "Den långa vårdtiden
gjorde emellertid sanatorierna i viss mån till informella bildningskällor,
där många sjuka för första gången mötte litteratur och konst i välfyllda
sanatoriebibliotek. Isoleringen från omvärlden bidrog också till en minskad
smittspridning, vilket får anses som en positiv effekt."
Gunnar A | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Vår tids Hans Castor skulle botas snabbt och fortsätta sin praktik som ingenjör och aldrig utsättas för någon sjuårig isolerad bildningsgång. (Troligen kan vi inte ens hoppas på en renässans för sanatorierna när de resistenta tbc-stammarna bitit sig fast. De socioekonomiska förutsättningarna finns inte längre.) Men jag lär återkomma om Bergtagen.
Måste för övrigt korrigera det där om döda vita smygbögar, då jag kom att tänka på att Delany är både svart och mig veterligen levande.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
'Bergtagen' innehåller ett av världslitteraturens finaste avsnitt om rökning, alldeles i början. Det kan man riva ut och ta med sig till krogen till tröst.
Förresten! Får man inte röka vattenpipa heller? Kulturskymning! Får riva ut avsnittet ur memoarerna där turken lär Casanova att röka narguile också. *Snyft*
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Apropå rökfritt på krogen ja… En redigt sårad rökare, Niklas Wahllöf, beklagar sig idag (050601)på DN:s kultursida över att horder av tobaksfantaster nu kommer att bli nermejade av cyklister, eftersom de TVINGAS ut på cykelbanorna med sin kära last. "Närkontakten mellan rökare och cyklister kan komma att ta samhällsekonomiska proportioner och svälja enorma vårdinsatser". Hur vi ska få bukt med detta oerhörda upptornande problem? Förbjud staden föreslår Niklas. Klassikerstämpel?
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Är inte ensidigheten i bokvalen (i avseende på kön, geografi och så vidare) oroande (nåväl, besvärande kanske räcker) snarare än litet kul.
Åtminstone hade jag blivit oroad (nåväl, fundersam kanske räcker), snarare än så där litet humoristiskt skenbart självkritiskt ordvig och slängig, som folk födda något år efter, eller innan, 70-talets mitt brukar bli när det är dags att reflektera över sig själv.
För övrigt är det sannolikt lika provocerande för mig att litteraturkillar går på Popaganda, som det är för litteraturkillar att illiterata idioter halvt plågar ihjäl förlagens redaktörer och förläggare med tusentals manus per år.
Mattias | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Observera att "illiterata idioter" avser sådana som mig själv och inga andra.
Mattias | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ah, jag börjar uppskatta din bitterhet Mattias! Synd att du raderat innehållet på din blogg; det var ganska kongenialt, allt det där om förstoppning.
Men för att ge ett kanske utförligare svar än frågan i så ytlig form förtjänar: Nej. Läs böckerna på listan och återkom med underbyggd kritik sedan. Det finns massor av kvinnliga författare jag gillar men det bekymrar mig inte det minsta att ingen av dem hamnat på just denna lista. Lika lite som det bekymrar mig att de homosexuella är överrepresenterade, vilket alltså var vad mitt förra och möjligen slängiga (men dock på högst seriösa funderingar grundade) svar avsåg att illustrera.
Om slutligen en litteraturkille går på en musikfestival så är det väl ungefär lika upprörande som om en musikkille någon gång skulle råka läsa en bok, vilket jag lovar inte kommer att skada någon.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Apropå rökning (Ja, jag lovar att hålla mig kort) vill jag här (som ett välment råd till skrivarskolestudenter) passa på att framhålla att i princip alla stora författare från Shakespeare och framåt, (Homeros t.ex. kunde ju inte röka eftersom tobaksrökningen då ännu ej var uppfunnen) varit rökare. Där hittar man en mycket homogenare statistisk majoritet än vad gäller yrken.
Anonymous | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Hear! Hear!
Vi/nån borde ta initiativet till en fet antologi med det bästa om rökning ur världslitteraturen. En sån där som de producerar i massor i den engelskspråkiga världen.
Av ren politisk korrekthet drar jag till med min egen kvinnotopp5lista (som inte är rent litterär, men uppriktig):
Sappho
Hannah Arendt
Frances Yates
Angela Carter
Camille Paglia
Bubblare: Marina Tsvetajeva
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Men Bergtagen? Jag läste första hälften och fick svåra kväljningar av hur gymnasialt konstruerat och omsidigt uppstyltat det mesta var (kanske det tyska kulturarvet?). Förhoppningsvis är avslutande delen bättre, upplys mig gärna om detta.
Erik | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Det är helt okej att du går på festival.
Men ärligt talat: Hade inte du blivit åtminstone litet provocerad om jag skrivit i min blogg att jag hade en ny, ganska snygg, Claude Simon(eller var de där riktiga författarna nu kan tänkas heta)-bok som jag tänkte bläddra litet i till kvällen.
Ungefär så känns det för mig när subkulturellt obildade söker tillträde till arenor som jag tycker kräver viss initiering. Det är inte sällan man ser människor på konserter (visserligen besöker jag sådana ytterst sällan numer) som rör sig fel, har fel sorts kläder, och tycks sakna insikt om de mest elementära kulturella koder som dessa sammanhang rent allmänt påbjuder. Därmed inte sagt att du med nödvändighet tillhör dessa. Det är endast en misstanke.
Jag vet inte om det egentligen är något argument att dina konsertbesök, eller mitt bokläsande inte riskerar att skada någon. Det är nämligen inte heller särskilt troligt att fel sorts människors litterära ambitioner kommer skada någon (om redaktörerna och förläggarna riskerar att bli utbrända är det i första hand en arbetsledningsfråga).
När det gäller den där bloggen insåg jag plötsligt att den inte alls var rolig. Jag hade nämligen inbillat mig det under ett par veckors tid.
Dessutom lider bloggvärlden mycket av dåligt skrivna script (inte minst Errata, faktiskt) som på sikt riskerar att omintetgöra min dators mjukdelar. Därför bör jag i mesta möjliga mån hålla mig borta.
Mattias | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Och Tobbe:
Kom igen, Hannah Arendt?
Är du född i farstun eller?
Mattias | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Homosexuella eller ej, men det är många västerländska gubbs i omlopp så fort det ska talas om vad som är bra och "litterärt" …
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ja, vad är det för fel på Hannah? Har du nåt att säga om de andra?
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Apropå fel i popvärlden så gick jag på punkafton på Kafé44 med kostym och fluga en gång på 80-talet. Roligare har jag sällan haft!
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Mattias: Jag förstår fortfarande inte varför jag skulle provoceras av det. Och beträffande skript så är Errata ungefär lika hoplappat kodad som man kan vänta sig av en litteraturkritiker, men att den skulle kunna skada din "dators mjukdelar" är som du förhoppningsvis själv inser nonsens.
Helena: Det är upp till var och en att komma med egna välmotiverade förslag på vad som är bra litteratur, men att bara klaga på mängden gubbar är definitivt inte originellare än att gilla gubbarnas böcker.
Tobbe: Vilken är din favoritbok av Angela Carter?
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jag kan inte hjälpa det, Malte, men jag är så trött på alla dessa herrar som paraderar genom litteraturhistorien. Och jag tror nog ändå att det är en aning mer originellt att klaga på deras dominans än att gilla dem hur kommer det sig annars att överenskommelserna ser ut som de gör?
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Nja. Jag har ju jobbat på kulturredaktioner och vet hur ofta könsstatistik är ett inslag både i redaktionella diskussioner och i artiklar. (Jag visste också redan när jag skrev listan att någon skulle påpeka det.) Och inget fel i det så länge:
a) sådan statistik behandlas med den kunskap och försiktighet som all statistik bör behandlas med
b) man inte dömer gubbar bara för att de är gubbar. Flera av verken på min personliga lista råkar ju även vara berömda för sitt "genusperspektiv", men det missar man förstås om man inte tror sig behöva läsa dem.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Tobbe: Duras borde väl vara med väl? Och Paglia, något särskilt du gillar av henne? Tyckte själv mycket om hennes filmanalys av "Fåglarna". Sitta med den och scen för scen kolla igenom DVDn var en fantastisk upplevelse. Om någon fått för sig att "Fåglarna" är en trist och daterad film, se den igen med Paglia som guide. Jädrar.
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jo, Duras kan få vara bubblare - mest för Hiroshima mon amour, som också är med på min film-10-i-topp.
Jag tycker Sexual Personae är helt briljant. Så stor, lärd och samtidigt skriven med ett härligt temperament. Men även essäerna i Vamps and tramps och Sex, Art and American Culture är vassa.
Jag är också ett stort fan av en av hennes viktigaste influenser: Mario Praz, italiensk expert på engelsk romantik som skrivit den utsökta The Romantic Agony, som bl a handlar om sadismen som underström i romantiken. Samt Mnemosyne, om bildkonst och litteratur. Åsså en magnifik självbiografi i form av en väldig inventering av hans palats i Rom, pryl för pryl - en bok som får Proust att framstå som rena underhållningsförfattaren.
Angela Carter: Novellerna gillar jag, essäer, Kvinnan hos de Sade, några radiopjäser hon skrivit är helt fantastiska, särskilt en om Richard Dadd, Come unto these yellow sands, är också en njutbar läsupplevelse. Sen är ju romanerna också mycket bra, men jag har svårare att sådär direkt lyfta ut någon av dem.
(Se fin bild i länken, Dadd-målning. Säkert känner en del av seriemissbrukarna här till honom?)
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Malte: Det handlar väl inte så mycket om att döma gubbarna. Det som är viktigt är att vara medveten om hur slentrianmässigt folk nämner manliga författare när det ska göras en topplista.
Utan kvotering kommer utvecklingen att gå så plågsamt sakta. Utan kvotering och den där stundens extra eftertanke "oj, var alla favoriterna män? har jag inte läst någon kvinna? Och om ja, varför är inte de med på listan?" istället för att slänga ivåg de fem första gubbnamnen.
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Elin: Visst, men om jag kvoterade min personliga (och genomtänkta) fem-i-topplista skulle det inte betyda något annat än att jag ljög för att göra ett bättre intryck i somligas ögon. Något jag absolut inte tänker syssla med.
Jag vet heller inte vem som skulle ersättas. Woolfs Orlando var länge en av mina favoriter, men den förbleknade vid sidan av Ulysses. George Eliots Middlemarch är en fantastisk samhällsskildring i stort format, men finns det någon som på allvar tycker att den är bättre än Proust?
Som sagt, jag är alltså fullt medveten; jag bara påpekar att även klagomålen på manliga listor tenderar att vara slentrianmässiga.
Tobbe: Ja. Ett palats vore något. Och jag måste läsa mer av Carter (har för ögonblicket hennes Wise Children liggande i att-läsa-högen).
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ursäkta den ofrivilliga anonymiteten i mitt inlägg om rökning härovan, men jag hade vant mig vid att mitt namn hängde kvar i kommentarrutan utan att jag behövde skriva det varje gång. Måste jag det framledes?
Apropå kvotering så tycker jag att det är diskriminerande; vem vill bli bedömd utifrån vilket kön man har snarare än utifrån den eventuella begåvning man besitter? Som det står i en väldigt spridd antologi (av företrädesvis manliga författare): "Dömen trädet efter dess frukt".
Joakim Lindengren | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Tobbe: Tack för den utläggningen! Mario Praz ska kollas upp, "Kvinnan hos DeSade", som jag haft i hyllan i åratal, ska bli läst nu.
Lindengren: Se upp för cyklisterna om du tar dig en pipa utanför Gillestugan, det kan vara jag som vinglar fram i onyktert tillstånd (bli inte paranoid nu, råkade se dig där en gång, med Freddie Wadling tror jag? Också en kille som knappast hurrar över att det blivit rökfritt ute antar jag).
Elin: Med all respekt och med risk att ge mig in på alltför djupt vatten: tycker du inte att Harold Blooms "Western Canon", som tangerar diskussionen, har en del poänger? Om man åsidosätter en viss bufflighet hos författaren?
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Den där tänkta rökantologin… Hur skulle den ställa sig till Svevos Zenos bekännelser som ju handlar om att misslyckas sluta röka?
Har för övrigt inte just Bloom argumenterat för delvis kvinnligt författarskap till den där "väldigt spridda antologin" som herr Lindengren nämner? (Och Joakim, jag vet att jag är skyldig dig den där texten… Den lär nog komma i sista minuten.)
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Om Bloom vet jag ingenting.
Och åter till frågan om kvotering.
"vem vill bli bedömd utifrån vilket kön man har snarare än utifrån den eventuella begåvning man besitter?" skriver Joakim Lindengren ovan.
Det är så jag tycker, fast tvärtom! För mig ÄR det slentrianmässiga listandet av gubbs en kvotering baserad på kön snarare än begåvning. Kvotera gärna in mig efter kön bara för att få en jämnare könsstatistik! Jag orkar inte vänta i hundra gånger hundra år till på att saker ska hända liksom av sig själva.
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Zeno passar väl bra. Klipp och klistra. Vilket förlag kan vara intresserat?
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Där drog jag fram Bloom som en liten sprattelgubbe. När ingen liten sprattelgubbe behövdes. Ska förresten inte samerna och aboriginerna kvoteras in också? Svarta? Anglo- kineser? Osv. Hur länge ska vi behöva vänta? "Förtrytelsens skola", var det inte så han kallade resonemanget, bufflige Bloom?
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Helt klart är bögarna överrepresenterade iallafall. De är de enda som borde utkvoteras ur kulturhistorien.
Judarna förresten? De brukade ju utkvoteras ur universitetsvärlden osv inte bara under nazitiden, utan även i Ryssland/Sovjet och Polen, bl a. Idag har vi väl knappast för många judiska vetenskapsmän och skribenter som tar upp plats som redliga tyskar/ryssar/svenskar bättre behöver?
Ta inte illa upp Elin, exemplet är väl grovt - men börjar man tala om inkvotering, dvs om man inte skaffar fler stolar helt enkelt, så måste man förklara också vilka som ska utkvoteras. Det är en del av hela affirmative action-problematiken som man inte gärna tar upp, men förr eller senare blir man tvungen.
Själv är jag för jämlikhet, lika rättigheter och skyldigheter osv - men jag tror inte på tvångsåtgärder. På kritik, återkommande och hård, på kamp, visst, argument och erövrande av utrymme, för kvinnor, invandrare, bögar, vemsomhelst som kan tyckas vara bortträngd ur offentlighet, eller vad det nu kan vara. Men kvotering: Njet, nein, non, nee, ochi!
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Nädå, jag tar inte illa upp i första taget.
Kvoterar man in kvinnor så utkvoterar man män.
Läs för övrigt gärna Nina Björks "Under det rosa täcket". Funkar säkert lika bra som han Bloom.
arrivederci!
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Vad väger tyngst: en man med arbetarbakgrund eller en kvinna ur överklassen? Dvs om de hade exakt samma akademiska meriter och valet skulle stå mellan dem vi tillsättandet av en professur?
Och om någon av dem vore invandrare? Hur skulle det väga över i respektive fall?
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
T: något slags kvotering äger rum redan idag, vid tillsättandet av akademiska tjänster - men de som "kvoteras" in tillhör kanske inte i första hand ett specifikt kön, utan snarare en akademisk elit. Inte en elit som alltid definieras av sina meriter och förtjänster (det förekommer naturligtvis det med), utan en elit som något för ofta skapas av en grupptillhörighet: här delar man ett gemensamt kulturellt ursprung, ett gemensamt klassperspektiv (oftare än inte), ett gemensamt idiom. Denna grupp är könsöverskridande men endast sällan klassöverskridande.
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Nåväl. Jag tycker det vore kul om exempelvis Elin presenterade en egen och i hennes ögon bättre lista. Jag (och säkert flera andra) är alltid intresserad av boktips, och om det nu skulle finnas en massa fantastiska kvinnliga författare som jag av någon anledning har missat, så vill jag så klart ha reda på saken så att jag kan läsa dem.
Se för övrigt även Gro Nilsens kommentar till ett annat inlägg ovan.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
T: En kvinna ur överklassen. En kvinna som har eller inte har invandrandat. Jag tycker inte att det handlar om att kvinnor ska "erövra" något utrymme utan att män ska ta mindre plats och sluta våldföra sig på det som bör vara gemensamt. Vad gäller favoritlistor så handlar de kanske ofta om intresse. Jag är t.ex. intresserad av maktsystem och hur konst och konstnärer kan ingå i dessa system. Bl.a. därför skulle kvinnliga konstnärer toppa mina favoritlistor. Men sedan råkar det också vara så att de skulle toppa min lista av andra skäl.
s | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ja. Jämlikhet handlar om att män måste ta ett steg tillbaka.
Malte: du säger "och om det nu skulle finnas en massa fantastiska kvinnliga författare som jag av någon anledning har missat". Vilket trist sätt att uttrycka sig på! Om det nu skulle finnas! Det påminner inte så lite om min lärare i svenska på gymnasiet som hävdade att hon kände till de flesta böcker. Ett yttrande som min mor bibliotekarien bara kunde skratta åt.
Hur som helst: trots att enkätsvaren ännu inte är kompletta, så finns halva fantasins lista nu utlagd på vår hemsida. Se länk nedan. Och för övrigt verkar frågan ha varit inte "de fem bästa böcker jag någonsin läst", utan fem som betytt mycket.
Andra bra författare: Joyce Carol Oates (Blonde), Margatet Atwood (Kattöga, Rövarbruden), Toni Morrison (Jazz, Paradis, Älskade), Inger Alfvén (Dotter till en dotter), Kerstin Ekman (Vargskinnet), Sara Lidman (Jernbanan), Beate Grimsrud (jag smyger förbi en yxa), Anja Snellman (Rädslans geografi), Monika Fagerholm (Diva), Vita Andersen (vilken hand vill du ha?), Siri Hustvedt (Vad jag älskade, Lily Dahls förtrollning). Etc etc etc etc. Men detta är några guldkorn att börja med.
Hinner inte mer nu, ska på loppis med mor.
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Glömde Joyce Carol Oates på min fem-i-topplista. Och så Selma Lagerlöf, faktiskt. Gillar f ö även Emily Dickonson. Clarice Lispector. Hmmm, nu är det snart för många bubblare…
Exeget: Jag vet att det pågår social "kvotering", i den akademiska, ekonomiska, intellektuella och konstnärliga världen. Det är också en en anledning till att jag undrar om verkligen könskvotering är det självklart viktigaste på dessa områden. Framstående kvinnor visar alldeles utan kvotering att de är minst lika framstående som sina manliga släktingar! (Frågan är huruvuda deras likaledes kvinnliga pigor ska vara avdragsgilla eller ej.)
(Länkar nedan till den för alla camp-aficionados omistliga kvinnliga arkitekten Julia Morgan, geniet (?) bakom Hearst Castle - när fick Sverige sin första kvinnliga arkitekt?)
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Elin: "Sagan Om Isfolket"? Du kommer att göra en massa "bokfynd" på loppis… Du listar intressanta och läsvärda böcker, men vilken av dem petar t.ex. ner "På Spaning…"? Shakespeare? Allvarligt talat. Och varför i helsefyr skulle någon av dem göra det? Varför anlägga ett könsperspektiv på Maltes lista? Maltes listade böcker är bättre. Det skulle kunna bevisas med en matematisk kalkyl, om vi bara hade mätinstrumenten (som S Larsson skulle ha sagt). Tråkig läsning för den feminist som arbetar för den totala utjämningen, överallt och jämnt, men så är det. Detta är skälet till att feminister helst vill betrakta kanon som en vit, manlig (etc) konstruktion, för att därmed kunna låtsas som att den inte är något att ta på allvar, bara något som per automatik måste motarbetas. Jag hänvisar också till Gro Milsens kloka kommentar, jag tror det är ett allvarligt och fördummande misstag att vi nu tycks se den gamla vänster-högerdikotomin avlösas av en liknande låst positionering beträffande könsperspektivet.
Förtydligande: jag försvarar egentligen existensen av en kanon, "old school" (och med döda vita "gubbs" om ni så vill), mer än M:s lista som är ett subjektivt urval.
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Bra, Elin. Det var så klart inte meningen att låta som att jag tror att jag läst alla bra böcker redan. Det finns alltid massor man missat, av kvinnor liksom av män. Men eftersom jag läst i stort sett alla du nämner (och även åtskilliga andra kvinnliga författare som enligt min mening är bättre) så kan jag inte vara katastrofalt oinformerad, i alla fall.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Det här med listor är kontraproduktivt. Inom den akademiska världen ägnar vi oss naturligtvis åt något liknande, men till det är vi tvingade av omständigheterna. Vi måste enas om vad vi ska läsa så att vi gemensamt kan tala om det efteråt. För att samtalet ska kunna uppstå måste texterna "kanoniseras" i någon mån. Ju mindre desto bättre, kanske, men ändå.
Men ni som slipper detta kan ju istället njuta av friheten! Läs det ni vill! Läs ängsligt och nervöst om ni vill imponera på bekantskapskretsen eller bloggosfären, läs oneurotiskt och lustfyllt om ni inte bryr er om ert rykte. Heja Margit Sandemo! Heja Marcel Proust! Heja hela det litterära fältet!
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jepp! Jag instämmer.
Och listan på fantasins sida var inte de bästa, som påpekats, utan de som på olika vis betytt mest. Hur fan man nu ska kunna koka ner det till så få! Men Sagan om Isfolket har utan tvekan betytt mycket för mig. Både litterärt (som i någon mån avskräckande exempel) och känslomässigt (även om det rätt snart efter tonåren förvandlades till avskräckande det med). Jag kan inte sluta älska dem, på något vis. Och se: jag har klarat mig helt oskadad ur det!
"På spaning…" har jag inte läst, jag vet inte om någon av mina förslag petar ner den, men man har väl också intresse av att läsa om olika saker. Ulysses har jag provat, men det funkade inte då. Kanske skulle det gå bättre nu. Det finns många gubbar som är finfina, ibland finns det inget bättre än att lägga sig i gubblägret, med hela sin kropp!
Och allvarligt talat, Henrik, jag vet inte om Shakespeare är så mycket bättre än Sara Lidman, faktiskt. De säger olika saker och på helt olika sätt, förstås. Men Jernbanan gav mig saker och människor och livsöden och ett språk som jag tänker på bra mycket oftare än någonting jag läst av Shakespeare.
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jag har väl lastat äpplen och päron i samma korg antar jag… Skälet är att det finns två eller tre böcker hos M som råkar finnas i den där förhatliga kategorin "västerlandets litteraturklassiker". Såklart påstår jag inte att individuella läsupplevelser, om de så härrör från läsning av "Isfolket" eller Thorvall eller Lidman, skulle vara mindre värda i något sammanhang än läsning av "klassikerna". Men livet är kort, och jag för min del har inget emot att någon gammal knastrig typ håller fram en "kontraproduktiv" lista över böcker som bäst sammanfattar vårt litterära arv. Sedan får väl var och en göra vilka listor de vill, men jag har ändå på känn att "västerlandets klassiker" kommer att bestå även efter vår korta, könspolitiskt präglade, levnad och så länge det ännu finns människor som läser. Men absolut, litteratur ska först och främst vara lustfyllt, och jag gillar att läsa allas listade favoriter här (gubbarna "vet" man redan vilka de är).
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Exeget: Så kan man förstås säga. Men en lista kan ju också vara en koncis uppsättning boktips, ett sätt att säga att detta är mina favoriter, dessa vill jag dela med mig av och gärna diskutera med andra. Och är det verkligen i så fall något fel med det? Listor har ju en särskild charm också (som man kan finna t ex hos en listigt sig listförlustande författare som Perec).
Att litteratur först och främst ska vara lustfyllt är en självklarhet. Jag frestas säga att bara någon som tillbringar sin tid på en littvetinstitution ens kan komma på idén att det skulle kunna ifrågasättas eller behöva påpekas…
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Eller en flitig besökare på diverse bloggar. För att nu ge igen med lika mynt.
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ah, tur att valutorna åtminstone är konverterbara…
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Men finns det någon på Elins lista som behöver kvoteras för att komma in?
Jag tycker hela det där talet om att männen ska "ta ett steg tillbaka" är bra dumt och tråkigt.
När kvinnorna nu äntligen efter si och så många tusen år kommer på bred front ska det väl vara för att kultur och debatt och allt vad det är ska växa, utvecklas, förbättras och fördjupas? Att det ska bli mer av allt?
Det där med "steg tillbaka" låter som om det bara fanns ett visst antal lediga stolar (se ovan) och om någon ny ska sätta sig måste någon annan ut. När det är mer av allt som är nöjet med kvinnoframstormningen, inte snöpande av debatt, kultur osv utan vidgning, öppning, fortsättning.
Dessutom tycker jag att det är en olycka om omständigheter, vilka dessa än månde vara, skulle trycka ner, ut och bort någon enda talang/begåvning/geni/arbetsmyra oavsett kön, ras, tro, läggning osv i namn av vilken övegripande ideologi det vara månde.
Jag slår vad om att inte ens Elin skulle vilja det, egentligen. Skulle du föredra att t ex Malte inte blev utgiven till förmån för någon tjej? Finns det någon som inte blivit utgiven pga att Malte blivit det?
Att det sen är lite svårt att retroaktivt skriva om historien så att det finns lika många kvinnliga som manliga författare från varje epok är en annan sak. Givetvis kan inte de senaste 100 eller ens 200 årens (kvinno-)litteratur "komma ikapp".
Och förklaringen till att såpass få kvinnor utmärkt sig i kulturhistorien kan man väl bråka om, i hög grad beror det givetvis på rent förtryck - men detta förtryck har varit så brett, även socialt och ekonomiskt, samt det har drabbat synnerligen ojämnt.
Under 1600-talet, då permanent krig härjade Europa och bönder och soldater dog som flugor, fanns där dock åtskilliga kvinnliga intellektuella, les precieuses, furstinnor som Kristina av Sverige och Mme Sevigné osv, för att nämna ett fåtal. Drottningen av Preussen som Leibniz tillägnade sin Monadologi osv. Bortglömda? Förträngda? Kanske förminskade av tidigare historieskrivning, det stämmer - men inte mer än så.
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jag kan ibland själv ifrågasätta varför jag slentrianmässigt väljer bort en såpass tung författare som Bettina von Arnim i undervisningssyften under romantiken, där stycken som följande är väl så pregnanta som något av Coleridge eller Hölderlin:
"Att vilja fånga poesin med en lag, det är som att låta anden gunga, hängande i ett par rep, och samtidigt vilja inge föreställningen att den flyger. Men hos en örn, som inte mäter sin flykt - om än den avundsjuka solen tynger ned den - som med hemligt arbetande själ i sitt högsta medvetande undviker medvetandet och på så sätt bevarar andens heliga, levande möjlighet, hos honom kläcker anden sig själv och flyger - ofta medryckt av den heliga rytmen, ibland buren, ibland svingande sig upp och ned i heligt vansinne, överlämnad åt det gudomliga; ty längst inne finns bara detta enda: rörelsen mot solen, som håller fast vid rytmen. -" (ur ett brev till Karoline von Günderode, övers. Horace Engdahl)
Men T. har rätt i att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i efterhand "korrigera" flera tusen år av manligt historieskrivande. Den antika litteraturen, till exempel, visar ju tydligare än någon annan epoks litteratur på just detta. Sapfo och Sulpicia (om vi håller oss till västerländsk litteratur) är de enda som med något slags säkerhet överlevt till våra dagar (och man tvistar fortfarande om Sulpicias könstillhörighet).
Detta sakernas tillstånd fritar oss dock inte från ansvaret att ständigt försöka skriva om historien, att hela tiden söka nya sammanhang, nya samband, nya linjer och brottytor - ett ansvar att synliggöra det osynliggjorda.
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Javisst, nu börjar det likna något :-)
Och det här som Elin är inne på, om Shakespeare är bättre än Sara Lidman, tycker jag är mycket intressant. För bortsett från vissa grundläggande kvalitetskriterier - vad är det som avgör om en bok ska få komma upp på de högsta litterära höjderna? Handlar inte det om överenskommelser? Och bygger inte de överenskommelserna på vår västerländska (manliga) kultur och tradition? Och skulle inte överenskommelserna lika gärna kunna se annorlunda ut?
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Oh naaaj! Nu bejlar jag ut från den här tråden iallafall… lycka till Elin & Helena med att etablera Lidman som en av den västerländska litteraturens fixstjärnor. Ni lär behöva det. Hälsa patriarkatets litterära överenskommelse från mig - om ni hittar den.
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
T: Jag tror att just de diskussioner som förts och förs kring kön, makt och fördelning, kan vara en förklaring till det som du kallar för dagens kvinnoframstormning. I många fall finns det ett begränsat antal lediga stolar (när det t ex gäller antal föreläsare vid en konferens, antal sidor i en tidskrift, ett visst antal timmar att göra sin röst hörd på vid ett seminarium). Utrymmet kan också handla om andra platser, om delaktighet och hur den delaktigheten värderas och synliggörs. I ett större rum, världens, så utgör kvinnor och män lika stor plats i det att de är ungefär lika många. Jag tycker att jämställdhet handlar om hur den platsen används och förstås. Det kanske är tråkigt att då hävda att män ska backa. Lika tråkigt är det i så fall, tycker jag, att som privilegierad grupp hävda att ansvaret för förändring ligger hos dem som i dag inte gynnas. Och ja: Kanske skulle jag föredra att t ex Malte inte blev utgiven till förmån för någon kvinna, kanske inte. Om säg Afsnit P eller tidskriften Hvedekorn hade tillämpat könskvotering så kanske någon kvinna skulle ha blivit publicerad istället för Malte, kanske inte. Men oavsett om kvotering är den bästa eller nödvändiga metoden eller inte, så tror jag att det i dag är nödvändigt att aktivt ta hänsyn till kön för att få se en vidgning, öppning och fortsättning.
s | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Okej, det här är intressanta saker att tala om, men även jag måste begränsa mig, så detta får bli min slutkommentar i detta ämne:
1. Att kvalitetskriterier bara skulle vara godtyckliga produkter av en tid och en kultur är förvisso en populär föreställning producerad av de senaste decenniernas västerländska kultur… (Populär, misstänker jag, inte minst för att den legitimerar vår lathet: Om klassikerna bara är godtyckligt valda så slipper vi ta dem på allvar och bedöma dem som enskildheter.)
2. Slänger vi ut Shakespeare måste vi också i konsekvensens namn slänga ut Sapfo och Virginia Woolf och alla andra kvinnor som är en del av samma suspekta västerländska tradition. — Sara Lidman är t ex en mycket bra författare, men kvaliteten i hennes språk är beroende av kvaliteten i Bibelns (och kanske även Shakespeares?) språk. Släng ut det ena och du måste slänga ut också andra.
4. En svaghet hos dem som förespråkar kvotering verkar vara att de har så svårt att säga exakt vilka författare som ska bort till förmån för vilka. Det är mycket "kanske" i resonemanget… Kanske, vill jag själv säga, att även kvoteringsförespråkaren trots allt först måste läsa böckerna för att avgöra vilka som inte förtjänat sin plats på utgivnings- eller kurslitteraturlistan? Och då är vi genast inne på en konkret diskussion om enskilda verk, vilket naturligtvis alltid är välkommet.
5. Någon som, för att vara konkret, läst Mme de Sevigné t ex? Jag köpte hennes brev, eftersom Proust skriver så fint om henne, och läste några häromdan. Det känns dock som att hon är en del av en mycket specifik franskklassicistisk tradition vars värderingar inte alltid är lätta att ta till sig här och nu. Det vore mig dock fjärran att säga att hon inte förtjänar sin plats i kanon bara för att jag inte efter lite snabb läsning uppskattar henne… Möjligheten finns ju, och är rentav mycket sannolik, att traditionen i detta fall är klokare än jag.
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Underligt att använda ordet godtycklig i det här sammanhanget, Malte. Någonting som har diskuterats och filosoferats fram under ett par årtusenden är väl inte godtyckligt …?
Och naturligtvis måste även de kvinnor som betraktas som "litterärt korrekta" ifrågasättas om man vill ifrågasätta överenskommelserna.
Apropå, så skriver nättidskriften Agamemnon - http://www.agamemnon.se - precis om smak och citerar Horace Engdahl: (i en intervju från -84)
"Ja, smak är ju någonting mer än inställsamt, det är en ren masochism egentligen, det innebär ett ständigt sneglande mot någon som har rätt att säga mig vem jag är, någon som på något sätt står över mig. Även om det inte är en person, en vag och skugglik grupp finns där ändå alltid.
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
de Sevigné: i hennes brev möter vi ju ett idiom från en annan tid, men också ett högst subjektivt temperament som endast ställvis filtrerats genom litterära konventioner det är knappast de senare som gör henne läsvärd idag (det finns tusentals andra författare från tiden som i så fall gör henne rangen stridig) utan snarare just den individuella röst som skänker relief åt smärtan, sorgen, glädjen. Jag förutspår en rask omvärdering av de Sevignés texter i Sverige: inom fem år läser man henne som obligatorisk grundtext i AB-kursen i litteraturvetenskap.
Men varför måste vi slänga ut? På vilket sätt utesluter Sara Lidman en Goethe eller en Shakespeare? Varför kan vi inte läsa dem alla?
Som någon tidigare skrev så förespråkar även jag ett ständigt expanderande kanonbegrepp, ett klassikertänkande som är statt i ständig förändring.
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jag tror på kraften i Maltes ovanstående resonemang och på nödvändigheten i s:s. Horace Engdahls kommentar (ovan) är underbar. (Mme de Sevigné har jag inte läst. Finns hon översatt?)
Ola K | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ett brev från de Sevigné - så vi vet vad vi talar om - till dottern.
"Till Madame de Grignan
Paris fredag 6 februari 1671.
Det skulle inte vara mycket till smärta om jag förmådde beskriva den. Det skall jag inte heller försöka. Förgäves letar jag efter min kära flicka, hon är inte mer här och varje steg hon tar för henne bort från mig. Jag grät och trodde minst jag skulle dö när jag gick till Sainte-Marie. Det var som hjärta och själ ryckts ur kroppen. Kan en skilsmässa vara grymmare? Jag bad att få vara ensam. Jag fördes till Madame du Houssets rum, där man gjorde i ordning en brasa. Agnès betraktade mig utan ett ord, så var vårt avtal. Jag stannade hos henne till femtiden utan att sluta snyfta. Varje tanke kom mig att känna som jag ville dö. Jag skrev till M. de Grignan. I vilken stämning, det kan du lätt föreställa dig. Sedan begav jag mig till Madame de la Fayette, som gjorde det onda dubbelt värre genom att delta i min smärta. Ensam och sjuk sörjde hon en nunna som gått bort. Hon var som jag ville ha henne. M. de la Rochefoucauld kom dit. Vi talade bara om Dig och de goda skäl jag hade att vara bedrövad Jag kom hem från Madame de la Fayette klockan åtta. Men när jag steg in här och gick uppför trappan, Gode Gud, förstår du hur det kändes! Och dörrarna till det rum, där jag alltid gick ut och in, var uppslagna på vid gavel, men möblerna stod huller om buller och jag såg Din lilla dotter, som nu skulle ersätta min. Förstår du hela vidden av mitt lidande? Jag hade hemska uppvaknanden om natten och när dagen bröt in var jag ej ett spår utvilad. På eftermiddagen besökte jag Madame de la Troche på Arsenalen. På kvällen fick jag Ditt brev, som rev upp alla sår på nytt, och i kväll skall jag skriva de sista raderna på mitt brev hos M. de Coulanges, där jag får höra vad som hänt. Ty själv har jag inget annat att berätta än att alla som Du lämnat är djupt nedslagna, och jag skulle kunna fylla hela brevet med hälsningar om jag ville." (Övers. Stig Ahlgren)
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ett postcriptum, innan jag fortsätter storstäda:
Det som utmanar kanontänkandet när det gäller könsrepresentationen är inte endast den matematiska jämställdhetens omöjlighet utan kanske framförallt det faktum att vi, för att synliggöra det osynliggjorda, måste vara öppna för ett annat slags skrivande: de Sevigné är ju ett bra exempel, en författare som i sin tids anda och med sitt köns dåtida sociala och kulturella begränsningar väljer en genre som gränsar till litteraturen men som förblir utanför i någon mening dagböcker, brev, bekännelser. Här finner vi de kvinnliga författarna under perioden fram till cirka 1700, och det är i en ständig omvärdering av ett hierarkiskt genretänkande som vi måste påbörja vår omvandling av traditionen.
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ett mer samtida, ofta hånat och antagligen kontroversiellare exempel är Linda Skugge. Hon används inte sällan som slagträ i den här sortens debatter om högt och lägre. Jfr med t.ex. Solanas SCUM-manifest, nu senast. Skugge och Solanas är bindgalna könsordsmetaforiker och ingenting annat. Vad man i regel missar alternativt förnekar är deras uppenbara litterära förtjänster. Dvs en frenesi och en stilistisk säkerhet som kombinerat med en hänsynslös och inte minst humoristisk sorts uppriktighet faktiskt gör litteratur av alltsammans. De ev. åsikter en text ger uttryck för är givetvis inte ointressanta, men det är ju en helt annan femma. Eller? (Ser förresten mycket fram emot Skugges bok om Sylvia Plath.)
Ola K | 2005-05-30 kl 19:59 | #
På tal om vad som är bra litteratur och hur man känner igen den finns det en historia jag skulle vilja berätta. Följ länken.
Håkan Lindgren | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jag instämmer generellt med Maltes punkter ovan.
Vad Shakespeare (och mycket, men inte all) annan kanon beträffar så är det inte främst litteraturvetare som gjort Shakespeare STOR. Det är publiken under 400 år, det är alla andra författare och dramatiker som låtit sig influeras - vad vore t ex romantiken utan Shakespeare? Operan? Filmen? Tonsättare som arbetat med texterna, konstnärer, filmversioner, nyversioner, åsså förstås - efter allt det andra - universitetsindustrins producerande av texter, artiklar, avhandlingar.
Var och en kan personligen gilla Sara mer än Bill, men ingen kan ändra historien.
Däremot kan uppfriskande nya läsningar göras, bl a feministiska sådana. Julia, Desdemona, lady MacBeth osv - vilka fantastiska kvinnogestalter att arbeta med både dramatiskt och teoretiskt. Kanske kan de rentav inspirera till ny- och omdiktning?
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Roligt med Erratas Sevignérevival f ö. Tack Proust!
(För den frankofone, brev i länken nedan! (Andra kan köra dem genom Babelfish, och sen kanske någon cutupmaskin så blir det prima popomokokolitt till ett eller annat seminarium (ah, bita födande händer och kasta sten i glashus - my favourite pastimes!).)
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ola K:
Skriver Skugge verkligen en bok om Sylvia Plath? Hm. Sweet lord.
Atm | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ja! Se t.ex. länk nedan. I första numret av "nya" Lyrikvännen (6/04) finns f.ö. Plaths "Poem for a Birthday" i en fin nyöversättning av Jenny Tunedal. Andra strofen lyder: "Detta skjul är unket som en mammas mage: / Gamla verktyg, handtag och rostiga betar. / Jag är hemma här, bland de döda huvudena." Som en sorts bitterljuv sammanfattning av debatten so far?
Ola K | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Det er en interessant debatt dette, men hvis jeg skal komme med et "norsk" perspektiv på temaet; kvalitet, kanon og kjønn, så er debatten her i norge mer rettet mot hvilke kriterier man skal bruke til å bedømme en bok. Ett kriterium som bør oppfylles for å fortjene en plass i kanon (-i hvertfall etter min mening) er at forfatterens verk har påvirket senere forfattere,(- slik blant annet tobbe nevner med de enorme innflytelsen til shakespeare.) Og det finnes jo mange gode damer som fortjener plass ut fra et slikt kvalitetskriterium; Mary Shelley Wollstonefcraft med "Frankenstein", hva ville den gotiske roman vært uten den? Emily Bronte sin "Wuthering heights" foregriper jo postmoderne metafiksjonelle grep. og hva med Raymond Carver sitt store forbilde, Flannery O'Connor? Hun bør nevnes i samme åndedrag som Hemingway og Faulkner. Poenget med å tenke kjønn og litteratur må vel være bidra til at damer ikke ekskluderes fordi de er damer. Dvs at kjønn slutter å spille noen vesentlig rolle.
gro nilsen | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Raymond Carver hade en stor förebild som hette Flannery O'Connor? Man lär sig något oväntat varje dag. Jag kollar upp O'Connor och läser att hon bodde på en bondgård där hon födde upp påfåglar och kommer genast att tänka på en Carver-novell om ett besök på en bondgård där det dyker upp en påfågel. En blinkning åt O'Connor? Fast sådana litterära blinkningar blir lätt fåniga. Påfågeln var bättre när den var ett oväntat, absurt inslag i Carvers novell.
Jag delar förhoppningen om att kön i framtiden "slutter å spille noen vesentlig rolle". Författare är inte kön, författare är individer. Man tänker "nu vill jag läsa Herta Müller", men man tänker (förhoppningsvis) inte "nu vill jag läsa lite kvinnligt språk".
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Även jag delar förhoppningen…
För övrigt kanske Birgit Munkhammars totala sågning av en Selma Lagerlöf-avhandling från häromdan kan vara av intresse här. (I mina ögon är Munkhammar ett föredöme: en feministiskt engagerad kritiker som vägrar tumma på den estetiska bedömningsgrunden. Finns det förresten någon annan DN-kritiker som vågar vara lika uppiggande och gammaldags tydlig i sina värdeomdömen?)
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Det mesta jag kunde ha sagt i ämnet har sagts av andra medan jag var borta från datorn i några dagar. Men jag vill påpeka att jag inte tror att det förekommer någom könsdiskriminering blan lektörer och förlagsredaktörer. Av den mängd debutanter vars böcker jag får ta del av (min flickvän är med i Katapultpris-juryn, så jag passar på att läsa så många jag hinner av de debutantböcker hon får till bedömning) verkar könsfördelningen väldigt jämn. Till yttermera visso har Katapultpriset det senaste åren gått till kvinnliga författare, vilket jag faktiskt inte reflekterat över förrän nu. Såsom vardande till viss del förläggare och tidskriftsredaktör vet jag att jag självklart aldrig skulle neka att publicera någon p.g.a. köns- eller annan tillhörighet; det vore ju helt befängt att tänka "vilken fantastiskt bra artikel/serie/novell, synd bara att det är en tjej som skrivit den." Dessvärre är det ont om kvinnliga superhjälteserietecknare, så jag har inte kunnat visa på min tjusiga fördomsfrihet i praktiken ännu…
Joakim Lindengren | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Hörni, jag vet inte om det har gått fram, men vad jag verkligen efterlyser är något i stil med det som Exeget var inne på här tidigare: öppenhet för ett annat slags skrivande och en omvärdering av ett hierarkiskt genretänkande.
Det handlar inte om att man ska kvotera in vissa författare och slänga ut andra, det handlar om att ifrågasätta det gamla invanda och gå utanför konventionerna.
Det är väl till exempel nästan skrattretande självklart att man ställer upp kvalitetskriterier i stil med att en bok ska ha påverkat senare tiders författare för att platsa i kanon. Varje godkänd bok får ju på så sätt sin givna plats och passar in som en pusselbit i den gamla vanliga manliga västerländska litteraturhistorien och -teorin.
Jag menar, det spelar ingen roll om det är damer som har kanoniserats, det är ju ändå männen som har kanoniserat dem.
Vill också säga, vilket Malte var inne på här tidigare, att det inte behöver handla om "lathet" när man inte kastar sig över klassikerna. Man kanske helt enkelt inte känner sig hemma med dem, av olika anledningar. Jag har bara läst en av böckerna på listan som gav upphov till den här diskussionen (och tycker också att det är ett fantastiskt verk, så det handlar inte om det) men ibland kan man faktiskt (om man är kvinna) vilja "läsa lite kvinnligt språk" eller åtminstone ta del av lite kvinnliga röster och erfarenheter ur historien.
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
På min fem-i-topplista finns åtminstone en kvinna, det är för lite, jag vet, men vad ska jag göra?
Bibeln
Iliaden/Odysséen
Dantes Gudomliga komedi
Shakespeares samlade verk
Dumas De tre musketörerna
Fast jag älskade, vill jag påpeka, alla Selmas herrgårdsböcker och Wuthering heights både läste och såg jag 300 ggr och så gillade jag Daphne du Maurier, av alla bortglömda mästare, Ann Radcliffe, förstås och Pearl S Buck, mera otippat.
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Tobbe, kanske är det jag som är dum, men vem är kvinnan på din lista?
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Gud kanske?
Ola K | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Gud var ju rätt nära - det gäller Bibeln. Som Harry Bloom skriver i sin bok om densamma (länk nedan):
"I HAVE ADMITTED that to identify J as a woman is a fiction, but so, of course, is the usual easy assumption that J was a man."
J - kvinnan som skrev de äldsta delarna av Bibeln, dvs enligt Bloom då (Mr Canon himself!) och några till. Själv håller jag det inte för otroligt. Kanske fanns där en kvinna bland barderna som traderade de gamla grekiska sagorna också?
Annars tycker jag min lista var väldigt PC: tre bögvänliga, en bi- eller homosexuell (därom tvista de lärde…) en kvinna och en mulatt. Inte full pott, men rätt okej va?
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Det där börjar likna material till en konspiratorisk bestseller à la Da Vinci-koden, Tobbe! Glöm inte heller den provensalska trubadurtraditionens (inkl dess kvinnors) inflytande på Dante, plus att det finns massor av folk som hävdar att Shakespeares verk i själva verket skrevs av ngn annan…
Malte | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Kul, kul …
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Helena: …men ibland kan man faktiskt (om man är kvinna) vilja "läsa lite kvinnligt språk"
Då måste jag fråga dig vad du menar med "kvinnligt språk". Martha Nussbaum eller Natalia Kazmierska? Jag har inga större problem med att man talar om män och kvinnor som om de var homogena grupper när det gäller politik eller villkoren på arbetsmarknaden, men när det gäller litteratur gör den sortens generaliseringar mig misstänksam. Agatha Christie har inte mycket gemensamt med den ungerska författarinnan Agota Kristof, trots att de båda har nästan samma namn och båda är kvinnor.
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Joakim Lindengren: Dessvärre är det ont om kvinnliga superhjälteserietecknare, så jag har inte kunnat visa på min tjusiga fördomsfrihet i praktiken ännu…
På rak arm: Julie Doucets "Super clean plotte" en flygande Magdalena Ribbing med hårknut, som givetvis förlorar mot seriens sunkiga kvinnliga huvudperson.
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Kul? Jag menar allvar. Och det gör väl Bloom också? Nyckelmeningen är: "to identify J as a woman is a fiction, but so, of course, is the usual easy assumption that J was a man."
I konspirationen får icke heller glömmas att Petrarcas Laura var anmoder till markis de Sade!
På något sätt påminner mig allt detta om en helt annan debatt. Den om egyptologi och afrocentrism. Inte så stort här i vårt land, men tydligen ett problem på flera egyptologiinstitutioner i USA, där afrocentristiskt inspirerade elever kräver radikala ändringar i curriculum i enlighet med deras övertygelse att Egypten var a black thing.
Till deras förmån talar väl att de gamla egyptierna antagligen skulle klassas som svarta i USA - men det vette tusan vad de själva hade tyckt om den saken. Helsnurrigt blev det i DN för några år sen, när en svart kvinnlig intellektuell anklagade västakademiker för att ha förtigit att Cleopatra was a black woman. Just hon, av alla, som inte ens var riktigt egyptisk…
Vad hände förresten med Tank girl? Är hon helt ute?
Tobbe | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Tobbe: "På något sätt påminner mig allt detta om en helt annan debatt. Den om egyptologi och afrocentrism."
Det där får mig att tänka på Martin Bernals bok "Black Athena". Och på "Black Athena Revisited" (red. Mary Lefkowitz och Guy MacLean Rogers), en antologi där fackfolk motbevisar Bernals påståenden. Jag har inte läst "Black Athena", men minns ett av kapitlen i "Revisited", där man lugnt och kunnigt strimlar visar att de etymologiska resonemang Bernal stöder sig på inte är något annat än fantasier.
Tank Girl, däremot, hon var väl ute redan när hon gick i Epix. (Eller om det var Pox.)
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Håkan, jag satte medvetet citationstecken kring "kvinnligt språk" just för att det inte går att definiera - det var ju din formulering. Jag förtydligade det till "kvinnliga röster och erfarenheter ur historien".
För övrigt tror jag att jag skulle ha kommit längre i den här diskussionen genom att undvika orden "manlig" och "västerländsk"; de tycks sätta igång någon sorts pavlovsk försvarsreaktion hos somliga.
Men, om vi nu i stället hoppar över ovan nämnda ord, är det då så omöjligt att tänka sig att vi lever i en viss kultur och tradition och att denna kultur har frambragt en viss sorts litteratur - på samma sätt som att vi bygger kyrkor i stället för pagoder? Och att, om någon i till exempel Sverige skulle ha mekat ihop en liten pagod i trädgården, så är det ingen som är så intresserad av att besöka den?
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Eller så skulle folk vara VÄLDIGT måna om att besöka den - för att vara politiskt korrekta, men inte på grund av något genuint intresse…
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Helena: "För övrigt tror jag att jag skulle ha kommit längre i den här diskussionen genom att undvika orden "manlig" och "västerländsk"; de tycks sätta igång någon sorts pavlovsk försvarsreaktion hos somliga."
Jag återkommer gärna med ett genomtänkt svar på det där, men just nu hörde jag min matklocka ringa. Vi hörs!
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Svar till Helena ovan. Du har förstås rätt när du skriver "är det då så omöjligt att tänka sig att vi lever i en viss kultur och tradition och att denna kultur har frambragt en viss sorts litteratur", det vill säga en litteraturhistoria som till största delen består av män. Gör man en antologi eller en lista över vilka författare som fått stipendium ser det förstås suspekt ut om alla författarna är män (en privat 5-i-topp är en helt annan sak), och det är bra att påpeka sådana missförhållanden, men det är inte min uppgift. Min uppgift är nog att istället påminna om att författare, såväl kvinnor som män, bör betraktas som individer och inte som representanter för ett kön, vilket är lika viktigt.
Om man försvarar individen försvarar man den där pagoden.
Skulle inte en best of-lista där alla böcker var självbiografiska romaner eller postmoderna språkexperiment se mer inskränkt ut än en lista med bara män, även om författarna till de där böckerna utgjorde ett representativt urval av minoriteter? "Män" är ingen grupp. De män som fyller litteraturhistorien är inte precis överens med varandra, de företräder en mängd skilda åsikter och stilar.
Mitt förhållande till litteraturens kanon är ungefär som mitt förhållande till kinesiska muren: det är säkert bra att den finns, men jag kan inte säga att den engagerar mig och den stör mig inte heller. När det gäller öppenhet är vi överens.
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
En kvinna kan gestalta manliga erfarenheter. En man kan gestalta kvinnliga erfarenheter. Bägge kan gestalta mänskliga erfarenheter. Någon egentlig skillnad i språk är svår, för att inte säga omöjlig, att påvisa. Är det överhuvudtaget intressant att undersöka?
Vi talar ju förhoppningsvis inte om en litteratur som i första hand är beroende av sin autenticitet, sin "point of origin", för att bli intressant för en läsare. Den blir förvisso intressant som kontextuellt objekt i det ögonblick man är intresserad av att diskutera den som element i en större infattning - dess spår av kulturella och sociala koder, dess inpassning i den samtida kontexten. Men som konstprodukt, som skönlitterär text, som något vars själva innehåll gestaltar något vilket vi tillsammans med denna eller denne författare/berättare vill undersöka - som tilltal, om man så vill - har den förhoppningsvis en bärkraft som lyckas förmedla något utanför den historiska inramningen.
En Madame Bovary är död som upplevelse i det ögonblick de erfarenheter den gestaltar blir obegripliga för människan, inte i det ögonblick den historiska situationen i vilken romanen är tillkommen försvinner ur tiden. Lika gäller för Emily Dickinsons lyrik, eller Sapfos; lika gäller också för Homeros eller Shakespeare. Räcker det inte så? Kan inte diskussionen kring vad vi kan, bör och "måste" läsa stanna i något slags konsensus om nödvändigheten i att läsa i allmänhet, och att göra den läsakten till en produktiv handling i varje givet ögonblick?
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Om jag håller med, får jag plus i kanten då? ;-)
Till HL ovan: "män" är inte en grupp, det har du rätt i, men en del av problemet är just det, att "män" inte betraktas som grupp, medan "kvinnor" ofta behandlas som det. Därmed kan det bli intressant att påpeka att listor, kanon, whatever, ibland rabblas upp slentrianmässigt. Sen får naturligtvis varenda mänska läsa och älska det som griper den starkast. Och det finns såklart klassiker och det finns anledningar till att de stått sig genom århundraden som kan ha med kvalitet att göra och inte bara att författarna råkade vara män…
Men man bör vara medveten om hur det funkar. Och om vi nu inte ska kvotera in kvinnor på några abstrakta "stolar" (som ju kan vara hur många eller hur få som helst, allt efter vad vi gör dem till, eller hur, Tobbe, jag tycker inte att de behöver fortsätta att vara för få för alla, vi måste inte leka hela havet stormar utan kan väl fälla upp ett bord till att sitta runt) så kan vi väl åtminstone kvotera in dem/oss i samtalen! Hur lätt är det inte att lista fem klassiker av män? För lätt! Tänk en minut till och för upp en kvinna på listan. Minst. Om jag petar Shakespeare med Lidman så betyder inte det att Bill är borta och körd och nere för räkning. Det är en prioritering jag gör. Ett synliggörande.
Godnatt gott folk, nu ska jag läsa lite Iris Murdoch.
Elin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Du får plus i kanten om du säger emot.
:-)
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ett bättre svar till Elin och Helena.
Så många är så förtjusta i kvotering och i att tänka i kollektiva termer (män kontra kvinnor) att jag inte tror att det gör någon skada om jag istället påminner om vad det är vi vill komma fram till, nämligen ett tillstånd där författare betraktas som individer och där "kjønn slutter å spille noen vesentlig rolle".
Varför är det så viktigt att försvara individen? Jo, vad litteratur i grunden handlar om, tror jag, är att en individ bryter sig ur gruppen (en man som bryter sig ur gruppen av män, en kvinna som bryter sig ur gruppen av kvinnor) och talar på ett nytt sätt, till sig själv, till hela mänskligheten, till ingen särskild. Utan individer blir litteratur i vår mening omöjlig och meningslös. I ett samhälle utan individer räcker det bra med hejaklacksramsor.
Slå mig om jag har fel.
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Men Exeget, kan man inte tänka sig att det är så här, angående kvinnliga erfarenheter och röster ur historien, att en kvinna för hundra eller tvåhundra år sedan har helt andra erfarenheter att gestalta än en man? Hon kanske till exempel skriver om den lilla instängda värld hon befinner sig i eftersom det bara var männen som hade tillträde till det offentliga rummet.
Och om det nu historiskt sett alltid har smällt högre med litteratur som "tar grepp om sin samtid" och "sätter in personliga erfarenheter i ett större sammanhang" och allt vad det brukar heta, då får ju den sortens litteratur inget större värde?
Jag menar, än i dag finns det väl bara en renodlat "kvinnlig" genre och det är den så kallade bekännelselitteraturen. Och hur låg status har inte den?
För övrigt tror jag nog ändå att de flesta här är överens om att man får, kan och bör läsa precis vad man vill.
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Såg inte ditt inlägg, Håkan, innan jag postade mitt, men håller helt och hållet med. Jag tänkte mig nog också den där pagoden som någon sorts individ. Det kunde ju lika gärna ha varit ett tempel där man dyrkar till exempel myror.
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Men Helena, det är ju (nästan) precis det jag har sagt i mina inlägg …?
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Dyrka myror? Brr… :o)
H. L. | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Jamen, dåså, Exeget. Jag måste ju ändå på något sätt kolla så att jag hade uppfattat dig rätt. Du uttrycker dig ju lite mer akademiskt än jag, om man säger så …
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Äsch heller. Jag försöker bara skriva så tydligt som det går, men uppenbarligen inte med särdeles stor framgång. :-)
Exeget | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Helena: Jag tror att det finns ganska mycket (åtminstone engelskspråkig) litteratur som tar upp kvinnornas instängdhet osv redan. Av exempelvis Elaine Showalter och Sandra Gilbert/Susan Gubar. Fast då kommer vi tillbaka till problemet med att man måste in bland akademikerna och läsa "fikonspråk" igen.
Även dessa författare ingår i en viss form av kanon - den "feministhistoriskteoretiska" (Obs påhittad terminologi för att täcka in så mycket som möjligt - inte fikonspråk alltså).
Anne | 2005-05-30 kl 19:59 | #
En fråga som inte har med saken att göra och därför kanske kan besvaras:
Varför kallas det "fikonspråk"?
Är det en biblisk anspelning till tiden när Eva och Adam började bära fikon och förlorade talets oskuld och började snacka akademiskt - Öster om Eden?
David | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Anne, ja, jag har nog anat att det finns någon sorts vilja här och var att dra fram fler kvinnor ur litteraturhistorien och omvärdera tänkandet osv, men har rättså dålig koll på litteraturen där. Ska absolut kolla upp dem du nämnde i alla fall. Och undrar då förstås också om någon annan känner till något bra på svenska?
David, fikonspråket är, vad jag vet, ett språk som typ min morfar pratade när han var liten och där man använder ordet "fikon" i alla ord så att ingen ska fatta vad man säger. Man kastar om stavelserna och blandar ihop dem med fi- och -kon. Till exempel så blir ordet "myra" då "firamykon" och ordet "knäppskalle" blir "fippskalleknäkon".
Vet inte var det kommer ifrån från början, dock. Det var väl knappast min morfar som hittade på det.
Helena | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Ett eller annat ord om sydamerikansk litteratur
hade ju inte heller skadat.
Per-Albin | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Faulkner och Flannery O'Connor
skriver om galna män och donnor
Carson McCullers och Harper Lee
är väl heller inte riktigt som vi…
Fyll i vetja.
Henrik T | 2005-05-30 kl 19:59 | #
Uppmärksammar tydligen den här diskussionen lite sent, men läste ändå med intresse.
Bara en tanke: vi kan inte ändra kanon så som den ser ut nu, för historien har redan hänt. Att det finns inga eller för få kvinnor representerade från till exempel Shakespeares tid beror väl snarast på att det patriarkala samhället på den tiden gjorde att kvinnor inte fick chansen att skriva. Vi behöver väl inte prata om att ersätta bra litteratur med annan litteratur som råkar vara skriven av kvinnor? Varför skulle vi avstå? Istället kan man sörja alla de kvinnliga författare som måste ha funnits men som aldrig fick skriva. Tänk vilken mycket rikare litteraturhistoria vi skulle ha om kvinnorna alltid fått vara en stor del av den, utan förtryck! Tänk på allt vi har gått miste om.
Annika | 2005-05-30 kl 19:59 | #
den här debatten pågick för ett bra tag sen ser jag, men kanske någon läser detta iallafall:
angående kommentaren ovan: läs virginia woolfs "ett eget rum" (för övrig en fantastisk författare) som just handlar om detta - hur litteraturhistorien ser ut, det sociala och ekonomiska perspektivet, vem som har makten, om kvinnor som inte kunnat skriva men velat eller som har skrivit men inte fått någon plats i saamtiden och litteraturhistorien p g a samhällsstrukturerna och förväntningarna och tvånget (könsrollerna). som svar på varför det finns så få kvinnlig författare i vår kanon. den är fantastiskt bra och upplysande!
och heja elin och helena, stå på er! och det handlar inte om ett "vi" mot "dom", att "hata" gubbsen osv osv. vi måste bara se och erkänna de där strukturerna och tillsammans förändra, och det kanske krävs t ex könskvotering eller annat för att bryta sönder de där strukturerna. annars får vi kanske vänta i tusen gånger tusen år eller vad elin nu skrev. jag slås av att så mycket ändå inte hänt sen woolfs tid. boken skulle kunna vara skriven nu.
ulrika | 2005-05-30 kl 19:59 | #