Willy Kyrklund
Willy Kyrklund är alltså död. Om det var något som skulle kunna få mig att omedelbart göra ett avbrott i min bloggsemester, så var det väl det. Fram tills igår var han Sveriges bästa levande författare — lika lysande klar i tanken som i den sällsynt vackra prosastilen. Ingen annan författares böcker har jag för egen del läst om så många gånger, och ända sedan jag först läste dem har jag haft hans musikaliska prosa som förebild för mina egna skrivförsök. Kanske också hans sätt att göra det banala och sentimentala skrivbart genom att vaccinera det med en absolut osentimental ironisk skärpa.
Jag rekommenderar läsning och omläsning av alla Kyrklunds böcker — de är inte så många och långa, och lika roliga som de kan vara sorgliga —, men bra ställen för nytillkomna läsare att börja kan vara Solange, Mästaren Ma och reseskildringen Till Tabbas. Fortsätt sedan med de kanske något mer komplicerade Polyfem förvandlad, Den rätta känslan och Om godheten. Ett ganska ofta citerat stycke ur den sistnämnda kan kanske duga som avskedsord, alltså från honom till oss snarare än från oss till honom:
Du som valt sjövägen från Kap till Cooch Behar och har supit upp spriten i kompassen, förlora ej modet kamrat! Styr efter topplanternan på din båt, den är dock ett högre ljus, inte så mycket högre men iallafall. Du kan räkna med en osäker kurs över mörka vatten. Detta vet du säkert.
