På den förträffliga tidskriften Vagants numera kraftigt förbättrade webbsidor kan man nu läsa min två år gamla, långa och möjligen något överexalterade essä om Mircea Cartarescus trilogi Orbitor. — Cartarescu kommer för övrigt till kongressen Waltic i Stockholm om en dryg månad, där jag ska delta i något slags kort eftersnack med honom efter det seminarium han framför allt är där för.
"Det är aldrig bra att störta sig över ett nytt fall som en hungrig sugga över skulorna." — Jag vet inte om själva deckarhistorien i Överkonstapel Studer — av Friedrich Glauser, nu i pocket tillsammans med den självbiografiska samlingen Morfin — är så otroligt överraskande, men man slipper åtminstone folk som vaknar med ett ryck.
För en tid sedan råkade jag och Lars Norén samtidigt befinna oss utanför Bonniers på Sveavägen. Norén stod och stirrade argt på mig en lång stund innan han försvann i en taxi. Jag antar att han instinktivt identifierade mig som en del av den förhatliga media- eller kulturvärlden.
Nu debatteras inte bara Noréns bok — vilket intresserar mig måttligt —, utan även recensionerna [läs hela inlägget]
Via Bernur informeras jag om att det går ca ett träd per 24 böcker. Det innebär att min modesta boksamling motsvarar ca 62 träd. Jag ser dem som min egen lilla skog, i vars skugga jag kan tillbringa många behagliga dagar…
Numera har svenska förlag inte två, utan tre eller fyra utgivningssäsonger per år. Resultatet är a) att man blir mer förvirrad, b) att det inte finns någon del av året under vilken man slipper nya böcker. — Hur som helst, förutom Bonniers har nu även andra förlag kommit med årets höstkataloger. Norstedts lanserar en egen "klassikersatsning", som i vart fall ger ett mer genomtänkt intryck än Bonniers dito, och som bl a innefattar två tjocka volymer Ibsen i översättning av Klas Östergren. W&W toppar med en ny diktsamling av Bruno K Öijer. Från Prisma, som övertagit Norstedts fackutgivning, ser jag fram emot en bok om indoeuropeiska språk av Ola Wikander.
Vid den bortre änden av skalan mellan vanlighet och det icke-existerande finns nyanser:
Det finns en sorts definitiv sällsynthet, en annan sorts osäker, fluktuerande sällsynthet, en tredje sorts tillfälligt uppblossande sällsynthet och en fjärde sorts lokal sällsynthet. Om en bok som är sällsynt kan man säga att den är introuvabel, unik, måhända unik, extremt ovanlig, mycket sällsynt, ytterst sällsynt, sällsynt och sökt, att den utgör den eftersökta och mycket sällsynta originalupplagan o.s.v. Förr användes sällsynthetsbeteckningen r, rr, rrr i såväl gemener som versaler, vilket alltså betydde sex grader av raritet. Beteckningen R.R.R betecknade den allra yttersta graden av sällsynthet.
Poesi från Svenska Antikvariatsföreningens ordlista.
Man kan känna sig lite trött på Noréns En dramatikers dagbok redan innan man sett den. (Hur tänker exempelvis DN Kultur, vars konsensus tycks vara att boken är spekulativ skit, när de väljer att ge denna spekulativa skit så mycket uppmärksamhet i intervjuer, artiklar, webbtvinslag, osv?)
Men recensionerna är intressanta att läsa. Inför en sådan här bok skärper sig recensenterna: de vet att de får maximalt utrymme och att de kommer att bli noggrant lästa. Och mycket riktigt blir de flesta recensionerna då ovanligt läsvärda. Se så bra t ex Nisse Schwartz kan skriva under sådana omständigheter!
Nu finns Bonniers höstkatalog i tryck. Min bok får oroväckande stort utrymme. (Mer än Jersild, lika mycket som Nesser, dock åtminstone mindre än Bodil Malmsten och Barack Obama.) Jag förväntar mig en backlash när sedan ingen köper den. — Något otippat ger Bonniers i höst även ut två volymer med brev, av Marcel Proust respektive Hjalmar Bergman. Är brev nästa boktrend? Hoppas det. Annat att notera i katalogen: Många diktsamlingar, bl a Svenbro och Raattamaa. Prosa av Erik Andersson, Andrzej Tichý, Cecilia Lindemalm, m fl.
På begäran: lite mer om den kommande romanen:
- Dess huvudperson är en framgångsrik entreprenör inom kultur- och näringsliv.
- Den utspelar sig i 1700-talets sista decennier och 1800-talets första. Fast egentligen handlar den väl, som alla historiska romaner, om nutiden. (Och försöker, till skillnad från många andra historiska romaner, heller inte låtsas något annat.)
- Det kan hända att den har ett budskap. Jag är dock inte säker på vilket.
- Stilistiskt? Tja, den är skriven av mig, inte av Ernst Brunner eller P O Enquist.
- Jag har varit tvungen att lära mig hur man skriver dialog.
Jag är förkyld och har förstrött mig med att läsa Birger Sjöbergs stora roman Kvartetten som sprängdes. Finns det någon annan svensk roman som är lika ambitiös i sin bredd? Jag vet inte, men synnerligen underhållande är den i alla fall. Pengar är ett huvudmotiv i boken, och dess skildring av en spekulationsbubbla och av det problematiska förhållandet mellan konst och kommers bidrar till att göra den tematiskt relevant även idag. — Det sistnämnda leder mig för övrigt osökt över till en bloggrekommendation: Anders Mildner skriver mycket träffande om ett av den svenska kulturdebattens grundproblem: att man tycks ha förlorat språket för att tala om något annat än pengar.
Skickade i veckan iväg manuset till min kommande roman (men tänker att man kan ändra i korrektur också…). Mer info torde väl oundvikligen följa, om inte förr så när Bonniers publicerar sin höstkatalog. Utgivningsdatum är i alla fall 22 augusti.
Stilistik diskuteras för lite. Och kommenterar någon adjektiv är det i allmänhet för att säga att de är för många. Jag har tidigare hyllat den adjektivmättade inledningsmeningen till Absalom, Absalom! av Faulkner. — I kommentarerna till ett inlägg på The Valve hittar jag en diskussion om huruvida följande mening av Henry James är katastrofal eller ej: "She didn’t look at him; she only, from under her frumpy, crapy, curiously exotic hat, and with her good little near-sighted insinuating glare, expressed to Mrs Worthingham, while she answered him, wonderful arch things, the overdone things of a shy woman.” Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Deadlines närmar sig som kallfronter när jag nu är tillbaka till polartrakten efter 10 dagars på olika sätt intensiv poesiworkshop i soliga Rumänien. Jag tycker egentligen varken om att resa bort eller att komma hem. Jag tycker om att vara på en plats, och helst då en annan än den där jag befinner mig. — Att nu återanpassa mig till de lokala förhållandena genom att gå igenom alla svenska kultursidor från mer än en vecka tillbaka känns lika oinspirerande som vädret. Kan någon säga om det hänt något som jag borde känna till i den svenska litteraturbranschen medan jag varit borta?
Anders Olsson ger ett sympatiskt intryck i SvD-intervjun från häromdagen, när han på ett ospektakulärt sätt distanserar sig från "det postmoderna klimatet, där man ifrågasätter kvalitet och bestående värden" och bland annat säger att: "Man måste inte vara anhängare av vissa värden eller slåss för en litteraturkanon. Det viktigaste är att vi har kvar en grundläggande vilja att offra en del av våra liv för att något ska bli riktigt bra."
Det kan jämföras med denna betraktelse över hur dagens informations- och upplevelsesamhälle gestaltar sig i amerikansk universitetsmiljö. — Själv befinner jag mig nog någonstans däremellan, och känner mig därför ofta som en mindre himlakropp sliten mellan å ena sidan litteraturens gammaldags gravitationskraft, och å andra sidan informationsteknologins lika förföriska centrifugalkraft.
William Congreve:
Of those few Fools, who with ill Stars are curst,
Sure scribling Fools, call'd Poets, fare the worst:
For they're a sort of Fools which Fortune makes,
And after she has made 'em Fools, forsakes.
William Wordsworth:
We poets in our youth begin in gladness;
But thereof come in the end despondency and madness.
Bidra gärna med mer på samma tema!
Om någon undrat över vilken som var den nya innedrogen under 1800-talets första hälft:
"Gref Löwenhjelm har nu för andra gången meddelat mig din vänskapsfulla bjudning på lustgaze; men all slags lust, till och med i gazform, tyckes vilja gå mig förbi. Jag har nämligen lofvat ut mig på landet i förmiddag. Om det är möjligt skall jag söka att vara åter mellan 12 och 1; men vänta icke på mig, utan gif Löwenhjelm sin portion. Jag har redan underrättat honom därom. Vänskap och högaktning, E. Tegnér." Vid ett annat tillfälle beklagar Tegnér att han inte kan komma och smaka på lustgasen. Prästeståndet har nämligen plenum vid samma tid "och bjuder på quäfgaz", och Tegnér kan inte utebli.
(Den som citerar dessa brev från den store diktaren Esaias Tegnér till den store kemisten Jöns Jacob Berzelius är Lars Gyllensten, i en liten skrift Om Berzelius och Svenska Akademien, 1997.)
- Åter efter några tekniska problem. Men p g a tunga deadlines, resor, m m, blir det nog färre uppdateringar närmsta månaden. Fast, tja, man vet aldrig.
- Grattis till Viktor Johansson. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för vad jag tycker om hans diktsamling, vilket delvis beror på att jag tappade bort den på Pet Sounds Bar. Men det är roligt med någon som kommer från ett annat håll och inte lätt passar in i något särskilt läger (ni vet, språkmaterialism, för, emot, blabla).
- Kort kommentar till akademival.
- Och idag kan man förmodligen finna mig på vernissage på Forum där jag medverkar med en liten text.
En gång i den här bloggens barndom diskuterades förekomsten av kaffe i skönlitteraturen. Jag har sedermera stött på fler exempel, men den allra finaste litterära kaffebjudningen är nog den här, ur Alexander Popes utsökta skämtepos The Rape of the Lock. På spelbordet där kortlekens nobiliteter kämpat mot varandra, dukas det nu, efter homerisk förebild, upp till fest:
For lo! the Board with Cups and Spoons is crown'd,
The Berries crackle, and the Mill turns round.
On shining Altars of Japan they raise
The silver Lamp; the fiery Spirits blaze.
From silver Spouts the grateful Liquors glide,
And China's Earth receives the smoking Tyde.
At once they gratify their Scent and Taste,
While frequent Cups prolong the rich Repast.
Strait hover round the Fair her Airy Band;
Some, as she sip'd, the fuming Liquor fann'd,
Some o'er her Lap their careful Plumes display'd,
Trembling, and conscious of the rich Brocade.
Coffee, (which makes the Politician wise,
And see thro' all things with his half shut Eyes)
Sent up in Vapours to the Baron's Brain
New Stratagems, the radiant Lock to gain.
(Not: "the airy band" är alltså de rosencreuzianska "sylfer" som Pope valt att ersätta de homeriska gudarna med, och som fladdrar omkring och håller koll på hjältinnan.) Jag är överhuvudtaget rätt inne på att läsa Pope just nu, så jag lär återkomma och propagera mer för honom.
När jag skriver ett inlägg om att Johan Staël von Holstein är en pajas, så får det raskt 117 kommentarer. En kvantitativ framgång som nästan vilken pajas som helst kunde uppnå. När jag skriver något lite mer kvalitativt om Kellgren eller Caravaggio, så får det 7 kommentarer. Men sju är ett trevligt tal, tycker jag nog. — Dessa förhållanden fick mig i alla fall att fundera på det här med kvantitet inom kulturen, och det ledde beklagligtvis till att jag inte kunde låta bli att även i Expressen återvända till det förstnämnda ämnet. (Jämför även ett inlägg av Rasmus Fleischer nyligen.)
Snart är det bokrea igen, och som vanligt kan man redan på förhand förköpa sig… Jag har bläddrat igenom delar av internetbokhandlarnas kataloger, och hos AdLibris funnit allt möjligt intressant, från kritikern Sven Birkerts till Loeb-utgåvor av Apuleius och Juvenalis. Därtill en del lockande språktitlar (tyvärr har jag redan Whitneys välrenommerade Sanskrit Grammar i hyllan, synnerligen oläst). — Bokus är mer svenskspråkiga och förutsägbara, men verkar ha snäppet lägre priser på basutbudet. Jag kan exempelvis tipsa om Tsypkin och, för de fantasyintresserade, Steph Swainston.
Uppdatering: Men Hedengrens har som vanligt den bästa rean. Med böcker av exvis Bohumil Hrabal, Flann O'Brian, David Foster Wallace, Mark Z Danielewski… Därtill hela Kykeon-serien, för den som är lagd åt det hållet.
Pierre Bayards omtalade bok om att tala om böcker man inte har läst är klart överskattad. Jag har visserligen inte läst den, men jag säger det ändå. Och håller med om vad Jan Söderqvist skriver i SvD idag. — Jag påminns även särskilt om den tveksamma handboken Litteraturens historia i världen, som jag hade som kurslitteratur en gång i tiden, och i vilken det var pinsamt uppenbart att författaren Algulin inte läst åtskilliga böcker och författarskap han auktoritativt försökte sammanfatta.
Uppdatering: Johan Lundberg har än en gång lusläst denna blogg och sysslar med sina vanliga avsiktliga missförstånd. Självklart kan ingen ha läst allt, men då bör man inte heller låtsas att man gjort det. Vilket i det nämnda fallet alltså ledde till en störande mängd rena faktafel. När det gäller litteraturhistorier är det lämpligaste nog att man blandar in lite fler personer i projektet, så man slipper skriva om sådant man inte behärskar.
Uppdatering 2: Och Caroline Ringskog Ferrada-Noli läser (om hon nu gör det?) ännu sämre, och redovisar dessvärre resultatet på sin sällsynt oläsliga blogg… Jag har aldrig påstått att jag inte läst Tristram Shandy. Den har jag (i likhet med inte så få andra förmodar jag) läst, med stort nöje. Som bonusfakta kan jag tillägga att det var både Marx' och Nietzsches favoritroman. Jag tror att de båda också hade läst den.
Uppdatering 3: CRFN ber om ursäkt och säger att hon läste slarvigt, på en minut… Vilket förstås tjänar som ännu en ofrivillig illustration till frågan om vad det egentligen innebär att "ha läst" något, vilken diskuteras i kommentarerna nedan.
Uppdatering 4: Jag är självfallet medveten om att hela den här följetongen är en aning fånig. Men det är inte helt och hållet mitt fel…
Uppdatering 5: Man skulle kunna fortsätta att tillfoga uppdateringar till samma inlägg i all evighet. Det skulle bli som en liten blogg i bloggen, en berättelse i berättelsen, en motström som löper nedåt till skillnad från bloggen i stort som förnyar sig uppåt. Om ni förstår vad jag menar.
Uppdatering 6: Är det någon som läser detta?
Igår anordnade Anna Hallberg en maratonstafettläsning ur sin nya diktbok. Publiken skrattade som jag minns det framförallt vid ett tillfälle. Det var när Göran Greider nämndes i boken (och det var Stig Larsson som läste just den sidan). Men Greider är ju med överallt annars, så varför inte även där? — Idag läser jag en rätt söt krönika av Greider som bl a handlar om ett möte mellan mig och honom vid lånedisken i KB:s specialläsesal. Han beställde fram något av Dan Andersson har jag för mig, jag något av Erik Beckman. — När Beckman 1992 recenserade Greiders diktsamling Ombyggd Volvo, skrev han att Greider "blir aldrig den blyge mottagaren av medverkandens ros framme vid estradkanten, hellre bullrar han i matkön". Och ja, jag har hört honom bullra i matkön i KB:s lunchkafé också…
Att Michelangelo skrev sonetter är ju relativt känt, men att även Caravaggio skrev poesi är mindre bekant. Av fullt förklarliga skäl… Errata presenterar, i så snabbgjord översättning som stycket förtjänar, en dikt troligen skriven av C och ett par vänner, riktad till kollegan Giovanni Baglione 1603:
Gioan Bagage du har ingen aning
om att dina målningar är kvinngöra
att aldrig ett värdelöst öre
kommer från deras försäljning
hoppas jag få se
med så mycket väv
som behövs till ett par brallor
ska du visa alla
vad skit verkligen är
så ta vad du har gjort
av teckningar och skiss på duk
till Andrea att slå in smörgåsar
eller torka arslet med dem fort
eller täpp till Maos frus fitta med dem,
för han knullar henne inte mer med sin stora åsnekuk
förlåt mig målare om jag inte hyllar dig i
stor stil för du är ovärdig guldkedjan du bär
och värd bara att smädas för ditt måleri.
Mao är ett smeknamn på Bagliones vän Tommaso Salini. I rättssaken som dikten gav upphov till refereras även denna dikt generöst till såsom ”sonett”. Allt detta hämtat ur Anthony Colantuono ”Caravaggio’s Literary Culture” i Caravaggio: Realism, Rebellion, Reception. (Det bör påpekas att inga stora litterära kvaliteter gott förlorade i min tolkning, som är gjord med stöd av Colantuonos översättning.)
Jag känner nu ett visst behov att komplettera min dikt om Caravaggios Amor i min bok Dikter.
När jag ändå håller på: Jag har glömt att tipsa om trogne Errata-kommenteraren Tobbes nya bok Luisas tupp, som är en både lärorik och underhållande Kuba-skildring. — Vidare kan jag nämna den energiskt stillastående och (tror jag) Faulkner-inspirerade Still av Hassan Loo Sattarvandi. (Hassan är, med hans eget val av uttryck, min "buksvåger", eftersom vi har samma förläggare.) — Och på fredag utkommer min kära vän Annas tredje diktsamling Mil. Det har gått ett tag sedan vi hängde i Göteborg i det slutande nittiotalet och ondgjorde oss över den svenska litteraturens dåvarande trista tillstånd. Mycket har blivit roligare sedan dess (om än inte just efterfesterna).
