Hårt om författar-wannabes
En inblick i förlagsvärlden och litteraturvetenskapen avslöjar att många som vill bli författare varken kan skriva eller är intresserade av skönlitteratur.…menar denna artikel. Vars teser mina personliga erfarenheter tyvärr i stort sett bekräftar. Så varför? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Ska vi skylla på tv och skolreformer? Eller tvärtom påtala att redan Cicero hade klagomål att komma med i den här riktningen? Så jäkla kul att vara författare är det i vilket fall som helst inte. (Även om jag hade en riktigt trevlig kväll på Rönnells 75-årsfest igår. Kombinationen bar + antikvariat är svårslagbar.)
Nå nå men nu kan vi ju blogga i stället och stör på så sätt ingen.
Vem kraftuttryck är Per Hagman?
Bengt O. | 2005-05-14 kl 10:04 | #Kombinationen bar + antikvariat är svårslagbar.
Får jag komma med en liten fånighet: I Vänersborg finns det en restaurang (med bar) som heter OslagBARt - ganska bar i sitt slag, kantänka…
Bodil Z | 2005-05-14 kl 13:01 | #Alla svenska småstäder har en bar som heter Oslagbar
Kristofer F | 2005-05-14 kl 18:00 | #Per "Kraftuttrycket" Hagman har skrivit en riktigt bra bok, vad jag känner till. Jag citerar mig själv i BTJ: "En sorgesam hyllning till excessen och en satirisk vidräkning med det kulturpolitiskt korrekta." (om Att komma hem ska vara en schlager, 2004)
Ola K | 2005-05-14 kl 19:34 | #Kristofer F: On. ( "Det är" på finska)
Bodil Z | 2005-05-14 kl 21:04 | #Nej, de som är intresserade av skönlitteratur är få - främst andra författare. Det gäller att hålla koll på vad kollegorna skriver. Inom den bidragsunderstödda litteraturen vill säga - och det är ju den som räknas.
"Vanlit fölk" läser deckare - om de är kvinnor - annars läser de pliktskyldigast några sior i boken och frågar hustrun hur den var.
Det tar tid att läsa.
Vad tyckte spErrmata om Lyrikvännen?+
PoMoQueer | 2005-05-15 kl 9:01 | #Är man intresserad av litteratur för att man är författare? Eller är man författare för att man älskar litteratur?
Ola K | 2005-05-15 kl 9:20 | #Förmodligen.
Ola K | 2005-05-15 kl 9:25 | #Folk får för min del gärna vara ointresserade av litteratur, men i så fall kunde de också gott låta bli att skriva böcker…
Lyrikvännen har jag bara hunnit bläddra i.
Malte | 2005-05-15 kl 9:27 | #Hur var det Schopenhauer sa nu igen? Skillnaden mellan riktiga filosofer och andra är att de förra blir perplexa av världen, medan de senare bara hakar upp sig på något de läst i en bok.
Lite så, säger jag trots mitt enorma litteratur- samt metalitteraturintresse, är det väl med författare också? Alltför boksynta författare är inte alltid med nödvändighet de litterärt intressantaste.
Det är bra mycket viktigare att kritiker och teoretiker är djupt och rejält pålästa i litteraturen. Författare behöver leva om och intressera sig för allt möjligt annat som kan bli litteratur utom just nödvändigtvis litteratur.
Det är mycket bättre att plugga t ex medicin eller juridik om man vill bli författare än litteraturvetenskap. (Kolla andelen läkare och jurister i litteraturhistorien och jfr med antalet litteraturvetare - inget bevis för min tes, men nästan…)
Vette fan om inte de som helst vill bli författare ofta är de olämpligaste - vilket skrivarkurserna med all önskvärd tydlighet demonstrerar. Professionalisering och inkrökning tar kål på litteraturen.
Tobbe | 2005-05-15 kl 10:01 | #PS All min egen litterära perplexitet kommer sig av att jag försöker att skriva så verklighetstroget som möjligt. Det har visat sig snartnog omöjligt. DS
Tobbe | 2005-05-15 kl 10:09 | #Tobbe, låt oss citera Nietzsche, för medhåll. "Den bäste författaren blir den som skäms över att bli författare."
Maria | 2005-05-15 kl 10:22 | #Ja, och själv skämdes han förstås ögonen ur sig…
Om litterär storhet skriver Longinos att den "är särskilt utsatt för fara när den lämnas åt sig själv utan det systematiska kunnandets stabiliserande ballast, utlämnad blott till den obetänksamma dumdristighetens impulser."
Det systematiska kunnandets stabiliserande ballast! En ganska snitsig formulering, tycker jag. Pervers men snitsig.
På tal om skrivarskolor och Tobbes romantiska "leva om"-ideal, alltså. Som om man inte alltid levde nån sorts liv, oavsett vilket.
Ola K | 2005-05-15 kl 14:23 | #Det bästa är att plugga religion om man vill bli författare, om tänker på mängden präster i litteraturhistorien.
Anonymous | 2005-05-15 kl 14:49 | #Jag har inget romantiskt leva-om-ideal. Det är klart man alltid lever något slags liv. Men en författare som kan och intresserar sig för och har, rentav yrkesmässigt, andra erfarenheter än från litteraturseminarier och skrivarkurser blir, troligen, en intressantare författare - och motsvarande gäller iofs advokater, präster, läkare, psykologer och filosofer av facket, bl a.
Hur många litteraturvetare kan någon på rak arm säga som blivit författare som är nåt att hänga i julgranen? En del präster finns det förstås, men kanske inte så jättemånga ändå? Rätta mig gärna om jag har fel. Just nu kommer jag bara på Laurence Sterne, av alla! Tegnér förstås.
En lista över jurister och läkare blir hursomhelst ganska lång, från Cicero via Montaigne till Joyce, Celine, Gyllensten osv.
"Det systematiska kunnandets stabiliserande ballast" är f ö en lysande formulering - och i viss mån en sanning. Samtidigt kan väl inte en författare med något slags anspråk (och har man inget sådant blir man knappast författare) slå sig till ro "bara" med systematiskt kunnande. Det är botten, nej, kölen, möjligen, men sen måste man styra ut på djupare vatten om det ska vara mödan värt.
För att travestera Ellen Key om bildning, som någon citerade tidigare: det är först när man glömt vad man lärt sig som man kan börja skriva.
Björk sa i en intervju att hon hoppades börja göra musik på allvar efter fyllda 40. Det känns som en rimlig författarambition också - efter 40, då är det dags för allvaret, då är läroåren förbi. Kanske. Åtminstone grundkursen.
Tobbe | 2005-05-15 kl 17:44 | #Den där gråa tjänstemmannasektorn värker ut många trevliga författarskap: Kafka, Pessoa, Gombrowicz etc. Ett trist och monotont liv verkar ha en god effekt på skrivartarmen. Man blir nog också väl präglad för rollen som författare med sina allt annat än glamorösa drag. Fast det tarvar förstås en viss personlighetstyp redan från början.
Det verkar idag finnas en föreställning om att vem som helst kan göra valet att bli en författare, ungefär som om det vore en demokratisk rättighet. Och iofs, det är väl alla tiders att folk skriver och formulerar sig, vare sig det nu är i skrivarskolor eller på Malte P:s blog (tjena). Problemet kommer när lågvattenmärkena faktiskt trycks upp och pockar på vår uppmärksamhet. Så, värre än författarwannabies är väl då vissa faktiska författarskap som man önskar aldrig hade sett dagen. Hamnar inte en del av ansvaret hos förlagen då?
Veiron | 2005-05-15 kl 19:57 | #Artikeln i GP, eller rättare sagt de intervjuade som uttalade sig, gav uttryck åt helt extrema ståndpunkter.
Jag menar på allvar att det säger något nedslående om litteraturens status, när så många tror att de kan skriva, säger till exempel Kerstin Aronsson på bokförlaget Kabusa böcker. Men är det inte tvärtom? Är det inte något fantastiskt med en konstart som inte är förbehållen en elit? Som inte kräver mer än papper, penna och en släng av fantasi.
Kerstin Aronsson säger också: Ingen som dansat lite framför spegeln hemma får för sig att höra av sig till Operan och säga att man vill gå upp på scenen och dansa balett, men när det gäller litteratur går det bra Det ligger ett sånt förakt i detta att jag blir kraftfullt förbannad! Jag kan faktiskt inte se att det skulle vara ett problem att många människor vill hålla på med skrivande. Det är väl bara för Bonniers (eller Kabusa, i det här fallet) att bita i det sura äpplet och anställa ett par lektörer till?
Och angånde uttalandet att det inte skulle vara så "jäkla kul" att vara författare, så är det väl i sådana fall bara att skaffa sig ett riktigt jobb!
Elin Boardy | 2005-05-15 kl 20:10 | #Riktiga jobb är väl inte heller så kul… Men man kanske kunde börja med balett? (Hoppas att inte Gunilla Witt läser…)
Om folk vill skriva är det klart att de ska skriva. Jag tycker inte heller att det är "ett problem att många människor vill hålla på med skrivande". Däremot är det kanske ett problem att så få av dem som vill hålla på med det professionellt är intresserade av litteratur (som konstform, hantverk, passion). Och är det inte ett problem så är det i alla fall en smula märkligt. Jag har aldrig träffat någon som vill bli musiker utan att också vara en intresserad och aktiv musiklyssnare, etc.
Kanske är det just den demokratiska tillgängligheten på papper och pennor som gör att man luras tro att litteraturen måste vara demokratiskt tillgänglig även i alla andra avseenden? Jag vet inte.
Sedan håller jag så klart med Veiron om att nivån på de utgivna böckerna är viktigare än nivån på de outgivna, men misstänker att det kan finnas en korrelation. Som lektör blir man ju lite glad så snart något inte är direkt plågsamt dåligt, och riskerar därmed kanske att övervärdera det.
Måste ta och läsa om Longinos. Han är bäst.
Malte | 2005-05-15 kl 20:58 | #Men är det verkligen så att folk som vill vara författare inte är intresserade av litteratur? Alla mina författarkollegor är ivriga läsare, även om de inte är littvetare. Kanske är det där det ligger? I GP-artikeln uttalar sig en lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, Johan Lundberg. Han generaliserar över sina studenter, vars litterära smak inte är vad han skulle kalla särskilt avancerad: Påfallande många har bara läst Henning Mankell eller i bästa fall Per Hagman och har Astrid Lindgren som idol.
Förutom att jag återigen blir förbannad på snobbismen i detta, kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är sant. Och om det så vore? Tycker han bara att det är de redan sönderbelästa som ska söka till littvet? De som på egen hand plöjt allt från Homeros till Woolf?
Men jag undrar alltså om det verkligen är så att skrivande människor generellt är ointresserade av litteratur. Man kan ju vara intresserad, men inte ha koll på allt. Vem är Longinos, tex? Jag har visserligen hunnit till Alqvist redan, men det ringer ingen klocka.
Elin | 2005-05-15 kl 21:09 | #Tobbe: Jag håller bara delvis med dig. Vilken akademiker som helst torde PER DEFINITION ha andra erfarenheter än dem från seminarier, fackböcker etc.
Att slå sig till ro bara med systematiskt kunnande är därför otänkbart. Samma sak med levandet. Det finns där, som en kliché eller önskedröm, men är ingen relevant parameter.
Jag menar, vems livserfarenhet skulle i så fall vara den mest fruktbara? Akademikerns? Kassörskans? Den livshungriges? Den livströttes? Finns det människor som SAKNAR livserfarenhet?
Jag tvivlar. Jag tror att skrivande handlar rätt MYCKET om en känsla för just det systematiska kunnandet eller helt enkelt om FÖRMÅGA.
Betvivlar också att en icke-läsande person skulle vara mindre påverkad av litteraturen än en läsande. Litteraturen, i ordets yttersta bemärkelse, föregår i mina ögon livet. Däremot skulle nog inte boken bli särskilt bra.
(Ellen Key var det förresten jag som citerade häromstistens. Alltså: Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss. En riktigt klok kommentar, tycker jag, för att vara en sentens.)
Ola K | 2005-05-15 kl 22:05 | #Lotta Lotass är ett bra exempel på en författare med stor verbal fantasi och dessutom en avhandling från Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg.
Många debattörer här tycks tro att "erfarenhet" är lika med skrivförmåga. Om det vore så väl.
Att skriva är en konst liksom att leva. Sällan förenas de tu.
Att leva är att långsamt dö. Att skriva är att omvandla döden till aska.
PoMoQueer | 2005-05-16 kl 8:01 | #Vad gäller yrkesgrupper som blir bra författare så ligger väl läkare bra till; Celine, Somerset Maugham, Conan Doyle är de jag först kommer att tänka på. Naturligtvis har vem som helst rätt att skriva hur mycket och hur de vill. Det man kan förbluffas av är att förlagen ger ut skiten. Och visst kan man bli en bra författare utan att ha läst särskilt mycket, men det är väl aldrig fel att förkovra sig inom sitt yrke? Om inte annat så slipper man slösa tid på att uppfinna "sibiriska cyklar" om man har en viss koll på vad som redan är skrivet.
Joakim Lindengren | 2005-05-16 kl 8:49 | #À propos författare och yrken: Tobbe, det finns ju åtskilliga stora författare som oxå råkar vara litteraturvetare till facket, eller filosofer eller nåt annat humanvetenskapligt. Lotta Lotass nämndes. Jag fyller gärna på med Coetzee, Martin Walser, Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Alexandra Coelho Ahndoril, Hans Ulrich Treichel, Gunnar D Hansson.
Jag tror för övrigt inte heller att diktarens yrkesskicklighet och kunnandets ballast går att ställa mot livserfarenhet. Som om de erfarenheter ett liv på en humanistisk fakultet ger objektivt skulle vara mindre värdefulla än, säg, dem som är de kringflackande bohemens. De författare som inte har mod/kompetens/kraft/vadvetjag nog att fantasiera fram litteratur utan bara samplar egna erfarenheter blir ofta, men alls inte alltid, trista och tjatiga. Ecce Ulf Lundell, Linda Skugge…
Pyret | 2005-05-16 kl 9:08 | #Mnemosyne sviker mig kanske, men har inte även JC Oates verkat som nån typ av universitetslärare sen urminnes tider?
Pyret | 2005-05-16 kl 9:17 | #Jag vet inte riktigt vad eller om jag borde svara på/bemöta något. Jag håller med allihop samtidigt, i stort sett.
Litteraturvetenskap är en akademisk disciplin - men det är icke författande och det kan det aldrig bli. Närmast kom man i 1600-talets Frankrike, och ingen blev gladare för det.
Givetvis bör en författare intressera sig för och kunna hela världslitteraturen. Lustigt att hamna i de naiva omlevarnas läger, hehe, jag som annars är en mera Eliot-Curtius-Bloom-aktig typ som snarare brukar anklagas för elitism och bildningssnobberi.
Likförbannat tror jag att människo-, världs-, livsintresse och dito erfarenhet är absolut nödvändiga. Litteraturen som självändamål, seminarieövning, piruett är bra trist. Som den där poesin, som Malte just så riktigt kritiserade (om jag inte missförstått det hela) för att den har anspråk på att vara något omistligt fint i sig.
Att just läkare kan bli såpass bra författare beror nog helt enkelt på deras yrkesmässiga erfarenheter, närhet till lidande och död, deras upprepade möten med människor i de mest avslöjande, intima situationer - det kräver uppmärksamhet, känslighet, lyhördhet och en förmåga till objektivt hänsynstagande samtidigt som man rent fysiskt rotar runt i någons innersta, som är avgjort viktigare erfarenheter för en författare än 60 p littvet och några säsonger skrivarkurs.
Jag älskar Borges, Joyce, Perec, Calvino osv, alla suveränt fingerfärdiga författarförfattare som skriver utsökt litterär litteratur (men som det tänder till om, icke seminarielitt! Vad är hemligheten bakom det?). Men jag (nu kommer min skamliga hemlighet) tyckte Kallkällan var så ofattbart tråkig att jag inte klarade att läsa ut den. Såg att det var bra gjort, gav guldstjärna och gick vidare. Sen har jag inte försökt igen.
Shakespeare lär f ö ha varit rätt obildad, med sin tids mått mätt. Och så var även Tjechov läkare.
Tobbe | 2005-05-16 kl 9:31 | #Ja, Gottfried Benn t.ex. hade aldrig totat ihop en dikt som "Bårhus" om han varit, säg advokat. Det där krassa, naturvetenskapliga betraktelsesättet visavi människan och hennes villkor verkar ofta skapa lyckade föreningar med litteraturen. Men det finns såklart inget recept på hur man "blir" en bra författare, håller med PomoQueer att faktisk erfarenhet inte behöver betyda ett jota i vissa författarskap. Tänker t.ex. på Raymond Roussels "försurrealistiska" klassiker "Intryck av Afrika" som han skrev utan att någonsin lämna sitt hotellrum i Paris.
Veiron | 2005-05-16 kl 9:33 | #Och om man inte hittar många framstående författare med specifik litteraturvetarbakgrund, så finns det i alla fall en jäkla massa med examina i "English literature at Oxford/Cambridge" el motsv. Att man studerar litteratur hindrar förstås inte heller att man också gör annat.
Därmed inte sagt att jag rekommenderar någon att läsa lit.vet. Det kan vara en både frustrerande och meningslös sysselsättning, inte minst på grund av att många som undervisar i det förefaller lika ointresserade som en stor del av studenterna (och naturligtvis definierar jag inte intresse som antal i förväg lästa verk, utan mer som motsatsen till typ, "åh vad jobbigt måste vi läsa alla de här böckerna ursäkta kommer det på tentan?").
Longinos är ett slags antik skrivarhandledning, med exempel från Homeros, Sapfo, bibeln… Låna "Om den stora stilen" i Jan Stolpes översättning, eller kolla in en engelsk här.
Malte | 2005-05-16 kl 9:38 | #Ah, just det - littvet frustrerande. För det handlar ju om kärlek till, passion för litteraturen, visst, sådan som leder till att man alldeles av sig själv slukar allt man kommer över, på drängkammaren, seminariet, i lastrummet, på kafeet eller biblioteket eller för all del skrivarkursen och universitetet.
Det blir en töntig pseudodiskussion att sätta kunskaper mot erfarenheter. Det ena utan det andra är nödvändigt, men icke tillräckligt - vem håller inte med om det? Finns ingen motsättning.
Själv är jag dock motståndare mot skrivarkurser och univutbildn till författare, för jag gillar inte den där akademiska professionaliseringen av författarrollen. Fortsätter det blir det snart som i konstvärlden att man måste ha gått den och den skolan för att få det och det stipendiet och ateljé/skrivarstugebidrag osv.
Litteraturen är suveränt orättvis. Det är helt omöjligt att i förväg säga vilken läkare, advokat, matros, littvetare, mördare, backstusittare, bibliotekarie, nucka, missbrukare, religiöspolitiska fanatiker, som kommer att skriva en bok, en text eller skapa ett helt författarskap som gör någon skillnad. Amen.
Tobbe | 2005-05-16 kl 9:46 | #Den bra litteraturen bärs bokstavligen upp av den sämre. I detta förhållande ser jag inga problem, snarare benhård logik.
Skrivarskolor förstår jag heller inte varför de skulle vara så dåliga. Här får man ägna tid åt skrivande. Med studiemedel om man så vill! Syftet är naturligtvis inte, som namnet något missvisande antyder, att lära folk att skriva. Däremot får man chansen att diskutera sina egna och andras texter med andra wannabes + mer eller mindre professionella handledare.
Ungefär som på krogen med andra ord, fast utan att deltagarna är dyngraka.
Att reflexmässigt dissa skrivarkurser utifrån den gamla indiciekekjan likriktining-en-riktig-författare-ska-sitta-ensam-på-sin-kammare-och-knulla-runt-och-må-dåligt det om något tycker jag känns scablonartat (även om en sådan livsföring såklart också värkt fram ett och annat författarskap ).
Att sedan bara en bråkdel av eleverna har nånting att komma med är en annan sak. Man kan ställa en prognos men hur det hela ska utveckla sig vet man ju i regel ändå inte förrän man sitter där med facit i hand, flera år senare.
Som sagt: betrakta skiten som kulturbärande.
Ola K | 2005-05-16 kl 10:16 | #Skiten = kulturen.
Precis som
folket = Sverige (och inte, som en del verkar tro, de som tycker, begriper, vet och förstår sig på)
Snarare än att irritera mig på att mina kurskamrater gnäller över antal sidor att läsa till tentan, irriterar jag mig på lärare som har mage att säga att studier populärlitteratur inte hör hemma på littvet utan snarare på beteendevetenskapen!
Mer om detta kan den hågade läsa i Fantasin nr 2 som kommer i mitten av juni.
Elin | 2005-05-16 kl 10:25 | #Ursäkta. Ska vara "schablonartat" och "likriktning". Får gå en skrivarkurs. (Hur kursiverar man här, förresten?)
Ola K | 2005-05-16 kl 10:26 | #Lösryckt:
En bra bok är en bra bok är en bra bok.
Bra är ett subjektivt adjektiv.
En författare som är läkare kan skriva lika bra böcker som en författare som är gymnastiklärare eller städare.
En arbetslös kan också skriva bra böcker.
Närhet till död och lidande finns i alla läger.
Att lära sig skriva och att lära sig skriva så att andra vill läsa är en subjektiv process även om den bedrivs i semi-kollektiv form på Valand i Göteborg.
Johan Lundberg är en lärare som visar på ett djupliggande förakt för sina studenter.
Kerstin Aronsson är en förläggare som uppenbarligen borde ägna sig åt annat.
När vi talar om Longinos vet vi inte riktigt vem vi talar om, men det handlar (som så ofta) om det sublima.
En student som läser litteraturvetenskap är endast så ambitiös och entusiastisk inför sin syssla som den lärare som undervisar henne.
Etc.
Exeget | 2005-05-16 kl 10:45 | #Varför detta förakt för litteraturvetenskapen? Hur många av er fastnade i en C-uppsats och tyckte att rönnbären nog var sura, trots allt?
Anonymous | 2005-05-16 kl 10:55 | #Litteraturvetenskap är en parasitär verksamhet. Det innebär inte att den är en dålig verksamhet. Det innebär inte att dess betydelse för litteraturens utveckling är försumbar.
Andelen oavslutade universitetspoäng bland kritiker är kanske inget livsavgörande problem, men tycks ändå stundom manifestera sig i en överdriven (närmast psykologiskt motiverad) teoretisering av det skrivna ordet som i sin abstraktion är vida överlägsen den akademiska.
Den andra kritiska extremen är naturligtvis den parafraserande lyrikkritiken, som endast ställvis lever upp till ordet "kritik" i alla dess betydelser. Också här kunde, kan det tyckas, en viss akademisk distans ha varit behjälplig.
Exeget | 2005-05-16 kl 11:05 | #Jag tycker ett perspektiv i debatten saknas och blev glad att jag hittade länken i min min historia. Tryck på homepage här under.
Och så vill jag passa på att säga något jag ruvat på några dagar:
cb | 2005-05-16 kl 11:20 | #En person som skapar en samanställning över caféer i stockholm, intervjuas plötsligt som "författare", Hur känns det att vara författare? Vad blir din nästa bok?
En person som bygger ut sin sommarstuga knappast kallar sig snickare. Lika lite som en person som målar om grannens hus kallar sig målare.
Alltså, vem är jag att bestämma vem som får kallas/kalla sig vad, men jag tycker det är betydligt mer lättsmält när en femtioårig snuskgubbe som fortfarande efter 40 år och trettio opublicerade porrromaner, står i pressbyrån, fingrar på sin knorr, och vrålar att han är en missförstådd författare.
jädrar vad rörigt det blev, hann inte läsa igenom, hoppas ni orkar det trots den språkliga uppfuckningen.
cb | 2005-05-16 kl 11:21 | #"Det som förtär begåvningarna i dag", fortsatte jag, "är det lättsinne som vi alla lever i med några undantag, utan att arbeta, utan att företa oss något, annat än för att vinna beröm och njutning, aldrig för något nyttigt mål som vore värt vår iver och värt någon ära."
Longinos "Peri hypsous" (Om litterär storhet, 100-talet e. kr.)
PoMoQueer | 2005-05-16 kl 11:38 | #Jag läser A-kursen. Har inte fastnat i någonting, är en exemplarisk och mycket intresserad student. Det är inte ämnet littvet i sig jag har problem med, det är lärarnas attityd. Det retar mig att man vill stava litteratur med stort L på ett oåtkomlighetsskapande sätt.
Elin | 2005-05-16 kl 11:47 | #Nu vill jag i o f s inte dra alla lärare över en kam, men några av dem.
Synd att ni är så anonyma allihop!
Var läser du A-kursen? Vilka lärare har du?
Anonymous | 2005-05-16 kl 12:30 | #Göteborg.
Elin | 2005-05-16 kl 12:37 | #Ingen nämnd och ingen glömd.
Och det är väl bättre att sitta och bli förbannad i stolen då och då, än att somna över Iliaden.
Själv då? Student eller lärare?
Tycker du, Elin, att all litteratur är lika viktig? Finns det inget särskilt skäl att läsa Iliaden? Väger t ex Mankell lika tungt som Homeros? Eller väger inget någonting? Är den subjektiva lustförnimmelsen viktigare än förmedlandet och förvaltandet av det världslitterära arvet? På littvet lika mycket som hemma i soffan?
Johan Lundberg är en dålig kritiker.
Tobbe | 2005-05-16 kl 12:49 | #Jag kämpar för att man ska få läsa det man vill utan att bli föraktad. Det är min mission.
Jag avskyr benämningen "bättre" eller "sämre" litteratur, men jag kan samtidigt se att "Kattöga" är en bättre bok än tex någon av de 47 böckerna i Sandemos "Sagan om Isfolket" - serie. Dock ägnade jag min B-uppsats i Svenska åt en språklig undersökning av nämnda bokserie.
Man ska läsa Iliaden för att man vill, för att det kittlar i magen att läsa urgammal litteratur som faktiskt här och där har något att säga också idag. Men man ska inte läsa den för att man "ska", inte av några sådana skäl.
Och man ska aldrig hindra barn från att läsa det de vill, av rädsla för att de ska bli skadade av att läsa "skräp". Läslusten förökar sig genom delning, inte genom beskärning! Och detta gäller vuxna lika väl som barn. Läs hellre, än att inte läsa, det är min åsikt. I eldskrift.
Det "världslitterära arvet" kan väl vara spännande i sig, men man kan faktiskt inte tvinga sig till att läsa något, bara för att det ska förvaltas. Om det på något vis skapas en motsägelse här av det blotta faktum att jag läser littvet, så får det vara. Nu har jag ett intresse av att läsa mig igenom det där världsarvet, jag diggar de stora sammanhangen, men har man inte det så tycker jag att man får läsa all Mankell i världen (eller Dan Brown, för den delen, eller Sandemo) eller besöka Harlekins monter på bokmässan, utan att bli föraktad.
Det är klart att littvet har så att säga en "uppgift", att förmedla och förvalta etc. Men det är min tro att man kan göra det utan att förfalla i snobbism. Den lärare som kan få mig att läsa Iliaden för att den verkar spännande och intressant, och INTE för att den tillhör ett kulturarv eller kan ge mig högre poäng i TP eller på allmänbildningsskalan, ska ha en eloge.
Elin | 2005-05-16 kl 13:05 | #All sorts litteratur kan väl vara lika viktig för litteraturvetenskapliga studier, beroende på hur den studeras. På liknande sätt som man inom sociologiska studier inte behöver gilla de grupper som man undersöker, så behöver man inte heller gilla all litteratur för att förstå att den kan ingå i ett litteraturvetenskapligt sammanhang.
s | 2005-05-16 kl 13:10 | #Elin, jag tror det finns en annan poäng med att exempelvis känna till Iliaden, Aristoteles poetik eller Aeneiden. En nyttoaspekt, om du så vill.
Kan det inte vara så att vi förstår vår egen samtidskultur bättre, det sammanhang i vilket vi omedelbart befinner oss (=Mankell, Dan Brown jaistortsettvaduvill), om vi känner dess rotsystem? Dvs. allt det som skapats innan och som av ett eller annat skäl är av vikt för oss: historier, tankemönster, ideologiska figurer, estetiska ideal, språk, stilfigurer… you name it. Försåvitt man är intresserad av det som kan kasta ljus över samtidens halvdager. Annars går det naturligtvis utmärkt att hålla sig till Mankell et al, om man trivs med det. Inget fel i det.
Littvet blir vad man gör det till. Betraktar man det som ett fängelse blir det ett fängelse. Ser man det å andra sidan som en rad ideal, värden etc som man varken behöver älska eller hata utan däremot, om man vill, kan förhålla sig till på ett eller annat sätt, nånting som kan hjälpa en i samtidsorienteringen, om man så vill, då är mycket vunnet.
Jag har oxå läst littvet i Gbg.
Pyret | 2005-05-16 kl 13:23 | #Jag har träffat Kerstin Aronsson och kan - mellan skål och vägg - berätta att den föraktfulla attityd hon ger uttryck för i artikeln fullt ut motsvaras av hennes tämligen osympatiska person. Kabusa böcker är kanske inte riktigt att jämställa med "Operan" heller. De ger till största del ut ordinär till undermålig bokklubbslitteratur, och gärna sådan som redan vunnit olika litterära priser runtom norden. En viss ödmjukhet från hennes sida vore alltså på sin plats.
Fenomenet i sig - med folk som vill bli författare för att vinna status - är väl för övrigt inte märkvärdigare än det som hände på 90-talet när den kommersiella tv:n slog igenom och var och varannan ville bli programledare (utan att vara intresserad av medier eller journalistik eller vad det nu kunde vara). Varför skulle litteraturen skonas från liknande tendenser? Det är trams att prata om att litteraturens samtida "status" är så beklagansvärd. Den har väl den status som tillerkänns den, och om den inte är högre än vad den är så får man väl acceptera det. Litteraturen är en gång för alla ingen helighet att vörda och putsa på som ett musealt föremål.
Atm | 2005-05-16 kl 13:30 | #Jag instämmer med Pyret.
Alla får läsa vad de vill - jag läser också "dåliga" böcker och får ut mycket av dem. Det ofullgångna är inte sällan mera inspirerande än det fulländade.
Men jag tror att man bör underkasta sig arbetet att lära känna och förstå traditionen om man ska syssla professionellt med litteraturvetenskap. Och sätta litteraturen främst, originalverken, inte teorin eller ideologin.
PS Kolla länken. Bra bok i ämnet! DS
Tobbe | 2005-05-16 kl 13:35 | #Problemet inom litteraturvetenskapen är kanske när vissa verk och författare inte betraktas som exempel för att förstå en viss epok och förändring, utan istället får sin plats i historien förklarad utifrån dess "kvalitet". Det känns lite som att använda argumentet "Hitler var en bra talare", för att försöka förstå händelserna i ett samhälle.
s | 2005-05-16 kl 13:40 | #Inget fel på Harlekingenren. Inget fel alls…
http://www.worldoflongmire.com/features/romance_novels/
(Sk-t i den länken Bengt O.)
Veiron | 2005-05-16 kl 13:40 | #Fast betraktar man dem bara som exempel på något annat dör de, böckerna. Är det inte just det som är trist littvetundervisning? Det där instrumentella…
Den lärare som kan förmedla skönheten, njutningen, djupet i Iliaden (t ex) som konstverk i sig tror jag är den bästa. Det andra följer nästan automatiskt.
Därmed inte sagt att man inte kan använda litteratur också för att förstå ett visst samhälle eller tid: Man kan (för att hårdra det) inte förstå det begynnande 1900-talet utan att läsa Proust - men läser man Proust bara för att bättre förstå hans tid läser man alltför enkelspårigt.
Tobbe | 2005-05-16 kl 13:51 | #Till alla med synpunkter på grundkursen i litteraturvetenskap i Gbg:
Detta är en form av allmänbildnings-kurs. Målsättningen är naturligtvis INTE att man skall bli världens bästa författare utan att alla skall få en plattform för vidare studier. Man läser tidigare tiders litteratur för att ha något att utgå ifrån. Att det sedan är västerlandets snarare än tex Ghanas kanon som behandlas är nog en praktisk fråga - det är den som oftast är allmänt vedertagen. Sedan inleds ju hela grundkursen med en introduktionsföreläsning där det MYCKET TYDLIGT framgår vad som ingår resp inte ingår i ämnet - så om kursen inte uppfyller önskemålen från studenten kan denne faktiskt gå hem redan efter första dagen.
Men till er som är kvar och tycker att det är frustrerande: håll ut! På D-nivån blir litteraturvetenskapen mycket mer så som ni efterlyser: mindre grupper, fria diskussioner (förutsatt att någon av eleverna säger något över huvud taget - även motsatsen kan förekomma) och större spridning av genrer. Finns tex kurser som diskuterar både Mankell och "skräplitteratur".
Anne | 2005-05-16 kl 14:33 | #Är en av de icke nämnda och icke glömda som undervisar i ämnet på universitetet. Känner mig således både träffad, road och smått bekymrad över diskussionen.
Det finns en inneboende tröghet i det akademiska ämnet litteraturvetenskap, en motsättning mellan grundkursens behov av att "lära ut" en tradition och "inympa" förmågan till kritisk läsning som är svår - för att inte säga omöjlig - att reda ut under 40 poäng. Men jag vågar påstå att de flesta av oss, med undantag av sådana som Lundberg, faktiskt försöker. Vi vill inget hellre än att entusiasmera studenterna för ämnet, få dem att känna vingslagen i de sublima uttrycken, det exalterade i en djupsinning tanke uttryckt på blänkande blankvers, eller varför inte det samtidsspeglande i en Nick Carter-roman.
Men det är inte alltid lätt. Vi går på slak lina mellan förmedlandet av en tradition och förnyandet av tankesätt.
Hela tiden omvärderas verksamheten. Studenters intryck och klagomål diskuteras i all oändlighet på lärarmöten; konsekvenserna för undervisningen om en dikt av den eller den stryks till förmån för en dikt av den eller den kan ältas i veckor.
Vi kommer inte med automatik längre än så, det krävs mer för att denna knappologiska listdiskussion också ska resultera i genomgripande förändringar på ett djupare plan. Men det är dit vi strävar.
Exeget | 2005-05-16 kl 14:44 | #Jo, jag deltog på introduktionskursen. Visserligen tycker jag väl inte att det där med "MYCKET TYDLIGT" skrevs med versaler, men men. Jag tänker läsa B till hösten, men C och D får nog vara. Någon gång ska jag hinna med att skriva också, det lär jag mig ju inte på littvet! (som sagt)
Det är inte kursen som sådan jag kritiserar. Jag ogillar attityden hos littvetare (och andra) att se ner på "dålig" litteratur och kanske framför allt på de människor som läser den.
Sedan förstår jag att A-kursen är en snabb historisk översikt där det inte hinns med att diskutera de frågor som jag verkligen brinner för. Kanske är det därför jag försöker göra det här (och eftersom GP inte svarar, se länk nedan).
Elin | 2005-05-16 kl 14:48 | #Till Elin:
Korrigering från min sida. Jag menade "uppropet"/ första lektionen. Nu är det några år sedan jag gick denna kurs. Då hölls introduktionföreläsningen av dåvarande studierektorn (nuvarande prefekten) och tro mig; han var MYCKET TYDLIG beträffande vad som inte ingick i kursen. Detta har ev ändrats så jag får väl ta tillbaka det där om att du kunde gått hem efter första dagen…
Anne | 2005-05-16 kl 15:14 | #Jag minns mycket tydligt, när jag påbörjade A-kursen, hur nuvarande prefekten betonade att "på bara litteraturvetenskap blir man inget, man får inget jobb. Man blir beläst!"
Han underströk också att littvet läser man inte för självförverkligandets skull, för mysiga lässtunder på kammaren. Man skall LÄRA SIG KANON.
Pyret | 2005-05-16 kl 15:28 | #Till Elin: Om du har möjlighet, så sök litteraturvetenskap vid Umeå universitet. Jag tror att du skulle tycka om deras kursupplägg.
s | 2005-05-16 kl 15:40 | #Vidare kommentar till att viss litteratur inte skulle vara bra nog:
Jag tycker att det ligger i tiden att man skall studera s k poulärlitteratur idag inom litteraturvetenskapen.
Faktiskt är det så här att om man råkar ha ett intresse för det som flera skribenter här tror att alla litteraturvetare tycker är "fin" litteratur så blir man i stället ansedd som lite insnöad. I stället skall man helst undersöka sådant som ligger i (nu)tiden. Det är alltså helt OK ätt läsa Harlekinserien osv på litterturvetenskaplig institution vid universiteten - vad de vill att man gör, är att man gör det "vetenskapligt".
Anne | 2005-05-16 kl 15:51 | #Så min motkontring till alla som känner sig undanskuffade för att deras lässmak inte överensstämmer med kanon är: Jag tror att er tid kommer. för det är snarare vi andra som är utrotningshotade.
Eller sök dig till Stockholm eller Uppsala. Det är inte riktigt lika snobbigt på de orterna, utan det ges gott om kurser i alla former av populärlitteratur redan från B-nivån (fantasy, skräck, barn- och ungdomslitteratur, science fiction, deckare, osv.).
Anonymous | 2005-05-16 kl 16:04 | #Tack, kära ni för alla tips! Jag blir nog kvar i Götet ändå. Tror mig nog kunna både stå emot och brottas med de saker som jag har invändningar emot.
Mycket av det här diskuterade har ju sitt ursprung i de i artikeln i GP framförda åsikterna.
Litteratur för barn och ungdom ges f ö som 10-poängare redan på A-nivå i Gbg, den har jag redan läst.
Och om jag trampat någon av mina nuvarande lärare på tårna ber jag om ursäkt för detta. Inte heller lätt att urskilja ansikten bland signaturer!
Dock menar jag inte på något vis att jag med ovanstående tar tillbaka något av det jag skrivit ovan. Tycker bara att nyansering är bra.
Elin | 2005-05-16 kl 16:22 | #Jag blir irriterad när kurskamrater jämt klagar på antalet sidor att läsa till tentor. Och jag kan inte se att det är snobbistiskt att säga att Mankell, Hagman och Lindgren inte representerar "särskilt avancerad" smak. Henning Mankell skriver inte avancerad litteratur, det är väl inget konstigt med det? Jag tycker att det är skönt med någon som antyder att Mankell & Lindgren inte är den goda litteraturens slutstation.
Jag har på länken resonerat kring närliggande frågor, fast om musik, och skulle vilja plocka ett citat därifrån. Theodor Adorno (otippat?):
"Den lätta musiken proklamerar behovet av avkoppling från de ansträngande arbetsprocesserna som sin norm. Man ska lyssna utan ansträngning, helst bara med ett halvt öra; ett berömt amerikanskt radioprogram hette 'Easy Listening'. Man orienterar sig till lyssnarmodeller som automatiskt omedvetet inbegriper allt som kommer på tvären. /…/ Den främjade passiviteten infogas i kulturindustrins totala system som en fortskridande fördumningsprocess. Det är inte så att de enskilda musikstyckena omedelbart har en fördummande effekt. Men lyssnaren /…/ skolas av den lätta musikens totala system i en passivitet som sedan troligen överförs till hela tänkesättet och de sociala beteendemönstren. /…/ Såtillvida är den lätta musiken ideologi, redan långt före de eventuella avsikterna bakom den eller de fjolliga texterna."
Jag tror/tycker att det finns ett politiskt värde i att stå upp för icke-populär, "avancerad" litteratur. Därmed inte sagt att man inte skall respektera andras läsvanor! (Jfr musikvetaren Ola Stockfeldts bok om olika sätt att lyssna på Mozarts g-moll-symfoni..)
Erik | 2005-05-16 kl 19:37 | #"Jag tror/tycker att det finns ett politiskt värde i att stå upp för icke-populär, 'avancerad' litteratur."
Ja… men vilket värde? Kulturkonservatism? Elitism? Snobberi? Miljöengagemang (färre tryckta böcker?)?
Anonymous | 2005-05-16 kl 20:27 | #Jag kunde ha skrivit, "Jag tror/tycker att det finns ett demokratiskt värde i att stå upp för icke-populär, 'avancerad' litteratur."
Som mitt val av Adornocitat antyder, så är jag rädd för "en passivitet som sedan troligen överförs till hela tänkesättet och de sociala beteendemönstren", från passivitet vad gäller litteratur, musik, etc. Kanske skulle det gå lika bra att bara förespråka ett kritiskt/reflekterande förhållningssätt, och strunta i hur 'avancerad'/populär litteraturen är. Min pudelkärna är i alla fall en uppfattning om "det offentliga samtalet", och en farhåga om att, för att parafrasera samma Adornotext, "lätt litteratur som massfenomen undergräver autonomi och personligt omdöme, kvaliteter som ett fritt samhälle behöver".
Erik | 2005-05-16 kl 21:08 | #Men Adorno är ju rätt passé nu. När han och Horkheimer skrev på 1930-talet var de livrädda för fascisters och kommunisters propagandaorgan (Tyskland och Sovjet), och deras åsikter bör ses i den kontexten. Det mest kritiska förhållningssättet kommer ofta från dem som vågar läsa utanför kanon, både högt och lågt. Att fortsätta läsa klassikerna tyder inte på "autonomi" och "personligt omdöme". Snarare tvärtom…
Jag tycker att det finns ett demokratiskt värde i att stå upp för och respektera människors olika smak, och acceptera att vissa verkligen vill läsa Harlequin.
Anonymous | 2005-05-16 kl 21:25 | #Den slutklämmen håller jag med om. "Stå upp för" , det är precis vad jag inbillar mig att jag ägnat dagen åt!
Och angående den eventuella snobbismen i att döma ut studenternas litteratursmak: Det jag menar handlar inte om att en lärare inte får klassificera Mankell eller Lindgren (Astrid) som mindre avancerade. Det handlar om att jag ifrågasätter att det i sig skulle vara dåligt om studenter vid littvet inte har avancerad litterär smak. Varför söker man till littvet? Inte är det väl för att man redan läst alla klassikerna? Och i vilket fall som helst, vad är det för attityd från en lärare?
Den gode Exegeten här ovan hade en väldigt bra poäng: "En student som läser litteraturvetenskap är endast så ambitiös och entusiastisk inför sin syssla som den lärare som undervisar henne."
Elin | 2005-05-16 kl 22:27 | #Godnatt!
Kan inte alla som vill vara anonyma hitta på en pseudonym så att man kan skilja er åt?
Vad beträffar kvalitetslitteraturens politiska och demokratiska värde kan jag än en gång tipsa om ett par tidigare inlägg, med länkar till intressanta empiriska belägg:
http://www.apolloprojektet.com/2005/01/klass-och-klassiker/
http://www.apolloprojektet.com/2005/04/bildning-och-bloggar/
I dagens media och universitetsvärld i stort är det betydligt fler som koketterar med ett intresse för populärkultur än motsatsen. (Sorry, Elin, du verkar ha stött på undantag…) Behovet av att "stå upp" för rätten till denna smak tycks mig ungefär lika stort som att "stå upp" för folks rätt att gå på McDonalds.
Att däremot respektera andras rätt att läsa (och äta) vad de vill är en annan sak. Jag har full respekt för att andra inte delar min i mångt och mycket elitistiska litteratursyn; åtminstone så länge de visar mig en liknande respekt tillbaka (vilket sannerligen inte alltid är fallet).
För övrigt är denna fråga bara en begränsad del av kvalitetsdiskussionen. Konstnärlig kvalitet handlar inte bara om skillnaden mellan Bach och Britney Spears, utan även om skillnaden mellan att spela på ett stämt och ett ostämt piano. Om folk har blivit sämre på att stämma sina instrument är det i mina ögon betydligt allvarligare än om de vill bli popstjärnor.
Tja. Jag antar att någon form av fortsättning följer…
Malte | 2005-05-16 kl 23:11 | #Anonym:
Jag kan nog inte hålla med om att Adorno är passé. Ja, han var förstås extremt påverkad av kommunismen och nazismen. Men den kritiska filosofi i vid bemärkelse som jag tänker mig honom som en representant för, varken började eller slutade med de två systemen. Föreläsningen jag citerade höll Adorno förresten 1960, inte på 1930-talet, och en (av flera) i mitt tycke högintressant fortsättning är 70-talets kapitallogiker, med Hans-Jürgen Krahl m fl. Med dem (nu lånar jag från Tekla #1, 1977) kan man se den utvecklade subjektiviteten (i speciell bemärkelse, som att vara subjekt) som odlats i de borgerliga salongerna, bortdragna från produktionssfären, som Adorno växte upp med som en frihetsfråga, och Adornos kritik har minst lika mycket med det moderna kapitalistiska samhället att göra som med kommunism och nazism. Att stå upp för den subjektiviteten/autonomin tycker jag är en viktig politisk fråga, och då uppfattar jag Adorno som relevant. (Jag hoppas att de som är ointresserade av A inte blivit sura på mig, jag tror att subjektivitetsfrågan är värd att lyfta även om det måste bli via A.)
Din anmärkning om klassiker, är den riktad till mig? Jag nämnde eller citerade inte något om klassiker, däremot "lätt" och "avancerad" musik och litteratur.
Och att att läsa både högt och lågt, skulle det tyda på autonomi och eget omdöme? Jag föddes på 1980-talet, och jag har i likhet med bokstavligen alla andra hyfsat jämnåriga jag träffat dagligen vältrat mig i populärkultur och vad som är "lågt" och utanför kanon sedan jag var gammal nog att se på tv, läsa, etc. I allmänhet tycker jag varken att det är hemskt eller toppen, men däremot tycker jag att slagordet att man skall blanda högt och lågt blivit rätt meningslöst när det "låga" ändå har en total dominans. - Jfr Maltes analogi med McDonald's.
Och att det "finns ett demokratiskt värde i att stå upp för och respektera människors olika smak", jag det håller jag med om, gör inte alla det? Men vart kan diskussionen gå därifrån? Finns det ingen koppling mellan kultur, som det tycks att man inte skall argumentera om, och politik/samhällsfrågor, som vi väl är eniga om att man skall argumentera om?
Malte:
Kokettera är ordet. Däremot förstår jag inte resonemanget om stämda och ostämda pianon?
Erik | 2005-05-17 kl 0:29 | #Man måste väl kunna skilja på sakerna:
Författare kan man inte utbilda sig till.
Var och en har rätt att läsa, se och lyssna på vad den vill. Vem har ifrågasatt det?
Frågan är varför den privata läslusten ska styra akademisk utbildning och forskning.
Det är så lätt att stå upp för det "dåliga", "enkla", "folkliga" och t o m göra nåt slags demokratisk poäng av det.
Jag älskar monster och onda robotar och dansar helst till fyra slag i takten - men jag vet att det finns sånt som är bättre, ger mig en djupare upplevelse, konstverk som man kan återvända till under hela livet, växa med och av. Die kunst der Fuge, Beethovens sena kvartetter, Schnittkes Pianokvintett dansar jag inte till, den "lust" de förmedlar är djupare och, faktiskt, svårare att ta till sig. Att läsa antikens klassiker, Dante, Shakespeare, Dostojevskij, Proust, Joyce, Broch är inte direktbelönande underhållning - men det ger mer i längden.
Visst kan det vara demokratiskt viktigt att försöka förklara och förmedla det till uppväxande människor och att öht vårda vårt stora gemensamma kulturarv?
Problemet med viss tyngre litteratur, liksom konst och musik, är att den inte öppnar sig för en läsare om man inte faktiskt anstränger sig. Man måste läsa om. Man måste vilja. Man måste över trösklar. Jag tycker t ex att Maltes projekt att läsa grekiska f a ta sig igenom Iliaden är lovvärt. Det har inget med snobbism att göra. Det fördjupar upplevelsen och jag hoppas du genomför det.
Alla kan eller måste inte syssla bara med kanon (och den är ju heller inte gjuten i brons…). Det är viktigt att utmana traditionen - förnya läsandet, utomeuropeiska och feministiska perspektiv är viktiga för att öppna vissa verk och, än mer, fördjupa den kritiska läsningen.
Givetvis kan man inte bara tradera, upprepa kanon okritiskt - nya omgångar måste tas med den för varje ny generation. Men innan man kan kritisera och dekonstruera måste veta vad man har för slags objekt framför sig. Man måste känna (för?) det.
Ibland har jag en känsla av att man på universiteten gärna forskar om "låg" litteratur helt enkelt för att ens teoretiska kniptänger lättare får grepp om dem än om de STORA konstverken. Det är nästan en definition på STOR konst: att man aldrig blir färdig med den.
Kanske är det därför också just många goda kritiker är akademiska dropouts?
Kritiken när den är som bäst är nämligen också en konstform och den goda kritikern måste ha lika mycket kunskaper, passion och människointresse som författaren.
Man kan nog faktiskt inte utbilda sig till kritiker heller.
Tobbe | 2005-05-17 kl 8:45 | #Man kan nog utmärkt utbilda sig till både kritiker och författare. Att tro något annat är väl lite väl romantiskt… Att sedan vilja jobba med det kanske är en annan sak.
Men det "låga" har ju inte total dominans i litteraturutbudet, såvida man inte räknar Nesser, Guillou & Co. dit. Det är svårare än man tror att hitta dålig litteratur numera. Vad är det som är litteraturens motsvarighet till McDonalds? Malte Persson? ;-)
Theodor | 2005-05-17 kl 9:41 | #Nej, man kan inte utbilda sig till vare sig författare eller kritiker. Det har inget med romantik att göra. Litteraturvetare, filolog, språkforskare o dyl kan man utbilda sig till.
Vem som helst som suttit på en redaktion, om så bara en kortare period, och tagit emot artiklar av hoppfulla forskare vet att de flesta av dem inte kan skriva.
(Vad är det f ö för fel på romantik?)
Tobbe | 2005-05-17 kl 10:42 | #Tja. Alla sätt är bra utom de dåliga. Liksom det finns mer än ett slags bra (och dåliga) författare finns det mer än ett slags bra (och dåliga) kritiker. Men att läsa en massa böcker kommer man knappast undan, vilken bildningsväg man än väljer.
Och nu är ju inte McDonalds mat dålig i betydelsen defekt*. Den är bara snabbsmält, tjatig och föga näringsrik. Liksom exempelvis Guillou, som ju också är ett exempel på en av dem som titt som tätt uttalar sig föraktfullt om "finkultur".
*Not: Något slags distinktion i den stilen var det jag ville skissera med min kanske klumpiga pianometafor. Att många av de manus förlag och tidskrifter får in är dåliga har sällan något uppenbart samband med populärkultur. Oftare är de skärande och ostämda (alternativt kompetenta men klichémässiga) försök att åstadkomma något finlitterärt.
Malte | 2005-05-17 kl 10:46 | #Jag ser inte varför man inte skulle kunna utbilda sig till författare? Med fem år på konsthögskola går det fint att utbilda sig till konstnär, då borde väl några år på folkhögskola eller Litterär Gestaltning också fungera?
Sedan tror jag förstås att man behöver någon sorts grundförutsättning: en lust att skriva, ett ohejdbart flöde inifrån, ett otystbart skrik… Vad som helst. (Det om något är väl romantik… men romantik kan vara fint, som sagt.)
Men jag anser faktiskt att det går att utbilda sig. Genom just sådant som skrivarlinjerna tillhandahåller: textsamtal, kritikrundor, gemensam läsning av böcker, etc. Och dessutom: det ständigt pågående samtalet om detta underliga "att skriva", som pågår mellan eleverna.
Elin | 2005-05-17 kl 11:24 | #En utbildning så god som någon!
Olika saker fungera olika för olika människor. Författarskolor får gärna finnas för mitt vidkommande - de som bryter av, går emot strömmen, mot likriktning, koketteri och duktighet inför lärare och kamrater kan väl ha nåt utbyte av sånt också. Om de bryr sig om att söka, förstås.
Läser du juridik blir du jurist när du tar din examen. Läser du medicin blir du läkare när du tar din examen. Läser du arkitektur blir du arkitekt. Visst, du blir också skådespelare om du går Scenskolan och konstnär om du går Konsthögskolan.
Skådisar är det hårt för, och det är bra. Konstnärer däremot tycks bara behöva ett examensbetyg och sen är de garanterade stipendier och ateljéplats resten av livet.
Man blir inte författare av att gå en skrivarlinje. Vissa blir stimulerade av det, det får det att lossna för dem, och det är okej. Men inte mer än så.
Tobbe | 2005-05-17 kl 11:47 | #Tobbe: Visst, många forskare kan inte skriva för kultursidor, men det är ju inte heller det de är utbildade för. De är utbildade för kvalificerad, utrymmeskrävande litteraturanalys och inte för intuitivt, underhållande tyckande.
Att så många kritiker är dropouts kanske beror på att de inte fick tycka fritt inom akademin, utan var tvungna att redogöra för alla steg i tankekedjan?
Vad jag menar med romantik är tron att författar- och kritikeryrket är något slags talang som vissa själar besitter, när det i själva verket bara handlar om träning, träning och stor lust att synas i media snarare än inom elfenbenstornens lika smala kotterier.
Theodor | 2005-05-17 kl 11:48 | #Fast det börjar röra på sig i tornet också. Idag är det tex ofta mer meriterande att ha gått skrivarutbildning med inriktning mot skönlitterär produktion av text än att vara bra på att forska om man vill göra karriär inom den litteraturvetenskapliga forskningsvärlden. Förmågan att skriva (ju fler sidor dessto bättre) värderas m a o högre än intresset för studieobjektet.
Anne | 2005-05-17 kl 12:30 | #(Se'n skadar det ju aldrig att känna rätt personer oxå men det hör till en helt annan debatt än denna.)
Å andra sidan kanske det där med att känna rätt personer är tillämpligt även i denna diskussion. För även de som kämpar för att bli publicerade skönlitterärt har säkert nytta av att känna någon på förlaget - om det inte är så förstås att det blir den motsatta effekten; eftersom den som läser igenom manuset känner författaren så blir granskningen dubbelt så hård. Ingen vill ju bli anklagad för svågerpolitik…
Anne | 2005-05-17 kl 12:43 | #Det här är för övrigt typiskt ett sådant samtal som förs på skrivarskolorna. Ibland får jag nästan för mig att det är TVÄRTOM: de som har gått skrivarskola löper mindre risk än de som inte gjort det att falla in i "skrivarskolestilen". Just för att de som har gjort det har stött och blött sin estetik i större utsträckning.
Men det känns omöjligt att slå fast något som gäller över hela linjen.
Darke | 2005-05-17 kl 12:49 | #"Fast det börjar röra på sig i tornet också. Idag är det tex ofta mer meriterande att ha gått skrivarutbildning med inriktning mot skönlitterär produktion av text än att vara bra på att forska om man vill göra karriär inom den litteraturvetenskapliga forskningsvärlden", skrive Anne.
Anne, har du verkligen täckning för det påståendet?
Själv kan jag inte med det mest ambitiösa uppbådande av konspirationsteorier eller indignation över forskningskvalitetens tilltagande förflackning tro att det stämmer.
Däremot kan naturligvis andra arbeten (essäer, artiklar) än de som tillkommit inom ramen för ex.vis. en D-kurs vara relevanta som bedömningsmaterial i antagningsproceduren. Men det är en helt annan grej.
Pyret | 2005-05-17 kl 13:08 | #Ja, att litterärt skrivande skulle vara meriterande låter skumt. Vilken ort gäller detta?
Theodor | 2005-05-17 kl 13:24 | #Göteborg?
. | 2005-05-17 kl 16:41 | #Theodor: klart som fan att skrivande handlar om talang. Varken romantik eller mystik i det påståendet.
Anonymous | 2005-05-17 kl 16:58 | #Litterärt skrivande inom universitetsvärlden meriterande?
Knappast. Att skriva VÄL meriteras möjligtvis, inom ramen för något slags pedagogisk skicklighet (hur man lyckas eller misslyckas med att kommunicera sin forskning i skrift), men att (skön-)litterärt skrivande skulle premieras är helt enkelt fel. Påståendet saknar täckning, såväl i Göteborg och annorstädes.
Däremot finns det en klar tendens till att en hög produktivitet (läs: många sidor) resulterar i högre rankingplats vid ansökningsförfaranden. Det finns naturligtvis inget samband mellan många sidor och kvalitet, lika lite som det finns ett samband mellan få sidor och kvalitet: men ändå återkommer formuleringar som "omfattande" i sakkunnigutlåtanden som en kod för "tjocka monografier". Detta premieras ofta, dock inte alltid. En duktig sakkunnig förmår förhoppningsvis att se bortom sidantal och går utöver recensionen i Samlaren för sin bedömning av den sökandes meritering.
Det vore intressant att se vilka exempel på akademiker med skönlitterärt skrivande (det finns inte så värst många i Sverige som är både disputerade OCH etablerade skönlitterära författare) som avses här. Mig veterligen har ingen idag akademiskt aktiv skönlitterär författare kunnat dra fördel av sitt skönlitterära författarskap i sin akademiska karriär. Om något så gäller motsatsen.
Exeget | 2005-05-17 kl 17:09 | #PS: punkten skriver "Göteborg?".
Exeget | 2005-05-17 kl 17:16 | #I Göteborg har, åtminstone under de senaste tre-fyra decennierna, endast TVÅ disputerat som också bedriver ett skönlitterärt författarskap: Gunnar D Hansson och Lotta Lotass. Hansson är anställd vid litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg, Lotass är såvitt jag vet aktiv endast som författare. För att föra tesen om akademiskt avancemang genom skönlitterärt skrivande till vägs ände måste den fundersamme visa att exempelvis Hansson och Lotass gjort akademisk karriär huvusakligen i kraft av sina författarskap. Det kräver inte endast en ganska omfattande och djuplodande granskning av den forskning de bägge utfört (något som ärligt talat är svårt för den som inte besitter kunskaper på motsvarande nivå i ämnet) utan också en analys av den position de bägge innehar i den akademiska världen idag.
Och, för att föregripa eventuella invändningar: en anknytning till eller anställning vid Litterär gestaltning i Göteborg är knappast att betrakta som en akademisk karriär. Man må uppbära titeln av professor, men spelar, så att säga, ett helt annat spel på en helt annan arena.
Exeget | 2005-05-17 kl 17:51 | #Anonym: Men, vad är då talang? Född i rätt horoskop?
Theodor | 2005-05-17 kl 17:54 | #Exeget har rätt.
Betydligt mer givande och intressant blir det om vi vänder på kuttingen. Fråga är alltså snarare i vilken mån en person som redan är framgångsrik, inom vilket gebiet det än vara månde - akademisk forskning, rockmusik, obstinata krönikor i kvällspressen etc -, har lättare att ge ut skönlitteratur än den som inte åtnjuter någon som helst ekonomisk/politisk/kulturell/listpopsrelaterad habitus, dvs. doldisen. Här kan man finna en hel drös skönlitterära författare som inte fått publicera sig främst i kraft av sin kompetens utan av andra skäl.
OBS! Jag moraliserar inte. Jag förstår att förlagen vill dra in kosing och vinna uppmärksamhet medelst litterärt tveksamma affischnamn.
Pyret | 2005-05-17 kl 18:01 | #Theodor: Typ.
Anonymous | 2005-05-17 kl 18:30 | #"Jag har studerat konsten föga i böcker, men icke obetydligt i menniskor, i verkliga händelser, i egna och andras inre tillstånd, utvecklingar och öden. Har deruti varit ett misstag?" Nä, det tycker jag inte, där måste man väl hålla med den gode C.J.L. Almqvist. Det är svårt att läsa sig till konstnärsskap, bättre att leva. Men man kan ju sluka några böcker på vägen. Och skrivarlinje i ett par år (eller tre) kan ge hantverkskunskaper, träning, rutin, kontakter för ömsesidig kritik, vänner för livet etc etc. Allt av godo för författaren in spe.
Skulle vi definiera detta med författarutbildningar annorlunda, om man efter två (eller tre) år på skrivarlinje fick skriva in sig på AFKultur, och hela stipendievärlden därmed också öppnade sig? Kanske.
Finns det inte en rest av ett gammaldags tänkande här: att man antingen är geni eller inte? När skrivarskolorna har funnits lika länge som Valand och Mejan mfl så kanske det luckras upp? Jag för min del hoppas det.
Elin | 2005-05-17 kl 20:52 | #Theodore:
Är Dostojevskij en av världens bästa författare för att han "tränade" mest?
Hur kommer det sig då att vissa tjugoåringar (Mare Kandre) har otroligt mycket mer känsla för språk än gamla 65-åriga gubbar som skrivit hela sitt liv?
Människor föds med olika förutsättningar för att ta till sig intryck och formulera tankar om dessa på papper. Olika talang, alltså.
David | 2005-05-18 kl 1:08 | #Det är ju just om AFkultur skulle öppna sin famn som slutet skulle vara här. När skrivarskolorna funnits lika länge som Valand och Mejan och litteraturen blivit lika instängd och avsnörd som konsten.
Klart människor föds med olika förutsättningar. Det vet alla som någon gång träffat t ex ett utpräglat musikaliskt eller matematiskt begåvat barn - träning tillkommer, det är nödvändigt, men att man föds med viss talang är ett faktum som bara Lysenko & Co förnekar.
Litteratur är lite annorlunda. Det kräver så mycket arbete och erfarenhet, samt läsning, att litterära underbarn inte är så vanliga - åtminstone inte i prosan, poesin är en annan sak.
Fast visst tusan finns där en medfödd fallenhet, som sedan mer eller mindre väl tas tillvara under uppväxten, som grundförutsättning.
Men tillräckligt många har "vaknat" till fascinerande författarskap långt upp i medelåldern, utan föregående varningssignaler, för att sätta den medfödda gåvan i fråga på litteraturens fält. Det är ju inte heller EN klockren talang, som musikalitet, som krävs av en författare, utan ett helt kluster av egenskaper, kunskaper och erfarenheter som väldigt sällan (det kan vi väl ändå vara överens om?) ryms i samma bräckliga människohamn. Hur de odlas upp är en bisak, alla har sin metod - huvudsaken är att inga vägar stängs.
Tobbe | 2005-05-18 kl 5:45 | #Att en "bräcklig människohamn" skulle vara den ort som litteratur skapas från är en utbredd, metafysisk syn på texter i vårt samhälle.
Föreställningen att texter springer fram ur individer med stor "erfarenhet" och att denna bara är att "skriva fram". Vilket dravel.
Sitt och skriv fem timmar varje dag, så finns en hyfsad roman efter en månad. Filar man lite på den en månad till så kanske den till och med går att trycka.
De flesta här på listan sitter bara och tänker på att skriva. Skriv!!!
PoMoQueer | 2005-05-18 kl 10:30 | #Så sant, så sant. Det enda som krävs för att skriva en bra roman är träning, självdisciplin och en förläggare som kan ge bra respons. Talang? Bah, rena dravlet.
Theodor | 2005-05-18 kl 11:33 | #Får man ett pris om man skriver den hundrade kommentaren? Det börjar dra ihop sig.
Darke | 2005-05-18 kl 11:42 | #Ja visst, sitt och skriv några timmar varje dag - det kan vem som helst göra. Resultatet visar om det var mödan värt. (Det är här talangen kommer in …) Ni (läs Theodor) talar som om böcker enbart vore produkter. Det är inte en bra text för att någon har paketerat boken väl och marknadsfört den stort.
Varför vill man skriva en "hyfsad"roman? Vilken märklig inställning. Löpande band.
Anonymous | 2005-05-18 kl 12:12 | #Talang? Är det ingen utom jag som tror på direkt inspiration från epikens gudinna Kalliope? Som myt betraktad är den i vart fall inte sämre än de moderna (och lika metafysiska) myter som PoMoQueer och Theodor anammar.
Dikotomin litteraturvetare/kritiker som dyker upp här och var ovan känns för övrigt konstruerad. Det finns ingen principiell motsättning mellan att vara resonerande och underhållande, vetenskaplig och att tycka saker. (I synnerhet inte om man hoppas kunna inspirera några studenter.) Läs TLS eller Olle Holmberg eller något…
Darke: Jag funderade på att ge Erik ovan pris för att han skrivit den 1000:e kommentaren totalt på Errata. Men den tveksamma äran får nog räcka.
Malte | 2005-05-18 kl 12:26 | #"O ge mig vatten
inte att dricka
att tvätta mig i
Jag begär inte olja
O ge mig rent vatten"
"Diwan över fursten av Emgion" (1965) Gunnar Ekelöf
Diktcyklen utspelar sig runt slaget vid Manzikert 1071 - f.ö. den första gången zigenare nämns i skrift. Åttondelszigenaren i Ekelöf tvagar sig med klart källvatten.
PoMoQueer | 2005-05-18 kl 12:46 | #Det vore kul att faktiskt se PoMoQueer sätta sig 5 timmar om dagen och åstadkomma en hyfsad roman.
Kan du inte maila manuset till mig när du är klar? Jag är full av förväntan och lovar att stå bi på alla sätt jag kan.
Du ska se, när du väl börjar skriva, att du också kommer till tro på inspirationen. Det är en kemisk reaktion i hjärnan som gör att man med tiden faktiskt blir beroende av själva skrivandet. Det är därför författare kan bli lika sjaviga och samvetslösa som junkies. De bara skriver och skiter i allt.
Är det också metafysik? Romantik? Nej, neurologi! Finns visst hopp om att ett motgift ska upptäckas inom kort.
Tobbe | 2005-05-18 kl 13:21 | #Visst handlar det om neurologi, som det mesta lär göra i slutändan. Men det krävs ingen medfödd konfiguration för att skriva bra, bara bra respons och hård träning. Och en vilja att synas, förstås.
Böcker är inte enbart produkter, lika lite som tandkräm eller skulpturer.
Theodor | 2005-05-18 kl 13:28 | #Att blott träning och disciplin skulle tarvas för hoptotandet av en "hyfsad roman" är nonsens, sinnlos. Tobbes hänvisning till Lysenko är f.ö. helt relevant i det sammanhanget.
Nån sorts grundförutsättning, talang om du så vill, måste till. Annars: ingen roman, i all fall ingen läsvärd.
Pyret | 2005-05-18 kl 14:51 | #Pyret: Visst, det hjälper kanske om man inte har försvårande handikapp, fysiska eller neurologiska, och visst kan vissa ha en smula bättre förutsättningar än andra, t.ex. lättare att minnas klichéer man ska undvika. Men till största delen handlar det nog om vilja, träning och förmåga att anpassa sig efter förlagens rådande smak. För det är väl det vi menar med "läsvärd"?
Theodor | 2005-05-18 kl 16:21 | #Som vanligt handlar det om samma sak i denna lilla by, som är Sverige - allt bör vara likadant och lika mycket värt - ve den som påstår något annat! Och allt förlorar därmed i värde - våra uniformer stinker av renhet och likformad latent avundsjuka.
Anonymous | 2005-05-18 kl 18:06 | #Uniformer?
Exeget | 2005-05-18 kl 18:45 | #Sådana här diskussioner är så fantastiska.
Hur frustrerande det än kan tyckas för somliga av er, tror jag att ni som resonerar ur någon sorts föraktfull jag-har-läst-litteraturvetenskap-och-kan-droppa-många-namn-ur-litteraturhistorien-position, har fått saker och ting om den så kallade bakfoten.
Bara för att ni hade svårt att få kompisar i grundskolan (och sannolikt gymnasiet om ni inte gick någon form av estetisk inriktning), och därför inte såg någon annan utväg än att börja förakta vanligt folk, betyder det tyvärr inte att det är ni som är litteraturens framtid. Snarare tvärtom. (Jag är övertygad om att Malte Persson är ett olyckligt undantag i sammanhanget.) Jag tror att ni, trots (eller snarare på grund av) de där namnen ni kan droppa och allt som hör därtill, kommer att utgöra en ytterst obetydlig parentes i litteraturhistorien, sannolikt endast utgörande av de manus ni redan skickat till förlagen. Jag tror att ni är i majoritet bland dem som förläggarna ondgör sig över när de beskriver sin panik över växande manushögar. Ni utgör sannolikt också majoriteten av de där hundratals personerna som varje år söker men inte kommer in på någon av de bättre skrivarskolorna.
För vare sig ni vill eller inte så är ni inte litteraturen, och kommer aldrig att bli. Det spelar ingen roll hur mycket ni hatar vanligt folk, men litteraturen utgörs ofrånkomligen av Mankell, Per Hagman och så vidare. Oavsett vad ni tycker om det och hur bristfällig den nutida litteraturen än är. Även om ni lever i den tron, så är det inte era manus som förlagen letar efter. Den litterära litteraturen är en bristvara i samtiden, och det är jag glad över.
Skrivarskolor tycks för övrigt omges av en rad populära missförstånd. De som kommer in på de bästa har (precis som när det gäller konsthögskolorna) redan passerat en viktig gräns. De lär sig ingenting på sina skolor (bortsett möjligen från det som kan medföras av att ingå i ett litterärt sammang), utan dessa institutioner, är som alla någorlunda insatta vet, en möjlighet att ostört syssla med det man vill, samtidigt som man uppbär ersättning, utan att behöva skaffa den typ av arbeten som blivande konstnärer och författare annars blir tvungna att göra. Under en period hade tydligen a- och b-kurserna i litteraturvetenskap en liknande funktion, men den tiden är turligt nog över.
Observera att jag sätter stor heder i att inte droppa några andra namn än Mankell och Per Hagman (Malte Persson var mest ett nödvändigt ont). Och observera vidare att alla ni som i den här diskussionen bemödat er med att droppa namn, är föremål för mina svepande generaliseringar. Och jag kommer att skratta hela vägen till banken (socialkontoret) när det är mina usla manus som ges ut och inte era.
Och Malte:
Mattias | 2005-05-18 kl 20:33 | #Du har helt fel när det gäller musik. Jag har spelat i över tio år. Den första tiden var den bästa. Sedan lärde jag mig för mycket och allt jag gjorde under många år var pinsamt. Nu har jag gjort upp med det där, lyssnar knappt på musik längre, har slutat träna på mitt instrument och uppsöker sällan ställen där musik erbjuds. Detsamma gäller sannolikt de flesta intressanta musiker (om man bortser från de klassiska som tynar bort i periferin). Den mest intressanta musiken de senaste åren har dessutom gjorts av personer som vistas i icke-musikalitet. Jag förstår ingenting av det elektroniska, men det är helt uppenbart där det mesta intressanta händer. Och det är oftast de minst bildade och skolade som gör det.
Frånvaron är det enda sant närvarande i varje text.
Why bother?
Jo Tobbe du anar inte hur alldeles rätt du har när du säger att jag borde skriva fem timmar om dagen - minst.
PoMoQueer | 2005-05-18 kl 20:56 | #Mattias: Vilket patetiskt dravel. Varför överhuvudtaget yttra sig på ett föga läst forum som detta, istället för att ägna din värdefulla tid åt att skriva klichémässiga och lukrativa bestsellers? Eller varför inte välja någon helt annan bransch än litteratur om det nu är inkomster som intresserar dig? Kanske musik, som du uppenbarligen vet så hemskt mycket om?
Malte | 2005-05-18 kl 22:32 | #Vi måste tänka oss Mattias lycklig.
Exeget | 2005-05-18 kl 22:35 | #Nu hårdnar tonen… så länge vi tror på nyttan av att byta ord istället för smockor är allt bra.
Theodor | 2005-05-18 kl 23:00 | #Mattias: Du låter så arg, vem är det som har gjort dig illa?
Jag tror mig fullt kapabel att samtidigt, med en och samma mun, BÅDE kritisera drag hos littvet och littvetare (inklusive mig själv, förstås: jag kan vara finkulturell, det är bara det att jag har mina rötter i "skräpet", och det kan jag varken glömma eller förneka) OCH "droppa-många-namn-ur-litteraturhistorien". Det gör mig inget om du generaliserar över det. Man får väl lov att erkänna att man läst böcker? Också de så kallade klassikerna kan vara bra. Du borde testa!
Förutom att det är så osakligt att det borde bemötas med tystnad, så kan du väl ändå inte komma dragande med att inte någon av de i diskussionen deltagande haft några vänner? Eller för den delen tror att de "är litteraturens framtid"? Vilka ÄR förövrigt litteraturen? Är det inte alla som skriver, alla som kämpar? Både de som Kerstin Aronsson på Kabusa oroar sig över och verkar se ner på, och de som i sin tur dissar henne? JAG är litteraturen, DU tycks, i alla fall vid ytligt påseende, kunna vara det, eftersom du uttrycker dig i skrift, och tycks insatt i skrivarskolornas värld.
Och angående skrivaskolorna, så har du fel när du säger "de lär sig ingenting på sina skolor". Visst lär man sig av att gå på skrivarskola! Sedan kan en del av lärdomen visa sig mer eller mindre nyttig/nödvändig/hindrande etc, och då får man sitta hemma och försöka lära om, frigöra sig, leka och falla och misströsta. Men visst lär man sig! Jag tror att jag redan skrivit om det, här ovan: rutin, driv, kneg. Man kan lära sig att våga vara dålig. Man kan lära sig att samtala om andras texter, och därmed i förlängningen också sina egna. Massor av lärdom. Kan man bara hålla fast vid kärnan av lust i sig själv, anledningarna till varför man började skriva, kan man bara hålla lärdomen på replängds avstånd medan man skriver, och omsluta den när man redigerar, så.
Och när dina usla manus ges ut istället för mina så unnar jag dig verkligen att skratta hela vägen till banken. Checken från Bonniers för en debutroman (jag utgår från att du inte är publicerad ännu) landar på runt 20 000, och om du då arbetat med ditt manus i sex år, så är det en fet och fin årslön! Bara att gratulera. Kanske bäst ändå, att "skaffa den typ av arbeten som blivande konstnärer och författare annars blir tvungna att göra"? Det tänker då jag göra!
Elin | 2005-05-18 kl 23:45 | #Jag tror inte vi kommer nånstans med det här - men energin vi genererar borde kunna driva en mindre skrivarstugas lilla nattlampa. Burning that midnight oil…
Mattias var gripande. Ungdomlig, trulig bitterhet. Sån som gör en lämplig att rekryteras till kamikazepilot eller självmordsbombare. Ni vet väl f ö att littvetare var/är märkvärdigt överrepresenterade i den branschen?
Undrar vad för musik han sysslat med. Att påstå att de klassiska musikerna tynar bort i periferin är dock helfel - de främsta bland dem har en världsomspännande publik och inkomster fullt i klass med bästsäljande författares. Svenska sångarbegåvningar skeppas ut i parti och minut till höglönejobb på tyska operahus osv. Sen att det inte står så mycket om det i Nöjesguiden är en annan sak.
Pyret verka f ö vara en juste polare. Får man flirta på Errata?
(Kolla fin länk nedan!)
Tobbe | 2005-05-19 kl 7:11 | #det där med talang tror jag inte så mycket på. det är snarare så att de delar av hjärnan som stimuleras utvecklas och de som inte stimuleras förtvinar, de som har sk talang i ett områdande tex musik, har alltså fått stimulans i just de områden som är nödvändiga för att utveckla musikaliska förmågor. Mozart? Hört talas om Leopold?
För övrigt har jag spelat olika instrument (oboe, gitarr, piano) och vill bara påpeka att det där med att kunna stämma ett instrument inte har så mycket med förmågan att spela instrumentet, inte särskilt många pianister kan stämma ett piano! Gitarrer är lite lättare att stämma iofs.. Men jag förstår nog vart metaforen vill leda ändå. Alla musiker vet vad en triol är, men för att få kalla sig poet behöver man inga kunskaper i själva poesins musik eller vad man ska säga.
Vad gäller populärkulturell musik finns det både musikalisk avancerad och mycket lättsmält sådan, vilket inte verkar vara fallet när det kommer till populärkulturell litteratur, där bara lättsmälta romaner och bob hansson anses ingå.
det där med att inte läsa annan litteratur är något hopfulla skribenter koketterat med i alla tider, det torde vara en vitt spridd missuppfattning att beläsenhet leder till osjälvständighet.
petrus | 2005-05-19 kl 7:51 | #Att döma av fotot i Tobbes länk skulle Lysenko platsa fint i en expressionistisk vampyrfilm.
Diskussionen om talang vs stimulans är naturligtvis ett specialfall av den gamla diskussionen om arv vs miljö, som det har skrivits hyllmeter om, och som jag knappast tror kommer att avgöras just här. Vad jag däremot undrar lite över är Theodors upprepade tro på betydelsen av att "vilja synas". Många författare avskyr uppmärksamhet, och jag betvivlar att detta var någon viktig drivkraft för, säg, Saint-Simon, Diderot eller Kafka. (Namedropping avsedd att ge exempel på synnerligen läsvärda författare som inte ens ville publicera sina viktigaste verk.)
Och självfallet är det tillåtet att flirta i Erratas skyttegravar.
Malte | 2005-05-19 kl 8:31 | #Referenser i samtal om litteratur är icke detsamma som namedropping. Kan man snacka fysik utan att hänvisa till kvarkar och fotoner? Fotboll utan att nämna några lag eller spelare? Försök prata filosofi utan att nämna nån vid namn.
Ordet namedropping (namnspillning?) används oftast av passivt aggressiva mänskor med bildningskomplex.
Till författare som inte ens ville publicera sina viktigaste verk: Vergilius. Intressant ämne f ö.
Tobbe | 2005-05-19 kl 8:50 | #Tobbe: flörtar emottar jag tacksamt (jag föredrar den stavningen). Men jag är monogam med Morfar…
Ärendet Mattias är förvisso inte värt att älta vidare här. Vill bara säga att han företer vissa slående likheter med valfri Thomas Bernhard-figur. Svepande, föraktfull, repetitiv, onyanserad. Dock i avsaknad av den sorts charm som gör att man, trots all jävlighet, kan fatta sympati för TB-killarna. Å andra sidan fordras en väldig massa talang (ja, just det!) av upphovsmannen för att han ska kunna skriva in den dubbelheten. Det fixar inte vem som helst. Kom det ihåg.
pyret | 2005-05-19 kl 9:26 | #Författare skriver därför att de tänder på skrivandet. Påtändningen kan driva en mindre skrivarstugas lilla nattlampa. Upplysande. Och det håller på och håller på och håller på. Självgenererande skrift. Bokstäverna producerar meningsdräktiga ord genom intim gnidning mot närstående. Visst är det så. Alla ordmaterialister till trots är det ju roligast när orden bygger luftslott och aldrig så avlägsna feerier på de dimhöljda bergens topp.
Så talar en från världen avskild junkie till en från världen avsnörd punk. Har alltid förvånat mig över att någon häller olja (pengar) i detta självgående maskineri. Fast numera är det ju stipendienämnder som fördelar penningar med styrelsemedlemmar som haft stipendietagarna till elever. Oxå ett självgående system. Du bör definitivt testa detta system Malin. Du kammar in ett icke föraktligt antal tusenlappar och köper dig tid att skriva. Oöverträffat.
Men mest undrar jag över den före detta geten, Exet geten. Jonas kanske? Ord som födkrok, vindpustar, livlina och dissektionsobjekt - allt i en lycklig påtändning!
PoMoQueer | 2005-05-19 kl 9:28 | #Malin? Jonas?
. | 2005-05-19 kl 10:00 | #Sorry Elin förstås!
PoMoQueer | 2005-05-19 kl 10:18 | #"Men mest undrar jag över den före detta geten, Exet geten. Jonas kanske?"
Nej.
Exeget | 2005-05-19 kl 10:39 | #Vem är du då, exeget?
Pyret | 2005-05-19 kl 10:43 | #Jag vill iaf sträcka mig så långt att jag påstår att man inte får fram goda litteratörer genom att stoppa ner dem i den där berömda lådan.(kommer barnen tala det prebabliska språket om vi stänger in dem i källaren?). Däremot skapar det kanske en vilja att synas,
petrus | 2005-05-19 kl 10:46 | #vad nu det har för betydelse?
Litteratur skapas av erfarenheter(också inomlitterära )och då menar jag erfarenheter(må vara i vilket område som helst) som hjärnan kan uttrycka i språk, vilket torde betyda att litteratur kräver en viss socialitet.
"Likt en blåröd nejlika, skrynkligt och charmant
andas det blygt hopkrupet i mossan som blöts
av kärlek och löper dit sluttningarna möts
mellan vita skinkor, där nere vid dess kant.
Långa vita trådar, som av mjölk, tåras
när en grym sydlig vind tvingar dem tillbaka
över denna småsten, en röd levrad kaka,
tills de förloras där sluttningen fåras.
I drömmen har min mun ofta slickat det rött;
för min själ, svartsjuk på detta brånande kött
är det ett rödbrunt kärl för tårarnas regn.
Det är olivernas extas, flöjtens drillar
i tuben varifrån himmelsk pralin trillar;
ett feminint Kanaan, ett droppande hägn!!
Ovanstående sonett är en dikt ur den kanoniserade traditionen av två franska författare med stor betydelse för modernismens utveckling. "Erfarenhet" behövs knappast för denna dikt. Vad som behövs är glädje, uppfinningsrikedom, verbal fantasi, kärlek och en aldrig sinande lust att leka. Leka med ord och med varandra.
Leklusten är en starkare drift än sex, penningar och viljan att synas tagna tillsammans. Eller hur pyret, som bör ha lekt ovanstående sonettlek med Morfar ofta, ofta.
I överförd betydelse blir det en betraktelse över de exkrementer som det samlade odlings(kultur)landskapet lämnat efter sig i form av historiska palimpsester - överlagringar av överlagringar av överlagringar. Att odla nytt avskrap på.
["Sonett till rövhålet" Rimbaud & Verlaine - övers. Elias Wraak]
PoMoQueer | 2005-05-19 kl 11:53 | #Jag har en barndomskompis som spelar fotboll i Kalmar FF. En annan i Glömminge IF, division fem. Vem som var den största fotbollstalangen var det aldrig nån tvekan om. Båda är nu utbildade lärare, har jobb och familj.
Å andra sidan Johnny Rödlund m.fl. En enorm talang som handplockades av Manchester United som 16-åring. Rödlund blommade tråkigt nog aldrig riktigt ut och avslutade sin karriär i Enköpings SK.
Och så Jonas Thern. En typisk träningsprodukt som inte kvalificerade sig till det s.k. elitpojklägret i Halmstad. Thern har sedan dess spelat i såväl svenska landslaget som i den italienska storklubben Lazio.
Damfotboll har jag symptomatiskt nog aldrig varit lika intresserad av. Men Umeås Marta är en underbar spelartyp. Liksom Malin Moström.
Liksom ett flodsystem uppströms i tiden förgrenar sig orsaken till den mest obetydliga händelse, till att ett löv faller till marken, eller en man.
Så skriver Willy Kyrklund i novellen Katten.
Jag föreställer mig nåt liknande.
Ola K | 2005-05-19 kl 12:49 | #Vilken vacker orsakskedja vi finner här i errata!
Rimbaud passar ett rövhål till Jonas Thern som skarvar vidare till Willy Kyrklund som avslutar med att nicka snyggt i krysset.
barnekow | 2005-05-19 kl 13:09 | #Nu kom ju jag in lite sent här, men jag fattar inte varför Aronssons liknelse med Operan är så irriterande. Hon menar ju att det är _svårt_ att skriva! Att det kräver en jäkla massa jobb och ansträngning. Och att folk inte fattar det.
Som PoMoQueer här till exempel: "Sitt och skriv fem timmar varje dag, så finns en hyfsad roman efter en månad. Filar man lite på den en månad till så kanske den till och med går att trycka."
Två månader för en hyfsad roman?! Lycka till! Sitt och skriv varje dag i _fem år_, du, så kan du hoppas att det kanske och eventuellt blir något av det sedan. Och är resultatet inte mer än hyfsat får du skriva fem år till.
Helena | 2005-05-19 kl 14:28 | #Helena, antalet månader respektive år är väl förhandlingsbart, men diskussionen gällde om man skulle sitta och vänta på den rätta inandningen (inspirationen) eller utföra skrivandets råslit. Jag var för det senare och vad gäller inspiration kan jag bara sucka och stöna (under utandning). Jag tror på ordens lustfyllda lek med en omvärld.
Om du har hållit på med en bok i tio år, måste det vara ett exceptionellt manus - eller så har du råkat ut för alltför många hårddiskkras