I min senaste litteraturkrönika skriver jag om tv. Apropå Jonas Thentes hyllning av Mad Men häromveckan. Jag är självfallet skeptisk: att säga att tv-serien är den nya romanen är lite som att säga att bataljmålningen är den nya hjältedikten, eller så.
Tidskriften/bloggen FLM kommenterar (under den fyndiga rubriken Don Draper vs Don Quijote) med en variant på det gamla påståendet "en bild säger mer än tusen ord". Vilket är sant, under förutsättning att alla tusen orden är miljöbeskrivning. Min poäng var (förstås) inte mängden information-vilken-som-helst som kan förmedlas i en roman, utan att litteraturen kan utföra både en syntes och en analys av informationen. Utan att behöva överlåta grundarbetet på mottagaren.
Det är inte heller min avsikt att generellt dissa tv-serier. Men så vitt jag ser det blir de (och andra visuella media) bara konstnärligt intressanta i den mån de försöker göra något annat än att vara surrogat för romaner.
Uppdatering: David Hylander skriver på Weird Science. Och det är ju kul att det blir diskussion. Men hans argument kan tyvärr kokas ned till att jag, eftersom jag inte inser att Mad Men är lysande, inte har någon rätt att ifrågasätta att det är lysande. Han säger att Mad Men har berättelser som är "fängslande" och en vision som är "konstnärlig" — men blir aldrig mer konkret än så i sin förklaring av vad det är för ett "djup" som jag missat, och misslyckas därmed med det som i sammanhanget borde vara en av hans uppgifter som kritiker: att förklara och förmedla konstnärliga värden till dem som inte ännu förstår dem. Om de nu finns där.
Jag är faktiskt inte korkad. Jag kan se mer än ytan i serien. Och jag trodde att jag gjort klart att jag faktiskt följt mer än en säsong av den med behållning. Mad men är ju utmärkt välgjord och på intet sätt obegåvad underhållning. Däremot ifrågasätter jag om samhällsskildringen och psykologin i personporträtten verkligen är så konstnärligt komplex som det, utan närmare specifikation, påstås. Personerna är inte klichéer på det enklaste sättet, men alltför ofta på det näst eller nästnäst enklaste sättet. Beträffande det och moralismen i serien rekommenderar jag f ö varmt den recension i London Review of Books som jag nämnde i krönikan.
Inte heller är det sant att jag avfärdar en hel konstform utifrån ett exempel. Jag försökte dock principiellt förklara att romanen har tillgång till analytiska redskap som ett bildberättande inte kan ha, med mindre att det använder textinslag bortom dialogen (t ex voiceover, eller textrutorna i ett seriealbum, eller monologerna i en Shakespeare-uppsättning). Romaner kan exempelvis, tack vare språkets olika tempus och modus, behandla och kontrastera många parallella tidsnivåer, även framtida och hypotetiska scenarier, i ett och samma stycke eller en och samma mening. Att jämföra med hur en tv-serie som Mad Men tvingas ta omvägen kring berättartekniskt klumpiga flashbacks när huvudpersonens bakgrund ska i grova drag förklaras.
Uppdatering 2: Oj, oj, oj, nu har det skrivits så mycket i detta brännbara ämne att jag knappt kan hålla reda på allt. Det avslutande resonemanget om tidsnivåer ovan har fått en del välförtjänt kritik, bl a av FLM-Jonas som slår mig i huvudet med Eisenstein och Resnais (ouch! alla Cinemateket-medlemskort jag slitit ut genom åren måste ha varit förgäves…), och även i kommentarerna hos Weird Science (jag har dock svårt för det lite frikyrkliga tonläget de lätt faller in i — mer om missionsförbundsaspekten kommer i en replikväxling med Jan Gradvall i Expressen inom kort). Kanske vore det bättre att diskutera förhållandet mellan showing och telling, som jag åtminstone försökte antyda i min ursprungliga krönika. När det gäller showing kan ju tv med råga konkurrera med litteraturen, men när det gäller telling blir det mer komplicerat. Hur skulle en tv-Tolstoj till exempel gå till väga för att förmedla innehållet i inledningsmeningen i Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis"? Genom att visa hundra familjer och låta tittaren dra en slutsats? Eller? Jag kanske har fel i vissa avseenden, men vill nog i så fall hävda att det ändå finns ett värde av att någon ibland har fel på ett annat sätt än vad majoriteten har fel på.
I Weird Science har nu även Hynek Pallas skrivit en längre text, som jag tycker har åtskilliga poänger. Men så uppehåller den sig också framför allt vid vad som skiljer tv-mediet från andra medier, och som ger det möjlighet att uträtta andra saker än vad litteraturen gör. Vilket, återigen, jag aldrig har ifrågasatt. Vad jag ifrågasatte var att det skulle kunna ersätta litteraturen. (Och så förbehåller jag mig förstås fortfarande rätten att tycka att Mad Men inte är riktigt så bra att det motiverar riktigt så många hyllningsartiklar.)
Till Jonas Thente vill jag säga att han av alla människor väl måste inse värdet av att kunna spela lite olika roller på kultursidorna — i det här fallet alltså rollen av reaktionär gnällspik. Jag håller hur som helst med honom om att Ulf Erikssons inlägg med fördel kan lämnas obesvarat.
Och nu måste jag tyvärr nog lämna detta ämne. Nya deadlines hotar. Hade egentligen tänkt blogga om Die Meistersinger von Nürnberg också, men eftersom wagnerianer är ännu mer fanatiska än tv-fans, vet jag inte om jag vågar mig på att vanhelga ytterligare en konstart.
2010-06-06 kl 16:54 | film/tv/teater, krönikor |
