Dan Clowes
Serietidningsaffären Forbidden Planet (åtminstone filialen i Greenwich Village) har ett grundläggande klassifikationssystem, som bygger på indelningen "superhjälteserier" och "icke superhjälteserier". Ur den senare avdelningen köpte jag Eightball-utgåvan "The Death Ray" av Daniel Clowes (ni vet, han som gjorde Ghost World). Nyss läste jag även dennes David Boring. Båda dessa intelligent genomförda album har, i skenbar motsats till deras klassificering, intressant nog just superhjältar som inslag, vilket tycks antyda att förhållandet mellan "man" och "superman" mycket riktigt är av grundläggande existentiell betydelse för våra tecknade vänner… Eller vad säger serietecknarna i läsekretsen? (Läs en recension av The Death Ray, för att få en bättre bild av vad det handlar om; se även album av Clowes på Ad Libris och Bokus.)
Öh, kan serieläsarna få säga något också? En storfavorit av Daniel Clowes är enligt mig "Like a Velvet Glove Cast in Iron". Med sin David Lynch- surrealistiska stämning och absurda mörka humor står den verkligen ut från Clowes övriga produktion (David Boring kommer i närheten, men "Like a Velvet…" är mer skruvad). Sedan måste jag i sammanhanget superhjältar bara nämna Chris Wares utmärkta "Jimmy Corrigan - The Smartest Kid on Earth", där superhjälten ofta har rollen som en slags störd auktoritär fadersfigur inför oskyldigt tillitsfulla offer och barn. Förödande existentiell betydelse för de små tecknade vännerna med andra ord.
Henrik T | 2005-05-31 kl 22:06 | #Jag har inte läst serien ifråga, ej heller särskilt mycket mer av Dan Clowes än de avsnitt av Ghost World som gick i Galago. Men vad gäller superhjältar i ett mer realistiskt kontext kan jag rekommendera klassikern "Watchmen", i vilken Allan Moore och Dave Gibbons utgått ifrån hypotesen att det verkligen skulle finnas superhjältar på riktigt, och vilken typ av personligheter de då skulle vara. Annars så är ju förhållandet man/superman en central McGuffin i superhjälteserier såväl som annan klassisk litteratur. Jfr. Stålmannens ständiga identitetsbekymmer med t.ex. Lohengrin; i båda fallen kommer något förfärligt att hända om deras hemliga (läs: riktiga) identitet avslöjas. En vanföreställning delad av mången tonåring (och mången vuxen med för den delen…) Spindelmannens ständiga, schizofrena grubbel finner sin motsvarighet i Hamlet: Mån ädlare ett bittert ödes stygn av exploderande pumpor och ståltentakler fördraga, än ta av sig trikån och göra slut på superhjältetillvaron med ens. (Ursäkta bristen på blankvers)
Anonymous | 2005-06-01 kl 8:07 | #Ja, såhär kan jag hålla på hur länge som helst , men nu måste jag rita serier istället.
Kul att få en inblick i amerikanska kollegors butiker. Intressant att höra att de bara har två avdelningar. Själv hade jag förväntat mig en tredje (manga) åtminstone.
Clowes förhållande till superhjältar är lite lustigt. Själv tror jag att hans album Pussey är det som kommer närmast hans egna åsiker om trikåmännen
Eftersom du uppskattar Clowes så passar jag på att rekommendera Adrian Tomine som började som en Clowes-klon men som utvecklades mycket snabbt till någon som jag faktiskt tycker är intressantare.
Staffan ifrån Staffars | 2005-06-03 kl 14:31 | #Tack för alla tips! Ska kolla upp Tomine (Chris Ware har jag läst - mycket bra, förstås).
Utgår för övrigt från att den anonyme härovan är vår vän herr Lindengren.
Malte | 2005-06-03 kl 14:50 | #Ja det är jag. Funkar det utan att skriva namnet manuellt nu? (Mitt namn är så långt och jobbigt att skriva, se…)
Joakim Lindengren | 2005-06-07 kl 8:00 | #Testing, testing!