I min senaste litteraturkrönika skriver jag om tv. ApropÄ Jonas Thentes hyllning av Mad Men hÀromveckan. Jag Àr sjÀlvfallet skeptisk: att sÀga att tv-serien Àr den nya romanen Àr lite som att sÀga att bataljmÄlningen Àr den nya hjÀltedikten, eller sÄ.
Tidskriften/bloggen FLM kommenterar (under den fyndiga rubriken Don Draper vs Don Quijote) med en variant pÄ det gamla pÄstÄendet "en bild sÀger mer Àn tusen ord". Vilket Àr sant, under förutsÀttning att alla tusen orden Àr miljöbeskrivning. Min poÀng var (förstÄs) inte mÀngden information-vilken-som-helst som kan förmedlas i en roman, utan att litteraturen kan utföra bÄde en syntes och en analys av informationen. Utan att behöva överlÄta grundarbetet pÄ mottagaren.
Det Àr inte heller min avsikt att generellt dissa tv-serier. Men sÄ vitt jag ser det blir de (och andra visuella media) bara konstnÀrligt intressanta i den mÄn de försöker göra nÄgot annat Àn att vara surrogat för romaner.
Uppdatering: David Hylander skriver pĂ„ Weird Science. Och det Ă€r ju kul att det blir diskussion. Men hans argument kan tyvĂ€rr kokas ned till att jag, eftersom jag inte inser att Mad Men Ă€r lysande, inte har nĂ„gon rĂ€tt att ifrĂ„gasĂ€tta att det Ă€r lysande. Han sĂ€ger att Mad Men har berĂ€ttelser som Ă€r "fĂ€ngslande" och en vision som Ă€r "konstnĂ€rlig" — men blir aldrig mer konkret Ă€n sĂ„ i sin förklaring av vad det Ă€r för ett "djup" som jag missat, och misslyckas dĂ€rmed med det som i sammanhanget borde vara en av hans uppgifter som kritiker: att förklara och förmedla konstnĂ€rliga vĂ€rden till dem som inte Ă€nnu förstĂ„r dem. Om de nu finns dĂ€r.
Jag Àr faktiskt inte korkad. Jag kan se mer Àn ytan i serien. Och jag trodde att jag gjort klart att jag faktiskt följt mer Àn en sÀsong av den med behÄllning. Mad men Àr ju utmÀrkt vÀlgjord och pÄ intet sÀtt obegÄvad underhÄllning. DÀremot ifrÄgasÀtter jag om samhÀllsskildringen och psykologin i personportrÀtten verkligen Àr sÄ konstnÀrligt komplex som det, utan nÀrmare specifikation, pÄstÄs. Personerna Àr inte klichéer pÄ det enklaste sÀttet, men alltför ofta pÄ det nÀst eller nÀstnÀst enklaste sÀttet. BetrÀffande det och moralismen i serien rekommenderar jag f ö varmt den recension i London Review of Books som jag nÀmnde i krönikan.
Inte heller Àr det sant att jag avfÀrdar en hel konstform utifrÄn ett exempel. Jag försökte dock principiellt förklara att romanen har tillgÄng till analytiska redskap som ett bildberÀttande inte kan ha, med mindre att det anvÀnder textinslag bortom dialogen (t ex voiceover, eller textrutorna i ett seriealbum, eller monologerna i en Shakespeare-uppsÀttning). Romaner kan exempelvis, tack vare sprÄkets olika tempus och modus, behandla och kontrastera mÄnga parallella tidsnivÄer, Àven framtida och hypotetiska scenarier, i ett och samma stycke eller en och samma mening. Att jÀmföra med hur en tv-serie som Mad Men tvingas ta omvÀgen kring berÀttartekniskt klumpiga flashbacks nÀr huvudpersonens bakgrund ska i grova drag förklaras.
Uppdatering 2: Oj, oj, oj, nu har det skrivits sĂ„ mycket i detta brĂ€nnbara Ă€mne att jag knappt kan hĂ„lla reda pĂ„ allt. Det avslutande resonemanget om tidsnivĂ„er ovan har fĂ„tt en del vĂ€lförtjĂ€nt kritik, bl a av FLM-Jonas som slĂ„r mig i huvudet med Eisenstein och Resnais (ouch! alla Cinemateket-medlemskort jag slitit ut genom Ă„ren mĂ„ste ha varit förgĂ€ves…), och Ă€ven i kommentarerna hos Weird Science (jag har dock svĂ„rt för det lite frikyrkliga tonlĂ€get de lĂ€tt faller in i — mer om missionsförbundsaspekten kommer i en replikvĂ€xling med Jan Gradvall i Expressen inom kort). Kanske vore det bĂ€ttre att diskutera förhĂ„llandet mellan showing och telling, som jag Ă„tminstone försökte antyda i min ursprungliga krönika. NĂ€r det gĂ€ller showing kan ju tv med rĂ„ga konkurrera med litteraturen, men nĂ€r det gĂ€ller telling blir det mer komplicerat. Hur skulle en tv-Tolstoj till exempel gĂ„ till vĂ€ga för att förmedla innehĂ„llet i inledningsmeningen i Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj Ă€r olycklig pĂ„ sitt eget vis"? Genom att visa hundra familjer och lĂ„ta tittaren dra en slutsats? Eller? Jag kanske har fel i vissa avseenden, men vill nog i sĂ„ fall hĂ€vda att det Ă€ndĂ„ finns ett vĂ€rde av att nĂ„gon ibland har fel pĂ„ ett annat sĂ€tt Ă€n vad majoriteten har fel pĂ„.
I Weird Science har nu Àven Hynek Pallas skrivit en lÀngre text, som jag tycker har Ätskilliga poÀnger. Men sÄ uppehÄller den sig ocksÄ framför allt vid vad som skiljer tv-mediet frÄn andra medier, och som ger det möjlighet att utrÀtta andra saker Àn vad litteraturen gör. Vilket, Äterigen, jag aldrig har ifrÄgasatt. Vad jag ifrÄgasatte var att det skulle kunna ersÀtta litteraturen. (Och sÄ förbehÄller jag mig förstÄs fortfarande rÀtten att tycka att Mad Men inte Àr riktigt sÄ bra att det motiverar riktigt sÄ mÄnga hyllningsartiklar.)
Till Jonas Thente vill jag sĂ€ga att han av alla mĂ€nniskor vĂ€l mĂ„ste inse vĂ€rdet av att kunna spela lite olika roller pĂ„ kultursidorna — i det hĂ€r fallet alltsĂ„ rollen av reaktionĂ€r gnĂ€llspik. Jag hĂ„ller hur som helst med honom om att Ulf Erikssons inlĂ€gg med fördel kan lĂ€mnas obesvarat.
Och nu mĂ„ste jag tyvĂ€rr nog lĂ€mna detta Ă€mne. Nya deadlines hotar. Hade egentligen tĂ€nkt blogga om Die Meistersinger von NĂŒrnberg ocksĂ„, men eftersom wagnerianer Ă€r Ă€nnu mer fanatiska Ă€n tv-fans, vet jag inte om jag vĂ„gar mig pĂ„ att vanhelga ytterligare en konstart.
2010-06-06 kl 16:54 | film/tv/teater, krönikor |